Dom för dem – inte bara för dum

Finlandssvensk och född på 1960-talet – för mig är det här alltså obegripligt. Men i Sverige har debatten om de och dem åter tagit fart – många vill ersätta båda med ”dom”. I mitt jobb redigerar jag dagligen texter och ser att det ofta är unga som skriver ”de” i stället för ”dem”. Och ja, rentav tvärtom: ”Dem visste inte bättre.”

Språkörat sviktar. Då föreslår språkvårdare att det är bäst att ge efter; dem får bli dom.

Det finns röster emot: Språk måste inte vara så enkla som möjligt, de behöver bygga på vissa regler, ha viss etymologisk linje. Det är dumt att göra sig urarva bara för några inte lärt sig skillnaden.

Det finns röster för: Alldeles för svårt att välja rätt pronomen. Och det är dumt att behöva göra fel när fel då lätt kunde bli rätt, alla förstår ändå. Att tidigare generationer klarat detta viftas bort.

Barn kan lära sig så mycket. Stava korrekt engelska, trots worcestershiresås. Barn kan lära sig skriva på danska, trots att danskar sväljer bokstäver. En miljard kineser kan skriva mandarin. Visst borde de och dem vara en bagatell då?

Nu har en egendomlig pinne till kastats in i brasan: Det här är en klassmarkör och ska därför tas bort. Nedlåtande, som att vissa inte kan lära sig korrekt svenska och språket därför måste förenklas.

Expressens kulturredaktör Victor Malm kommer ut med det argumentet: ”Att demokratisera bort denna sociala skiktning i språkbruket – börja skriva 'dom' – är bara en förlust för dem som ser sin grammatiska förmåga som surt förvärvad, och en vinst för resten.”

Denna runda i debatten hänger samman med utnämningen av språkforskaren Lena Lind Palicki till ny chef för Språkrådet. Hon hävdar att förändringen är ofrånkomlig, eftersom rikssvenskt talspråk inte har den distinktionen. Och för att detta debatteras.

Liberala språkvårdare säger att språk är levande, de utvecklas och förändras. I klarspråk betyder det ibland att sträcka vapen inför dumhet.

Författaren Björn Ranelid är inne på det väsentliga när han bemöter henne med att det gäller att skilja mellan talspråk och skriftspråk – och med ”kärlek till byggnadsstrukturen till verktygslådan, till uppfattningen om vad ett språk är i skrift”. Miljoner människor i Sverige har kunnat lära sig det här förr, har det blivit något slags ”intellektuellt förfall”, frågar han sig, ”intellektuell förflackning”. Och tillägger på ranelidska: ”Språket väger ingenting, men det bär mänskligheten på sina axlar.”

I en värld där Broken English tar över är små språk så värda att vårda. Läs mer. Den som läser böcker får sig inte bara spännande berättelser till livs, utan utvecklar också sitt eget berättande och sin empati Och lär sig ord, begrepp, fakta. Grammatiken blir som rosen på tårtan.

Elementärt, min käre Watson. Och så finns det enkla knep: Ersätt med jag och mig, vi och oss. Ingen snubblar där. Jag upptäckte nyligen att just detta knep också snurrar på sociala medier. Skribenten som lyfte det i Expressen ironiserade tankeväckande: ”Mig skrattade lite när mig såg den här lappen, Mig hoppas att er gör det också.”

❞ Liberala språkvårdare säger att språk är levande, de utvecklas och förändras. I klarspråk betyder det ibland att sträcka vapen inför dumhet.