Skärvor av en barndom
Den Oscarsnominerade finländska samproduktionen Ett hus byggt av skärvor är en alldeles hjärtskärande skildring av ett barnhem i Ukraina. Vilket förtroende måste inte Simon Lereng Wilmont ha gjort sig förtjänt av för att få komma barnen så nära, kameran är näst intill osynlig. DOKUMENTÄR Ett hus byggt av skärvor
(A house made of splinters) Betyg: 4/5
Yle TV1 torsdag 30.3 kl. 23.00 och lördag 1.4 kl. 23.30.
Regi och foto: Simon Lereng Wilmont. 57 min. F12
Simon Lereng Wilmonts Oscarsnominerade dokumentär Ett hus byggt av skärvor följer några barn och socialarbetare på ett barnhem i Lysytsjansk, tjugo kilometer från fronten i östra Ukraina. Dokumentären är filmad under 2019 och 2020, alltså innan den ryska invasionen, men det är likaväl en plats präglad av krig och konflikter.
Fattigdomen och alkoholismen är utbredd, och många är de barn som inte längre kan bo hemma, till följd av vanvård, försummelse eller ointresse. På barnhemmet kan de stanna i nio månader – tanken är att föräldrarna under den tiden ska lyckas på ordning på sitt drickande, på sina liv – sedan måste de antingen flytta tillbaka hem, få en fosterfamilj eller byta barnhem.
Att barnhemmet är en plats som trots omständigheterna faktiskt är fylld av omsorg och trygghet står klart redan i den inledande scenen, då barnen blir väckta av en socialarbetare med orden: ”God morgon, mina kaniner”. Det är så att man får en klump i halsen redan där, och den känslan håller i sig.
Nedklippt version
Wilmont följer särskilt tre barn som bor på barnhemmet, Kolya, Sasha och Alina. Egentligen följer han fyra barn men den version av dokumentären som visas på Yle Arenan är nedkortad från 87 minuter till 56 och delar är således bortklippta. Detta till skillnad från till exempel SVT Play som visar dokumentären i sin helhet.
Kolya, Sasha och Alina må vara barn, men de är smärtsamt medvetna om sin situation. Alkoholproblemen, föräldrarnas oförmåga eller ovilja att ta hand om dem. Vissa längtar hem, andra bara bort.
Fjortonåriga Kolya har redan länge varit en sorts förälder åt sina två yngre syskon, som bor med honom på barnhemmet. Han gör sitt bästa för att verka tuff, stjäl, rymmer och härjar. Men ibland syns den lilla pojken som bara längtar efter sin mamma, och det är alldeles hjärtskärande. Sasha och Alina är yngre, och bästa vänner. De leker, slåss och pratar om hur deras föräldrar låtit dem dricka öl.
Förvärrats sedan 2022
Vad allt har normaliserats för dem? Men också, hur förutsättningarna går i arv. Barnen som växer upp för att själva börja dricka och föra sina barn till barnhemmet. Och för varje barn som placeras hos en ny familj, kommer ett nytt barn till barnhemmet. Och hur har inte detta förvärrats sedan februari 2022?
Kameran iakttar men interagerar inte. Vi ser barnen leka, bråka, tjuvröka, gråta. Vi ser några lämna barnhemmet för att flytta till en fosterfamilj, andra flyttas till det statliga barnhemmet. Vi ser vänner och syskon separeras. Mammor som inte svarar i telefon, som försvinner.
Vilket förtroende måste inte Wilmonts ha gjort sig förtjänt av hos dessa barn, för att få komma dem så nära, kameran är näst intill osynlig. Och han svarar med att för det mesta hålla sig borta från misärpornografin – dessa barn hittar sätt att inte bara överleva utan leva, de knyter vänskapsband, de leker, de skrattar. Barndomen har de så gott som blivit bestulna på men de hittar egna sätt att hålla fast vid den.