Kaxigt flickliv slog ut Härös sjöbjörn
Jussifestligheter och då inställer sig frågan; går det att tävla i film? Svar: med tanke på att så diametralt motsatta verk som Min älskade sjökapten, Bubblan och Flickor flickor flickor stod mot varandra får man lust att säga nej.
Å andra sidan har den finländska filmbranschen gjort sig betjänt av fest och fyrverkeri, nu utan pandemibonus. För även om pallplatserna uteblivit på den internationella scenen (med undantag för maestro Juho Kuosmanen) går finländsk film kommersiellt sett som tåget, åtminstone på hemmaplan. Toksubventionerad ”lyxkultur”, kanske inte.
Kvällens vinnare var tvivelsutan Alli Haapasalos ”Flickor”: bästa film, regi, manus och klipp. Personligen fick jag aldrig de där Fucking Åmål-vibbarna men det finns andra röster. ”Det är befriande att se flickor som vågar pröva saker och misslyckas, tala om sina sexuella floppar och förhoppningar, och som beter sig svinaktigt men ändå i grunden är hyggliga”, skrev Sara Ehnholm Hielm i HBL.
Bästa huvudroll: Sara Melleri i Kikka! Understödes, även om jag frågar mig varför James Cosmo i
Min älskade sjökapten inte ens var nominerad. På riktigt, hur tänkte man där?
Mest gripande ögonblick: när veteranskådespelaren Esko Salminen tog emot sitt livsverk-Jussi. Och så kan man inte annat än välkomna det nystartade In memoriam-partiet där de som gått vidare uppmärksammades, bland dem Ralf Långbacka och Georg Dolivo.
Även i övrigt var årets Jussigala en värdig tillställning: lite tjafs, bra flyt, och pristagare med mål i mun. Kvällens värd, Pekka Strang, var inte fy skam han heller. Färre vitsar men bättre koll än Jimmy Kimmel på amerikanska västkusten.
Hur som helst har mycket av snacket kretsat kring de könsneutrala skådespelarpriserna, enligt modell hämtad från festivalen i Berlin. Och trots att tanken är vacker känns upplägget inte helt klockrent. Så här: ifall syftet är att främja jämställdheten inom filmområdet har branschen tagit betydligt större kliv tidigare.
De kvinnliga filmskaparna blir allt fler och detta utan att utvecklingen präglats av samma ”ideologiska” tjatighet som i exempelvis Sverige. Erinrar mig kollegan Helena Lindblad som i en kommentar i Dagens Nyheter karaktäriserade Filminstitutets exhöjdare Anna Serner som en ”rockstjärna i jämställdhet med en enda låt på sin spellista”.
En av Serners kungstankar var genusneutrala skådespelarpriser och nu är vi alltså där. Varför inte, tål att prövas. Men rent spontant känns det lite trist med de avsnoppade/avsnippade huvud- och birollsklasserna – traditionellt ett av galans dragplåster. Plus att de ersättande blocken lämnar mycket att önska.
Låt gå för ”Årets nykomling”, i sig sympatiskt. Men ”Årets ljuspunkt” (Valkokankaan valopilkku) – vad är det för något, den som släckte ljuset, beställde in sista biran?
Dock ska det sägas att den finländska filmens diversitet och livskraft inte avgörs på podiet utan vid biljettkassorna – och där finns det mycket att göra. Det räcker inte med att kvinnor (precis som män, och allting däremellan) gör filmer som får kritikerkåren att dansa samba.
Det gäller att rösta med fötterna och på tal om det; var var du när Hanna Bergholms Ruva, Alli Haapasalos Flickor flickor flickor och Anna Paavilainens Kikka! gick upp på vita duken?