Den nordiska skolan visar på en ny inställning

Om allt går som planerat startar en tvåspråkig, nordisk skola hösten 2024 i Kottby i Helsingfors. Det är en ny möjlighet för tvåspråkiga, finska och nordiska barn. Om skolan förverkligas på rätt sätt är det definitivt en domänvinst för svenskan i huvudstaden.

Det är en god nyhet för Helsingfors och alla som vill befrämja svenskan och tvåspråkigheten att den nordiska skolan nu ser ut att förverkligas.

Skolan ska vara underställd den finska skolförvaltningen och arbeta i anslutning till Yhtenäisyyskoulu i Kottby. Det när inte enbart svenska och finska som gäller utan också andra nordiska språk.

Det är kring tio år sedan begreppet ”tvåspråkiga skolor” gjorde entré i främst den finlandssvenska debatten. På finskt håll har det funnits ett intresse att introducera svenskan och dra nytta av det svenskspråkiga för att främja barnens språkinlärning. På svenskt håll dominerade länge rädslan för att majoritetsspråket finskan ska ta över. Så sker ofta om man inte bäddar för att de båda språken verkligen ska leva sida vid sida.

Debatten startade när rikssvenska Maria Wetterstrand år 2011 förundrade sig över att man i Finland måste välja mellan en svensk- eller en finskspråkig skola. Hon efterlyste tvåspråkiga skolor för sina tvåspråkiga barn och så var debatten i gång.

Entusiasmen på finskt håll var stor. Samma år gjorde Helsingin Sanomat en opinionsmätning bland föräldrar i huvudstadsregionen. Enligt den ansåg 55 procent att det borde finnas tvåspråkiga skolor och hela 70 procent svarade att de gärna skulle sätta sina barn i en sådan skola.

2015 skrev HBL:s nuvarande chefredaktör Erja Yläjärvi, då redaktionschef vid Helsingin Sanomat, i en kolumn om samma sak som Wetterstrand – man måste välja det ena språket för sina barn. Det finns ingen skola som stöder barnens tvåspråkighet och deras identitet som just tvåspråkiga.

Sedan 1980-talet har de flesta tvåspråkiga familjer valt svensk småbarnspedagogik och skola för sina barn, vilket har varit viktigt eftersom det har stärkt det svenska. Men även om det erbjuds modersmålsinriktad finska för de tvåspråkiga barnen är det inte samma sak som att stödja och bejaka en tvåspråkig identitet.

Minoriteter är utsatta och för dem som talar och lever enligt majoritetsspråket kan det vara svårt att förstå hur lätt minoritetsspråket blir ett undantag och majoritetsspråket tar över. I Svenskfinland har den taxellska paradoxen – att tvåspråkighet kräver enspråkiga lösningar – varit ett rättesnöre. Det har länge fungerat bra och varit grundläggande för till exempel den svenska skolan, som har sin egen förvaltning och i hög grad fattar sina egna beslut.

När det sedan snart 20 år inte längre är obligatoriskt att i studentexamen skriva det andra inhemska språket har konsekvensen varit att eleverna tar lättare på de kurserna i gymnasier. Både på finskt och svenskt håll väljer eleverna kortare kurser. För någon dag sedan kom utvärderingen av finska elevers kunskaper i svenska i nionde årsklassen. De är inget att hurra för, eleverna ser inte nyttan med att lära sig svenska. Tyvärr finns motsvarande problem när det gäller svenskspråkiga elever och finskan på helsvenska orter.

Samtidigt finns det alltså bland finska föräldrar ett intresse för det finlandssvenska och för att ge sina barn kunskaper i svenska. Det gäller att svara på det här intresset och den välvilja det speglar. Det är ingen lätt balansgång.

Det är ungefär 10 år sedan tanken om en svensk språkskola i Helsingfors föddes inom SFP:s fullmäktigegrupp. Först var tanken en språkskola som skulle motsvara engelska eller franska skolan. Idén utvecklades och för några år sen var planerna rätt långt framskridna.

Efter en tids tystnad har planerna avancerat. Placeringen blir Kottby och den nordiska skolan hör till den finska skolförvaltningen. Allt är inte helt klappat och klart, men på god väg.

Professor Fritjof Sahlström hör till dem som länge har intresserat sig för tvåspråkiga skolor av olika slag. Han ser den nordiska skolan i Helsingfors som ett genombrott och understryker att vi i dag har mycket mer kunskap om vad tvåspråkiga skolor kan och borde vara. Även diskussionsklimatet har förändrats radikalt under de senaste 10 åren.

Sahlström understryker att man måste vara noga med vardagen ser ut i den nordiska skolan. Det ska i alla sammanhang gå att verka på svenska – i klassrummet, på rasterna i matsalen, på föräldramötena. Kort sagt – det mindre språket ska inte leva på majoritetsspråkets villkor.

Konceptet med den nordiska skolan är unikt i sitt slag. Om allt går bra utvidgar skolan det svenska rummet och ger fler möjlighet att bejaka sin tvåspråkighet. Och det sker inom ramen för den finska skolförvaltningen, ansvaret ligger alltså inte enbart på finlandssvenskt håll.