Putin förefaller att ha lika våldsamma drag som Stalin

På den världspolitiska arenan sker hela tiden scenförändringar. Oftast är det de negativa eller rent katastrofala som dominerar, i varje fall beträffande Ukrainakrisen. Tyvärr är det nästan omöjligt att finna förslag till lösningar i nyhetsrapporteringen. Vi berörs mycket starkt av kriget i all synnerhet som den är ett hot mot det demokratiska fria och liberala statsskicket.

Hur skall Finland formulera sin utrikespolitik i den nya situationen? I verkligheten har vi varit tvungna att leva med de nya förhållandena ett bra tag. Att ha Ryssland som granne med en gräns på drygt 1300 km har under hela Finlands självständighet och också tidigare inneburit osäkerhet och konkretiserat hot om invasion.

Den utrikespolitiska ledningen är väl förtrogen att leva under labila förhållanden där situationer kan förändras utan förvarningar. Under kalla krigets dagar måste man säga att det rådde förtroende fastän det i egentlig mening inte förhöll sig så.

Under rådande förhållanden inger putinismen inte någon som helst säkerhet eftersom den kontinuerligt bryter mot allt vad lag och ordning innebär. President Putin förefaller att ha lika våldsamma drag som stalinismen stod för – inget hedrande för honom, men han ser på saken med andra ögon och logik. Någon sade före Ukrainakonflikten att Ryssland inte är en stormakt vare sig ekonomiskt eller militärt. Så är det, men som vi kan konstatera har man lyckats få blodet att flyta.

Finland lyckas förhoppningsvis bli medlem i Nato liksom också Sverige. Det är uppenbart att det skall ge oss ett bredare incitament att stå på. Jag anser att det brådskar eftersom läget är sådant som det är i världen och i synnerhet i närregionen.

Jag är inte så naiv att jag tror att Natoanslutningen löser alla våra säkerhetspolitiska problem som kan bli explicita på grund av vår geopolitiska position. En fråga som inte bör väcka osäkerhet är Natos artikel 5, men det är nog klokast att inte vara alltför säker.

En annan fråga som inställer sig när man går med i en så stor organisation som Nato är i realiteten hur det påverkar vår frihet. Det är ett faktum att där ingår medlemmar med olika värderingar. Som alltid när man ansluter till system med regelverk begränsar det i viss mån friheten. Men Nato skall också stå emot angrepp på friheten och det finns uppenbarligen aktörer som besitter den benägenheten.

Det gäller för Finland att ha representanter som är insatta i hur Nato arbetar och fungerar, eftersom vi varit med delvis tidigare torde förutsättningarna finnas.

EU är en överstatlig organisation som förutsätter disciplinerad integration för att den i praktiken skall fungera med gemensamma beslutsprocesser i många frågor.

EU är inte en försvarspolitisk organisation. Men har dock en säkerhetspolitisk dimension eftersom medlemsländerna är så starkt integrerade – men borde vara det ännu mera. Intresset för att tala för starkare integration förefaller inte för tillfället att ha hög prioritet, men situationen kan snabbt förändras. Sådant är svårt att bedöma på förhand. Jag skulle tro att EU behöver en stark profil för att föra integrationen framåt.

Kärnvapnen finns kvar och utgör därför en risk att de kommer att användas i all synnerhet med beaktande av Rysslands agerande i Ukraina. Terrorbalansen finns kvar.

I vårt system är det presidenten som leder utrikespolitiken i samråd med regeringen. Systemet bygger på att relationerna mellan parterna fungerar. President Sauli Niinistö har agerat kraftfullt och aktivt under Ukrainakonflikten, man bör vara observant på att agerandet inte blir för kraftfullt och leder till att den utrikespolitiska diskussionen reduceras.