Åtta lärdomar Finland kan dra av kriget i Ukraina
Kriget i Ukraina har gett en hel del värdefull insikt om hur ett krig mot en fiende som Ryssland kan utspela sig.
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sin invasion av Ukraina. Krigföringen har medfört nya innovationer, men har också tvingat omvärlden att revidera sin uppfattning om hur ett modernt krig ser ut.
Vad har vi lärt oss av kriget? Vilka erfarenheter kan Finland eventuellt dra nytta av?
Här är åtta lärdomar av kriget i Ukraina.
Ställningskrig
Modern krigföring förutspåddes vara målsökande robotar, precisionsvapen och avancerad teknik. Det första storkriget i Europa sedan andra världskriget har till stor del avgjorts av traditionella vapen: artilleri, stridsvagnar, minor och ett stort antal fotsoldater. Det största personförlusterna har förorsakats av indirekt eld. I det avseendet skiljer sig kriget inte nämnvärt från första eller andra världskriget.
Krigföringen har krävt färdigheter som försummats i många västerländska militärer, som kamouflage, luftskydd och förberedelse av skyttevärn. Krigföringen har visat att beväringsutbildningen i Finland faktiskt är ganska bra, då den förser soldaterna med elementära kunskaper om konventionell krigföring. Det har också visat sig att Finland gjort ett klokt val genom att bygga upp ett stort artilleri. Många europeiska länder är i dag av den orsaken lite avundsjuka på Finland.
Behovet av ammunition
Den här lärdomen anknyter till den föregående. Även om moderna precisionsvapen är mer effektiva än äldre generationer av artilleri, raketkastare och robotar, krävs det också kvantitet i form av ammunition. Största delen av de europeiska länderna skulle ha haft slut på ammunition efter ett par veckor av den typ av krigföring som setts i Ukraina. Finland och Polen är de enda undantagen.
Det gäller bland annat granater för artilleriet, raketer, kryssningsrobotar och luftvärnsrobotar. Det handlar inte endast om hur mycket ammunition som redan finns i lager, utan hur snabbt den egna industriproduktionen kan trappas upp. Kriget i Ukraina har visat att den europeiska försvarsindustrin är trögstartad, men det beror förstås också på avsaknaden av politisk vilja.
Fjärrverkande vapen
Ryssland har beskjutit Ukraina med hundratals kryssningsrobotar, ballistiska robotar och så kallade kamikazedrönare. Många av dem har nått sina mål. I stor utsträckning har vapnen avfyrats från ryskt luftrum, eller fartyg i Svarta havet, utanför det ukrainska luftvärnets räckvidd. Samtidigt har Ukraina saknat den här typen av fjärrverkande förmåga, vilket gett Ryssland en klar fördel i det här avseendet.
Västländerna har försett Ukraina med effektivare luftvärnsbatterier, men ukrainarna har brist på ammunition. Det här visar behovet av att satsa på luftvärn, kryssningsrobotar och förbereda sig för den typen av hot. Finland har gjort en del bra prioriteringar under de senaste åren, men det behövs säkert ytterligare investeringar. Fjärrverkande vapen kan förorsaka stor förstörelse, potentiellt utan att anfallaren ens behöver utsätta sig själv för stor risk.
Drönare
En av de viktigaste innovationerna under kriget i Ukraina har varit drönare. USA har använt obemannade luftfarkoster för dussintals flygräder under de senaste åren, men under kriget i Ukraina har drönare använts i en skala som saknar motstycke. Olika typer av drönare har använts för eldledning, störning och direkta attacker. Ukraina har använt drönare bland annat för att slå till mot flygbaser hundratals kilometer in i ryskt område. Obemannade vattenfarkoster har använts för attacker mot ryska krigsfartyg. Ryssland har avfyrat hundratals kamikazedrönare mot Ukraina.
Användningen av drönare har också lett till en snabb utveckling av elektroniska motåtgärder. På grund av den snabba omsättningshastigheten vid frontlinjen behövs också ett stort antal drönare: Ukraina har satt som mål att producera en miljon drönare under 2024.
Stridsvagnen
Under krigets första veckor spreds bildmaterial av förstörda ryska stridsvagnar. Ukrainarna lyckades förorsaka ryssarna stora förluster med hjälp av bland annat bärbara pansarvärnsrobotar avfyrade på nära håll. Det var många som redan hann döma ut stridsvagnen som föråldrad. Det visade sig vara en förhastad slutsats. Ryssarna använde stridsvagnarna på fel sätt i början av kriget, men koordinerad med infanteri, artilleri och flygstöd är stridsvagnen fortfarande slagfältets effektivaste krigsmaskin.
Det har visat sig att även de årtionden gamla, primitiva och föråldrade T-54/T-55-stridsvagnar som Ryssland tagit i bruk för att kompensera sina förluster har varit användbara. Det kan förstås sägas att den till stor del öppna terrängen i Ukraina lämpar sig för stridsvagnar.
I tät skog eller stadsmiljö är de inte lika användbara, då de lätt hamnar inom räckvidden för exempelvis infanteriets bärbara pansarskott.
Luftherravälde
Ingendera parten har lyckats etablera mer än lokalt luftherravälde, vilket säger en del om hur effektiva luftvärnssystem är mot äldre generationer av jaktplan. Ukraina hade före kriget jaktplan av typ Mig-29 och Su-27 som tillhör den så kallade fjärde generationen. Ryssland hade en kvantitativ fördel, men har använt sina jaktplan konservativt på grund av Ukrainas luftvärn. Väst har donerat ett antal F-16-jaktplan till Ukraina, men även de moderniserade versionerna är i grunden designade på 1970-talet. Även dessa måste sannolikt användas i en konservativ roll, bakom de egna linjerna.
Gjorde Finland en felbedömning genom att investera stort i F-35jaktplan? Snarare tvärtom, jaktplan av den femte generationen med liten radarmålyta är överlägsna den typ av äldre jaktplan som använts under kriget i Ukraina. Det handlar förstås inte endast om själva jaktplanen, utan i högsta grad om vilken bestyckning de förses med.
Ukrainas militär
Ukrainarna har hyllats för sin kampvilja, resiliens och innovationsförmåga. Men kriget har visat att det finns många brister i den ukrainska militären. En stor del av dem anknyter till ledarskap, organisationsförmåga och taktik. De ukrainska trupperna har lite kunskap om manöverkrigföring, vilket delvis lett till att kriget blivit så statiskt.
Manöverkrigföring kräver koordination mellan olika truppförband, initiativförmåga lägre ner i hierarkin och anpassningsförmåga. Den ukrainska militären är i stort sett utbildad enligt den sovjetiska modellen. Problemen blev uppenbara under den misslyckade ukrainska motoffensiven under sommaren, då de ukrainska trupperna hade stora svårigheter med att genomföra anfall i större skala än pluton- och kompaninivå.
Rysslands resiliens
Ryssland inledde sitt invasionskrig med en dumdristig strategi, som visade sig vara omöjlig att genomföra. Ryssarna angrep Ukraina från flera olika riktningar, väntade sig inte att stöta på motstånd och var illa utrustade med ammunition, bränsle och förnödenheter.
Ryssarna tvingades återgå till en mer traditionell sovjetisk doktrin, men det rapporterades fortfarande om svag stridsmoral, bristfällig utrustning och dålig utbildning bland de ryska trupperna. Ryssland har lidit förluster som skulle vara oacceptabla i en demokratisk stat. Två år kan Ryssland fortfarande flytta in nya soldater, ammunition och material för att kompensera förlusterna. Rysslands resurser är inte outtömliga, men de bör inte underskattas.