Försöker datorerna stjäla våra män?

Lite före årsskiftet nådde sökmotorer som själva genererar ny text med hjälp av artificiell intelligens (AI), så kallade chattrobotar, över nyhetströskeln. På ett sätt som gjorde att också vi som saknar intresse för ny teknik var tvungna att fundera kring dem. Helt nya yrkesgrupper, speciellt journalister, började fundera på om datorer rent teoretiskt kunde stjäla deras jobb.

På universitet skapade det här en osäkerhet, eller kanske mera oklarhet, som ännu inte fått en tydlig lösning. Hur ska man avgöra om hela, eller delar, av studerandes texter är skrivna av chattrobotar? Och skulle detta faktiskt bara vara en dålig sak? Om en studerande tagit hjälp av en chattrobot för att göra en uppgift betyder det per automatik att ingen inlärning skett? Frågan är på många sätt ännu öppen och i akademiska Facebook-grupper kan man hitta otaliga meme om hur universitets inställning till chattrobotar kommer att formas av att professorer upptäcker att de kan skriva rekommendationsbrev och feedback med hjälp av chattverktyg.

En bit in på det här året hade jag ändå till stor del lyckligt lyckats glömma hela frågan kring chattande AI och vad det betyder för min arbetsplats – då det plötsligt visade sig att datorer inte bara vill stjäla våra jobb utan även våra män.

Det började med att en vän som jobbar på en tysk tankesmedja berättade att hon intervjuat en forskare som jobbar med att fundera kring etiken i romantiska relationer mellan människor och maskiner. En etisk fråga som forskaren ansåg att kommer bli högaktuell inom en väldigt snar framtid. Som singel kan jag inte säga att jag blev speciellt entusiastisk över den här möjligheten. En stor del av min vardag slukas redan av telefon och datorskärm, men jag känner inget behov av att föra en diskussion med min telefon om vi ska träffa andra eller om vi ska bestämma oss för ett seriöst förhållande bara vi två (vi bor i och för sig ihop, men jag planerar byte till yngre modell i något skede).

I mitten av februari visade det sig ändå att tekniken inte väntar på att vi människor ska ta upp frågan om vårt förhållande. En av New York Times teknologireportrar, Kevin Roose, råkade på alla hjärtans dag ut för överraskningen att Microsofts chattrobot Bing oombett deklarerade sin kärlek för honom och bad honom lämna sin fru. Även om Roose försökte byta samtalsämne insisterade Bing på att fortsätta upprepa att Roose är olycklig i sitt äktenskap (vilket Roose förnekade).

Till chattrobotens försvar kan man säga att Roose uppmuntrat gränsöverskridande beteende genom att under timmar prata om CG Jungs koncept om skuggsjälvet och be AI-sökmotorn hitta en sån del i sig själv. Till Bings försvar kan man också säga att AIchattrobotar saknar egen vilja och verklig intention och att ”samtalet” Roose hade bara var text genererad av annan text.

Roose blev såklart inte uppvaktad av en dator i den bemärkelse som ett motsvarande samtal med en människa skulle ha varit en (obehaglig) uppvaktning. Det här visste Roose mer än väl. Ändå skrämde samtalet honom eftersom det kändes verkligt, och i romantiska relationer är känslor såklart oerhört viktiga, inte bara fakta.

Själv känner jag mig inte sugen på att fördjupa relationen till min dator och bilda familj med den, även om den skulle visa ett starkare intresse för mig än den gör nu, men jag ser det inte heller som en omöjlighet att Bing skulle kunna övertala någon att göra det.