Riksteaterns #jeanne går på korståg mot missförhållanden med ungdomlig idealism
Riksteaterns #jeanne är uppfriskande oironisk och brinnande ideologisk, med ett politiskt patos som från ett finländskt perspektiv ibland kan kännas pekoralt. Recensenten noterar att två av handlingens spår kretsar kring uppmärksammade grävreportage från i fjol. TEATER #jeanne
Dramatiker: Ivana Sajko; översättning: Djordje Zarkovic; regi: Anja Suša; scen/kostym: Helga Bumsch; ljus: Emanuel Arvanitis; kompositör/ljuddesigner: Adde Huumonen; mask: Johanna Rönnbäck; dramaturg: Eva-Maria Dahlin; koreograf: Damjan Kecojević.
På scen: Mårten Andersson, Per Burell, Adde Huumonen, Doreen Ndagire, Rebecca Plymholt, Joel Valois.
Riksteaterns gästspel på Svenska Teatern 22.3.
Runt en idyllisk liten skogssjö på den svenska landsbygden breder ett klassamhälle ut sig, som avspeglar det nya Sverige som tagit över efter folkhemmet. På ena sidan: ett höghus byggt på storvulet demokratiska och moderna drömmar men där trasiga hissar och krånglande avlopp börjar provocera fram invånarnas primitiva sidor som i J.G. Ballards 70-talsdystopi High Rise. På andra sidan: lyxvillor som glittrar som vore de gjorda av guld där de skrytsamt breder ut sig över inhägnade, forna allmänningar.
Här växer Jeanne upp, fast ”växer” i ordets egentliga bemärkelse gör hon inte. De vuxna säger att om hon bara äter äpplena hon tycker om och inget annat så kommer hon alltid att förbli liten. Men egentligen är det en annan, tragisk händelse som gör att Jeanne aldrig ser vuxenlivet. Före det får vi följa med hennes och hennes samhälles sorgliga berättelse genom en hetsig, hallucinatorisk modern helgonsaga som också hinner parodiera artificiell kommersialiserad ”gatukonst” och dra riktigt många vitsar om och kring David Attenboroughs kännspakt mysiga berättarröst.
Speglar svensk samhällsdebatt
Efter att jag i vintras skaffade prenumeration på tidningen Dagens ETC har jag kunnat följa med den rikssvenska samhällsdebatten på vänsterflanken mer ingående genom deras briljanta gräv. Jag vet inte om någon av pjäsens skapare prenumererar, eller om den annars bara råkat nudda exakt samma pulsslag. Två av handlingens spår kretsar nämligen kring exakt samma teman ETC behandlat i två av sina mest uppmärksammade reportage förra året. Det ena handlar om hämndporr och den hemliga näthandeln med nakenbilder på minderåriga. Det andra behandlar den nya svenska överklassens skrupelfria sätt att inhägna och privatisera allmänningar som stränder, med så väl lagliga som olagliga medel.
Pjäsen är uppfriskande oironisk och brinnande ideologisk, med ett typiskt rikssvenskt politiskt patos som från ett mer avmätt finländskt perspektiv ibland kan kännas pekoralt. Å andra sidan är det en befriande omväxling från den ängsligt självanalyserande, tillkämpat postideologiska attityd som lätt gör den samtida finländska politiska teatern lite tandlös.
”Ungdomsteater” men ändå inte
I Tove Djupsjöbackas intervju med regissören Anja Suša framkommer bland annat att pjäsen inte är avsedd som ”ungdomsteater”. Jag väljer att tolka detta främst som ett avståndstagande från den artificiella distinktionen mellan vuxen- och ungdomsteatern. Faktum kvarstår nämligen att pjäsen, vare sig det är meningen eller inte, känns ypperligt lämpad för elever i senare högstadieoch gymnasieåldern vars mindre desillusionerade sinnen säkert är mer mottagliga för det rätlinjiga budskapet. De tycks också utgöra majoriteten av publiken i salen.
Även om den politiska sensmoralen emellanåt känns väl lättsmält så har pjäsens skapare ändå inte fegat ur då det kommer till exempelvis dramaturgi eller fysiska effekter. Skådespelarna förvrider sina kroppar, hulkar upp oidentifierade vätskor redan i inledningen och fixerar publiken med obekvämt stirrande blickar: speciellt Doreen Ndagire både skrämmer och fascinerar med sin outgrundligt glittrande avgrundsblick.
Ibland slås jag till och med av tanken på om detta är för ”svårt” för min klichébild av (föreställ er surgubbsrösten här!) ”dagens ungdom” som mango-nikotinosande zoomers med Tiktok-nednötta frontallober. Men lyckligtvis är detta en fullkomligt orättvis rädsla. I garderoben passerar jag två rödflammiga, uppjagade unga publikmedlemmar som helt extatiskt diskuterar pjäsens ”intensitet”. Ungdomsteater må vara ett förlegat uttryck, men ungdomspublikens smak är det inga större fel på!