Alla vill ha en bra skola men ingen vill det mest av allt

Om en dryg vecka är det val. Jag trodde och hoppades på en valrörelse som skulle handla om rättvisa och bildning. För fattiga och rika. För vita och bruna. För kön av alla slag. För många språk. För dem som mår bra och för dem som mår dåligt. För alla.

Så blev det inte.

Trots den senaste tidens tätt duggande rapporter om sjunkande kunskaper, ökande skillnader och ökande segregation är det ganska tyst. Tittar man igenom vinterns ledarsidor i HBL, Vasabladet och Helsingin Sanomat finns där i och för sig utbildningsfrågor. Men de dominerar inte, undantaget den korta, men intensiva diskussionen om specialklasser för en dryg månad sedan.

Det är inte som att utbildning skulle saknas i partiernas valprogram. I alla hyllas bildning som vägen till framtida individuell och samhällelig lycka, även om tyngdpunkterna ligger olika. Vänsterförbundet och De Gröna driver jämlikhetsfrågor. Svenska folkpartiet vill att landet ska ha världens bästa skola, med en lång och rätt konkret lista med rimliga förslag. Likadant är det, med vissa skillnader, hos Samlingspartiet, Centern och Kristdemokraterna. Sannfinländarna tycker avvikande att den finländska skolan inte skall ägna sig åt samhällets alla barn, utan främst fokusera på sannfinländska finsktalande idealbarn.

Alla vill ha en bra skola. Men ingen verkar bara vilja det allra mest av allt.

Det kan hänga ihop med att det inte är helt tydligt vad partierna tycker är god utbildning. Läser man valprogrammen lite noggrannare ser man många olika idéer: bäst i test, trygg, för alla, finsk, mångfaldig, bildad, efterfrågeanpassad, valfri, gemensam, nivågrupperad. Samlat framstår tankarna som mestadels okej, men lite håglösa.

Den lama skoldebatten och de lite likadana valprogramsutfästelserna verkar alla andas samma förhoppning: kan vi inte bara göra ungefär som vi gjorde då när vi blev världsbäst på kombinationen av rackarns goda kunskaper och social rättvisa? Alltså ungefär som på 1980-talet?

Jag trodde inte jag skulle skriva det här, men jag tror finländsk utbildningsdebatt just nu skulle må bra av en liten dos av Sverige. Inte av skolval eller mandatperiodspedagogik, men av ett starkt politiskt engagemang och tydliga skiljelinjer, som gör att det går att få syn på vilka större visioner som driver utbildningspolitiken.

Tillsammans, konsensus, ett steg i taget har varit de senaste trettio-fyrtio årens finländska modell. Att gå sakta bredvid varandra har många fördelar, som förankring, förutsägbarhet och trygghet. Och när konflikter har uppstått har Pisasolen hållit kompromissviljan varm, inte bara bland politiker, utan också bland oss pedagoger.

Men, nu när det mulnar på resultathimlen är det bra att minnas att den grundskola som varit och är en pedagogisk succé absolut inte var någon stillsam söndagspromenad när den infördes. Den var resultatet av en lång och hård strid som drevs genom trots motstånd och mångas ovilja.

När det väl bestämdes slöt samhället upp bakom den då radikala tanken på en skola för alla. De nya skolornas lärare som skapade världens bästa och rättvisa skolresultat var på väg mot en ny tid tillsammans. Många av dem var första generationens akademiker. De fick sin utbildning och fortbildning av första generationens universitetspedagoger. Alla var med på en stor och bred klassresa, med de gemensamma grundskolorna i centrum.

Man hamnar oftast ungefär där man vill. Men då måste man veta vad det är. Den sortens tydliga och passionerade utbildningsvisioner saknas i riksdagsvalets valprogram. Och syns de inte där finns det risk för att de inte heller kommer att synas i verkligheten.