Pest, kolera och pangpang med räntebössan

Vi sitter alla i samma rävsax. Medan allting blir dyrare upprepar allmänheten samma mantra som Rumpnissarna i Astrid Lindgrens saga: ”Voffor gör di på detta viset?” Nu hägrar ett kostsamt årtionde – och det var sannerligen på tiden.

Flygskammen var bara en aptitretare. Kanske har du vuxit upp i ett tidevarv av centralbanksmagi, där lån var gratis och alla lekte överklass? Ta ett djupt andetag: under åren som följer tvingas du lära dig en hel del om priset på pengar. Smaka på huvudrätten: ränteångest och inflationspanik.

Vi trodde det var en gratis lunch, men det var ett sjukdomstecken: Om priset på pengar är noll, rentav negativt, blir även världens värsta idiotprojekt kassaflödespositiva. Överdrivet låga räntor lockade fram överdrifter, där allt med ens en vag puls fick konstgjord finansiell andning. Nu spolas äntligen excesserna bort, inom en välbehövlig normalisering.

Sällan har lika många bollar varit i luften som inför veckans sammanträden vid centralbankerna i Frankfurt och Washington DC. I snart två år har inflationen varit det fria samhällets fiende nummer ett (om man bortser från en viss Putin). Vi upplever den snabbaste och mest aggressiva räntehöjningscykeln i historien. Därmed dyker dolda risker upp, som Gubben i lådan.

Ur Ronja Rövardotter, Astrid Lindgrens klassiska saga, minns vi de skygga, harmlösa Rumpnissarna som har svårt att se saker och ting i sitt sammanhang. De upprepar ett mantra: ”Voffor gör di på detta viset?”

Om centralbankerna hade hållit tillbaka, och avstått från att höja räntorna denna gång, skulle det automatiskt ha tolkats som ett svaghetstecken, som en oförmåga att agera konsekvent och koherent. Då man försöker drilla en bångstyrig hundvalp måste man ibland vara övertydlig. Och ja: den yra hundvalpen, det är vi. Dags att bli rumsren.

Detta årtionde kommer vi att leva med betydligt högre räntor än under det förra. Det är smärtsamt för alla som skuldsatt sig. Centralbankirerna tvingas gå lindans då det gäller att stävja inflationen, utan att krascha ekonomin eller trigga en finanskris. Turbulensen som följt på en serie bankkollapser utgör jokern i kortleken. Ränteoraklerna utkämpar tvåfrontskrig: å ena sidan eftersträvas prisstabilitet, å andra sidan finansiell stabilitet. Går det att gasa och bromsa samtidigt, får vi ge upp hoppet om en mjuklandning?

Framtidsbilden är splittrad. Hökar står mot duvor, stramhet mot blödighet. Faktum är att dagens problem bottnar i 15 år av felaktiga incitament, i söndermanglade styrräntor och otyglad stimulans. Kärninflationen och tjänsteinflationen – mått på segheten hos den stökiga prisbilden – svävar kring rekordnivåer. Att förtära besk medicin tar tid.

I åratal brydde sig ingen ett skvatt om konsumentprisindex, ett centralt inflationsmått. Med negativa styrräntor under en period på hela sex år vaggades i synnerhet Europa in i en illusion, en falsk föreställning att pengar vore gratis. Sedan 2022 har marknaden varit besatt av inflationsindikatorer, studerat centralbankirers tonläge, kroppsspråk och mötesprotokoll med mikroskop.

Det tar tid, upp till två år, för räntepolitiken att få genomslag. Inflationsdata fortsätter bjuda på negativa överraskningar. Det är omöjligt att göra träffsäkra prognoser, inget facit existerar.

Marknaden upplever kalldusch efter kalldusch. Centralbankerna svettas i sin ofrivilliga balansgång. Det gäller att inte krascha ekonomin eller utlösa en dominoeffekt bland bräckliga finansinstitut, som har hunnit vänja sig vid räntedopning.

Vi deltar alla i ett psykologiskt experiment av historiska proportioner. Efter en utdragen dag på tivoli har sockervadden tagit slut, och musten gått ur lillebror. Läggdags: på med pyjamasen, borsta tänderna! Då blir det skrik och gnäll.

Utan prisstabilitet har vi ingen ekonomi alls, bara kaos. Därför måste centralbanker fokusera på sitt kärnuppdrag: grundligt släcka brasan med flera hinkar vatten, kväva varje pyrande ansats till skogsbrand.

Trots alla motstridiga förväntningar och förhoppningar måste teknokraterna i Washington DC och Frankfurt ägna laserfokus åt inflationen. Nu inser man att superstimulanserna 2020–2021 var överdimensionerade och landade fel. Att agera senfärdigt gör omställningen desto mer smärtsam, utdragen – och riskabel.

Mitt i denna finmaskiga avvägning är man extra lyhörd inför nya data. Samhället har inte råd att upprepa 1970-talets misstag, där makthavarna först velade, sedan släppte bromspedalen på tok för tidigt – för att slira farligt nära dikesrenen en god bit in på 80-talet. Det framtvingade en dyr chockkur.

I denna dragkamp ingår kortsiktiga politiker och arbetsmarknadsparter i Team Sorglösa Bohemer. Löneökningstakten är inte kompatibel med inflationsmålen. Beslutsfattare delar ut missriktade och feldimensionerade elstöd och lägger krokben för centralbankerna. Flera par händer som sliter i ratten bådar inte gott. Gratis pengar och billigt boende är inget naturtillstånd, inser plötsligt en hel generation som lindats in i bubbelplast.