Kiira Korpis dikter på hal is
En sågad isprinsessa skapar poesidebatt och Nya Argus poesiöversikt förtjänar guldstjärna för anspråken den ställer.
”Kiira Korpis diktbok är usel och att publicera den är rent ut sagt oansvarigt”. Så löd rubriken på kritikern Arttu Seppänens uppmärksammade sågning av den tidigare konståkarstjärnans bok Hyppää vaan! (HS 21.3).
Recensionen ackompanjerades av en kolumn där litteraturredaktören Antti Majander skrev att Otavas utgivning av boken är det slutgiltiga beviset på att stora förlag inte längre ser sig som något mittemellan börsen och katedralen. Att ge ut en så undermålig bok och kalla det diktsamling bara för att upphovspersonen är känd visar att marknaden har segrat.
Otavas förläggare Ville Rauvola kommenterade i en intervju (HS 22.3) att Korpis bok, även om den etiketterats ”berättande diktverk”, ges ut på den facklitterära sidan som ”emancipatorisk välmåendelitteratur”, och att kritikern begick ett misstag när han försökte bedöma den som konstnärlig lyrik.
Det kan ses som ett sätt att poängtera att de skönlitterära redaktörerna inte ska beskyllas. Men att förlaget inte sett skäl att involvera dem när en bok rubriceras som diktverk vittnar snarare om bristande respekt för deras kompetens. Samt för läsarna. Och Korpi.
Dikter som (inte) talar till dig
Att kombinera poesi med andra genrer verkar i sig vara en trend. Det konstaterar Jonas Ellerström, som i det senaste numret av Nya Argus gör en översikt av den finlandssvenska lyrikutgivningen 2022.
”Diktsamlingsformatet har kommit att expanderas och användas i andra syften än de traditionella.” Han nämner bland annat science fiction (Victor von Hellens), reportage (Lina Bonde) och fiktiva presidentporträtt (Rosanna Fellman).
Många av fusionerna är lyckade, men Ellerström säger sig överlag sakna tilltal i många av fjolårets finlandssvenska diktverk. Trots stilmässig skicklighet präglas de av inåtvändhet, en tendens att nöja sig med det rakt av biografiska, som gör det svårt att drabba läsare bortom den snäva ramen av ”igenkänning”.
Jag känner igen det han säger (fast undantag finns), och skulle tillägga att poesin kan tappa sitt tilltal också när dess ärende blir övertydligt, när den talar åt en snarare än till.
Kiira Korpis dikter tycks, på basen av utdragen jag läst, misslyckas på båda sätten. Tonläget i HS recension kan kritiseras, men förlagskritiken är angelägen.
Att läsa Ellerström är uppfriskande eftersom det får en att på ett kärleksfullt sätt ställa anspråk på poesin. Kräva att få kastas ut ur det bekanta, inte bara relatera. (Även Nya Argus prosa- och essäöversikt rekommenderas varmt.)
Var är poesin, Förlaget M?
Därför är det lite trist att konstatera att det ena stora finlandssvenska förlaget, Förlaget M, i år ger ut bara ett endaste diktverk. Schildts & Söderströms höstkatalog väntar vi ännu på.