En budgeterad förlust som väcker vissa farhågor JONAS VON WENDT
1–3 var ett högst väntat resultat för fotbollslandslaget i EM-kvalpremiären mot Danmark. Att avståndet till de riktigt bra lagen är stort är ingen nyhet. För finskt vidkommande är det en lycka att det i den här kvalgruppen räcker med att besegra lag som Markku Kanervas mannar har kapacitet att besegra.
Matchen kunde ha varit över, paketerad och idisslad i paus. Leverkusenkeepern Lukas Hradecky, som också spelat upp sig i Bundesliga efter en något trög höst, var tillsammans med Rasmus Højlund matchens man. Højlund gjorde tre mål. Hradecky var oskyldig till samtliga.
Den 20-årige dansken som gjort succé efter 17-miljoneurosflytten till Atalanta från Sturm Graz i somras lurade med kroppsfinterna i väg Leo Väisänen till den berömda kiosken och också Robert Ivanov var ute och cyklade vid 1–0. Målet var visserligen vackert men visst var det en försvarsmiss av Finland. Blåvitt har under senare tid och med den nykomponerade backlinjen haft hiskeliga problem att försvara straffområdet på ett sätt som håller klassen. Där har tränare Kanerva mycket att fundera över. Finland står och faller med ett bra kollektiv defensivt. Nu var det i långa stunder fladdrigt och ihåligt. Ytorna mellan backlinje och mittfält var för stora. I sådana stunder saknar Finland Rasmus Schüller som kan det här med balans i spelet. Schüller lär ha återhämtat sig till söndag och han behövs mot de fysiska nordirländarna.
Højlund kan kanske vara lösningen på det forwardsproblem Danmark i viss mån lidit av under senare år. Ett land som tidigare fått fram spjutvassa spetsar som Elkjaer och Tomasson har haft problem att vaska fram något av yppersta klass längst fram men kanske att Højlund är svaret kungadömet längtat så innerligt efter.
Markku Kanervas och hans företrädare har letat efter gångbara ytterbackar i åratal. Ytterbackar och wingbackar råder det kronisk brist på i finsk fotboll. En möjlig orsak är att de bästa finska spelarna i tidig juniorålder flyttas in centralt i planen. Det märks på seniornivå. Jere Uronen är bra men ofta skadad. Nikolai Alho blir allt bättre men bakom duon är det tommare än på Alexandersgatan på midsommarafton.
Richard Jensen tvingades ut på vänsterkanten men för en spelare som lirat centralt hela sin karriär blir det svårt. I synnerhet mot ett Danmark som är mästerligt på att uppfatta var det finns lite utrymme för rasande snabbt kombinationsspel.
Jensen utgick med 20 minuter kvar då någonting i vaden eller vristen började krångla. Den finska bänken var tämligen tom på defensiva ytterbacksalternativ men att slänga in Tuomas Ollila, den sista i raden att bli landslagsspelare i och med en vinterträningssäsong i HJK, var med facit på hand inte särskilt lyckat. Omgivningen var för krävande och Ollila kom helt fel in. Inte hans fel, han gjorde vad han kunde, men någon vidare fingertoppskänsla visade Kanerva inte där.
Efterklokhet är onödigare än vattenkrasse i matlagning men kanske att Pyry Soiri eller Robert Taylor varit bättre alternativ. De två har ändå erfarenhet av matcher i högt tempo på ett helt annat sätt än Ollila.
Framåt kunde Kanerva gott ha slängt in Benjamin Källman och Fredrik Jensen mot slutet. Källman lär inleda mot Nordirland medan Jensen av någon anledning inte riktigt hör till Kanervas favoritspelare. Lite märkligt med tanke på att det finska laget trots allt inte kryllar av spelare som lirar regelbundet i Bundesliga.
Att Danmark var för bra för blåvitt var ingen skräll. Finland lyckades visserligen besegra danskarna i EM för knappt två år sedan men den gången hade Finland mer flyt än laget hade under hela Mixu Paatelainens tid vid spakarna. Blixten slår inte ner på samma ställe två gånger och Danmark fick sin minirevansch i kvalpremiären. Finland hade visserligen häng på poäng ända in på den sista tian av ordinarie matchtid men ett lag som trycker på som Danmark gjorde brukar få utdelning.
Tempot eller snarare avsaknaden av att kunna spela i ett högt uppskruvat tempo är en akilleshäl i finsk fotboll. Inte bara på landslagsnivå utan i alla åldrar oavsett kön. Betydelsen av att behärska tempofotbollen kan inte betonas nog. Också mot den bakgrunden är det väldigt viktigt att lovande spelare i ännu högre utsträckning vågar söka sig till mer krävande miljöer för att utvecklas.
Planet mot ett regnigt och blåsigt Belfast lyfte på fredagen där en av Finlands huvudmotståndare i gruppen väntar i form av Nordirland på söndag kväll. Den matchen har Finland inte råd att förlora. Tre poäng där och EM-tåget ligger tryggt på rälsen som för Finland till den tyska sommaren 2024. Förlust eller oavgjort och Finland har fått just den mardrömsstart på kvalet man inte fick få. Då blir det ångest 2.0 inför hemmamötet mot ett lurigt Slovenien i juni.
Mot Nordirland och Slovenien får Finland finna sig i att vara knapp favorit. Och pressen utifrån finns där. Allt annat än andra plats i gruppen är ett misslyckande i den breda allmänhetens ögon. Hur handskas Finland med ett visst favoritskap? Hur mycket nytt lyckas tränare Kanerva komma med? Det finska spelet är inte särskilt svårläst och lågt och slugt spelande motstånda
re kan orsaka bekymmer för Finland. Danmark spelade på ett sätt som passade dem och Danmark har med den kvalitet laget besitter förmågan att anpassa och variera sitt spel på ett vis bara riktigt bra lag kan.
Nordirland är inte tillnärmelsevis ett så bra lag som Danmark är men nordirländarna är livsfarliga, eller dödsfarliga som dansken säger, hemma i Belfast. Gäller för Finland att dra på sig blåstället och gå in på planen och förbereda sig på 90 minuter av svett, Nordirland och blåmärken.
Lätt blir det inte, i synnerhet som vetskapen om att det inte får bli en förlust gnager där någonstans i hjärnbarken.
Och med en defensiv som för närvarande läcker lite för mycket och är för oorganiserad kan kampen mot Ulsters söner bli en vindpinad och väldigt jobbig historia.