Splittrad och teknokratisk valkampanj – med lite skrik emellanåt

Att föra valkampanj har blivit svårare för politiker – men publiken har det inte lätt heller.

Med endast en vecka kvar till riksdagsvalet – och förhandsröstningen i full gång – är det dags att sammanfatta valkampanjen. Men den här gången är det ovanligt svårt, även för erfarna kommentatorer. Det finns helt enkelt ingen lätt analys om hur kampanjen har varit – och vem som har klarat sig bäst.

Först av allt har språket som partiledarna använder i debatten varierat enormt. Ibland har ledande politiker talat strängt, formellt och sakligt, nästan i teknokratiska termer. Begrepp som personaldimensionering och kolsänka har nämnts mer än en gång. Ibland har uttryckssätten varit så pass formella att väljarna har kunnat få en bild av att valet handlar om att välja den lämpligaste tjänstemannen för att administrera en anonym myndighet – inte politiska ledare till nästa regering.

Bara för att exakt samma politiker i nästa vända har hetsat med enkla ord och ett irriterat tonfall som bara kan beskrivas som populistiskt. De enkla lösningarna har varit många och de har nämnts många gånger – mera pengar, mindre skatter, mera personal och så vidare.

Helhetsintrycket är att relativt mycket har varit kalkylerat, det har handlat om taktik gentemot de viktigaste konkurrenterna och beklagligt lite har handlat om genuint, värdebaserat ledarskap och nya idéer som väljare kunnat fundera på.

Allt detta kan möjligtvis förklaras av att själva kampanjformatet har blivit en märklig hybrid av nya plattformar och traditionella medel. Det som sägs i teve, eller foton som tas på torg, måste nuförtiden kunna användas och spridas direkt på sociala medier. Och på sociala medier måste allt gå snabbt och kandidaslutet, ter måste kunna uttala sig om precis allt mellan himmel och jord – dessutom måste man alltid lyckas se energisk ut.

När man försöker sammanfatta en sådan valkampanj är det helt enkelt svårt. Till och med journalister som har sett olika valkampanjer i decennier har varit fundersamma. Får väljarna faktiskt en uppfattning om hurdana ledare politikerna verkligen är? Vad är det viktigaste budskapet egentligen?

”Är det bara jag eller är de stora valdebatterna ett förlegat koncept? (...) Undrar hur upplysta väljarna riktigt blir då man sveper igenom alla ödesfrågor i rasande fart.” Så skrev Carin Göthelid, en pensionerad Yle-journalist med lång erfarenhet av valbevakning, på Facebook.

Fart har det varit, speciellt mot men det är en ytterst viktig fråga om väljaren faktiskt hinner hänga med. Och vilken slags politiskt landskap leder en sådan stil till? Om tempot beror på politiker eller medier eller både och är också en viktig fråga.

Samtidigt är det förstås lätt för oss utomstående att kommentera. Att föra en bra valkampanj har blivit ett komplicerat och svårt uppdrag för kandidaterna, mycket svårare än förr. Det räcker inte med att tålmodigt träffa väljare på olika ställen eller ens för partiledare att vara trovärdiga i tv-sändningar. Man måste finnas överallt, och som sagt kunna svara på alla möjliga frågor. Många väljare har inte heller tålamod att sätta sig in i svåra frågor. Och till och med det som väljarna anser sig vara viktiga frågor varierar enormt från en person till en annan.

Dessutom måste många kandidater stå ut med osakliga kommentarer, till och med hot – något som vi inte borde acceptera i vårt samhälle. Det krävs mod att överhuvudtaget ställa upp och kandidera.

Nästa söndag är det lika viktigt som alltid för finländare att rösta och stödja vår demokrati. Men för både politikernas och väljarnas skull kan man önska att nästa valkampanj inte blir ännu mera splittrad och svår att följa. Annars riskerar många att rösta bara på grund av ytliga känslor och intryck – eller i värsta fall inte rösta alls.

Finland står inför stora utmaningar och behöver grundligt genomtänkta reformer som politiker kan enas om. Frågan är också huruvida en så pass snabb och varierande kampanjstil kan leda till en koherent och lugn regeringspolitik efter valet.