Succession höjer sig över mängden
Säsong fyra av tv-serien Succession tar vid där den förra slutade: med intriger och maktspel. Dan Lolax har sett de fyra första avsnitten och är inte besviken.
Betyg: 4/5
Premiär på HBO Max 27.3 (säsongens 4 första delar erbjöds för förhandstitt).
Manus: Jesse Armstrong. Regi: Mark Mylod, Andrij Parekh, Shari Spinger Berman m.fl. I rollerna: Brian Cox, Kieran Culkin, Jeremy Strong, Sarah Snook, Alan Ruck, Nicholas Braun, Matthew Macfadyen. F16
I Orson Welles film Citizen Kane diskuterar två karaktärer huvudpersonen Charles Foster Kane.
Han blev väldigt rik, noterar den ena om Kane. Tja, svarar den andra, att bli rik är inte svårt – om det enda man vill är att bli rik.
Poängen är att den enögda jakten på pengar inte är kärnfysik. Den är rätt enkel.
Men inget var enkelt för Charles Foster Kane och inget är enkelt i Jesse Armstrongs Succsession, vars fjärde och sista säsong inleds på måndag på HBO Max. Serien utspelar sig bland de superrika, men den handlar inte om pengar.
Livet för syskonen Roy är komtrovärdiga plicerat eftersom de vill ha så mycket mera: makt, respekt och – framför allt – faderns kärlek. Patriarken själv, mediemogulen Logan Roy – liksom tidigare spektakulärt porträtterad av Brian Cox – vill ha det mesta ut av jordelivet. Livet efter döden är för okänt för att investera i. Han beskriver sig själv som en jätte som ”pygméer” – hans motståndare, inklusive de egna barnen – är ute efter att fälla.
Ingen duger som arvinge
Efter säsong tre står det klart att Logan Roy inte ser en tronarvinge bland de egna barnen Kendall (Jeremy Strong), Shiv (Sarah Snook), Roman (Kieran Culkin) och Connor (Alan Ruck). När den här säsongen inleds är de tre förstnämnda syskonens hämndlystna intriger i full gång. Hatkärleken till fadern svetsar dem samman – åtminstone för en stund.
Drivkraften i Succsession är just intrigerna. De för storyn framåt. Det har funnits tillfällen då jag upplevt att serien står och stampar i det här avseendet. Väldigt lite händer. Till undsättning har då oftast kommit rakbladsvassa dialoger, karaktärer och lysande rollprestationer.
Och humorn. Milde tid vilken humor. Roligast, också denna säsong, är Greg Hirsch (Nicholas Braun) – kusinen från landet, ”hedersbarnet”, som han kallar sig själv för att få en plats vid bordet.
Humorn i Succession bottnar i rädsla. Karaktärer driver med varandra, skrattar åt varandra, sårar varandra eftersom de är rädda för att förlora sin plats i hierarkin. Rädslan för att någon annan ska få det som man själv anser sig ha rätt till tränger ut varje annan känsla. Det finns uttryck för medlidande, glädje och sorg, men bara om man har något att vinna på detta.
Det här leder till att när karaktärerna, tillsynes uppriktigt, reagerar på upprivande saker så kan man som tittare inte riktigt lita på att reaktionerna är genuina.
Vedervärdiga karaktärer
Det finns mycket att säga om varför sådana karaktärer är fascinerande, men låt mig nöja mig med följande: Succession är inte den första tv-serien som trollbinder med vedervärdiga karaktärer, men nog en av de bättre. Det som höjer serien över mängden är att den som investerar tid i serien hoppas att huvudpersonerna har en god sida. Gång efter annan grusas det hoppet, men man fortsätter hoppas.
Det här är alltså den sista säsongen, vilket är en bra sak. Inte för att serien håller på att tappa i kvalitet – HBL har sett de fyra första avsnitten och inget tyder på det – utan för att serier i allmänhet gör sig själva en björntjänst genom att bli för utdragna.
Det är förstås vanskligt att
betygssätta en säsong som man bara sett delar av. Min gissning är ändå att de som följt med Succession så här långt inte kommer att bli besvikna.
Eftersom det här är den sista säsongen är det givet att många öppna frågor måste få svar. Fyra delar in kan jag bara konstatera att en del svar dröjer och att den största frågan – vem är Logan Roys tronarvinge? – fortfarande hänger som ett damoklessvärd över hans barn.