En sommar av omsorg
I Den tysta flickan tillbringar en nioåring från ett dysfunktionellt hem sommaren hos ett par som ger henne en ömhet och kärlek som hon aldrig tidigare upplevt. Med små gester ställs stora frågor om familj, trygghet, tystnad i en alldeles hjärtskärande film.
Betyg: 4/5
Biopremiär: 24.3.
Regi: Colm Bairéad. Manus: Colm Bairéad, baserat på Foster av Claire Keegan. Foto: Kate McCullough. I rollerna: Catherine Clinch, Carrie Crowley, Andrew Bennett, Michael Patric, Kate Nic Chonaonaigh. 106 min. F7
Irland, tidigt åttiotal. Nioåriga Cáit (en alldeles lysande Catherine Clinch) kommer inte från ett hem där hon skulle fara illa fysiskt, men hon kommer från ett hem utan omsorg. Det är en plats av brister: på pengar, resurser, tid, kärlek. Barnen ska vara glada om någon kommit ihåg att laga lunch åt dem, och både kläderna och kropparna är smutsiga.
Modern (Kate Nic Chonaonaigh) är sliten av barnafödande, hon väntar sitt sjätte. Syskonen har lite till övers för Cáit, hon är udda, tystlåten, hon gömmer sig och kissar på sig i sömnen. Och fadern (Michael Patric) ser sin växande familj som munnar att mätta trots att pengarna tryter. Själv sitter han helst på puben, och vid ett tillfälle får vi veta att han spelat bort familjens ko på kortspel.
Till följd av de knappa resurserna bestäms det att Cáit ska bo hos moderns kusin (Carrie Crowley) och hennes man (Andrew Bennett) över sommaren. Detta är avlägsna släktingar, för flickan totala främlingar. "De kan behålla henne så länge de vill”, säger fadern och så körs hon till paret Kinsellas bondgård.
Sprängfyllt av spänningar
Colm Bairéads debut The quiet girl är baserad på Claire Keegans kortroman Det tredje ljuset och spelas till största delen på iriska. Det är en lågmäld berättelse sprängfylld av underliggande spänningar. Här finns det stora inbakat i det lilla, hela tiden.
När Cáit kommer till Kinsellas ser hon sig själv genom deras ögon, plötsligt varse de slitna kläderna. Men hon ser också hur det är en plats där det finns utrymme för annat än överlevnad. I Keegans bok beskrivs det så här: “Men det här är en annan sorts hem. Här finns det plats, och tid att tänka. Kanske får de rentav pengar över.”
Precis som i kortromanen är perspektivet barnets; det är genom Cáits blick vi ser omvärlden. Allt det hon förstår och det hon inte förstår, så som det är att vara barn. Runt henne blickar, kommentarer, frågor. Även Kinsellas bär på sina sorger. Kameran fokuserar på detaljer: fimparna i bilens askkopp, ett örhänge, hur träden rör sig i vinden. Saft som hälls i ett glas, en potatis som skalas. Radbandet mellan händerna på en död man i en kista. Cáit är tyst, men hon iakttar.
Smärtsam omsorg
The quiet girl visar på ett alldeles lysande sätt hur omsorg kan kännas smärtsam eftersom den accentuerar det som fattats en tidigare. Det är kanske först här, hos Kinsellas, som Cáit blir varse allt det som inte varit tillgängligt för henne tidigare. Att någon ser på en med ömhet, tar en i handen – hur man blir till genom just den omsorgen. Och samtidigt, det dåliga samvetet i att önska sig något annat än det man har. Var ska lojaliteten ligga?
Bairéad tar sig an sitt källmaterial med varsamhet och känsla, med små gester ställs stora frågor om familj, trygghet, tystnad. Så landar vi på en alldeles hjärtskärande plats – två gånger har jag sett filmen och två gånger har jag gråtit.