Duktiga flickor vill vara duktiga mammor

Föräldrar som själva är drivna av beröm kämpar hårt för att inte ge prestationsångesten i arv.

– Jag vill inte säga att hon är duktig eller att hennes teckning är fin.

En mamma ringer in till Fatta familjen, ett radioprogram på svenska UR med beskrivningen ”Föräldrarådgivning när det fungerar som sämst med dem du älskar som mest”.

Konceptet är enkelt. Experterna i studion svarar på lyssnarnas frågor om familjelivets olika utmaningar, ett till synes outtömligt tema. Programmet är nu inne på sin åttonde säsong.

❞ Den duktiga mamman kämpar så hårt för att inte ge sina egna prestationskrav i arv att hennes föräldraskap har blivit ett minfält. Ett steg åt fel håll, en felaktig kommentar och, pang, barnets självkänsla är förstörd för alltid.

Den här mammans utmaning är att hennes sexåriga dotter aktivt börjat fiska efter beröm. Beröm som mamman absolut inte vill ge henne. Hon återger en av deras diskussioner.

– Titta vad jag har ritat mamma!

– Ja, vad är det, kan du berätta?

– Tycker du att teckningen är fin?

– Den ser väldigt spännande ut, vad gör de där människorna?

– Tycker du att de har fina kläder?

– Jag undrar mest vad de gör.

Mamman förklarar för experterna att hennes mål är att hjälpa sitt barn att utveckla en god självkänsla. Hon vill att dottern ska känna att hon duger och är älskad oavsett vad hon gör eller hur hon ser ut.

Därför har mamman ända sedan dottern var riktigt liten varit noga med att välja bort berömmande och bedömande ord i stil med söt, fin och duktig. I stället har hon försökt ställa empatiska och nyfikna frågor som kan öppna upp för en diskussion.

”Berätta mer, hur kändes det, vad tänkte du då?”

Hon har också talat om för släktingar och dagispersonal att de hellre ska säga till exempel ”vad roligt att du är här” än ”vilken fin klänning du har i dag”.

Men nu, när flickan helt tydligt ber om beröm blir det kortslutning i mammans huvud. Mitt i allt känns det som att allt det hon jobbat för i sex år kommer att flyga ut genom fönstret om hon säger att teckningen är fin.

Hon förmår helt enkelt inte göra det, orden fastnar i halsen. För hon är ju en duktig mamma som gör sitt allt för att uppfostra sitt barn på bästa möjliga vis.

Och duktiga mammor har läst böcker och lyssnat på poddar om hur man praktiserar ett lyhört föräldraskap. Där pratas det ofta om att det föräldrar säger har betydelse för hur barnen ser på sig själva. Och då vill den duktiga mamman naturligtvis säga rätt saker.

För något annat skulle ju vara hemskt. Och när experterna är eniga om att rätt sak att säga är “berätta mer om ditt legoslott” snarare än “vad fint det är” så kan det så lätt bli just kortslutning. För tänk om man råkar säga fel? Vad händer då?

Den duktiga mamman kämpar så hårt för att inte ge sina egna prestationskrav i arv att hennes föräldraskap har blivit ett minfält. Ett steg åt fel håll, en felaktig kommentar och, pang, barnets självkänsla är förstörd för alltid.

Och även om det inte är så på riktigt kan känslan säga något annat. För ibland är ens logiska sida liksom inte i synk med den emotionella. Förvånansvärt sällan faktiskt, om ni frågar mig. Jag har ganska bra koll på det där.

För jag är också en sådan där duktig mamma. Som vill säga rätt, göra rätt och vara rätt. Som gärna skulle ha ett facit på hur man är en bra förälder. Och som ibland, likt mamman som nu ringt in till programmet, kan känna att råd är lika med regler.

För är man van vid att följa instruktioner och leverera så riskerar också föräldraskapet att bli en prestation.

I studion frågar experterna försiktigt: ”Skulle det vara hela världen om du sa att du tycker att teckningen är fin?”

Mamman är tyst en stund. Funderar. Sedan svarar hon att hon är rädd för att det ska leda till att beröm är det enda som duger för flickan. Att om hon ger lillfingret så tar barnet hela handen.

Experterna lugnar henne. Säger att det barn ändå mest bryr sig om på sikt är att någon intresserar sig för vad de tänker och känner. Om man gör det så kan ett ”vilken fin teckning” inte förstöra något alls. Det är bara det lilla extra chilistinget i en stadig gryta som redan puttrat i sex år.

Programmet tar slut. Kanske är mamman lugnare efteråt. Jag hoppas det. Alla föräldrar som funderar över om de är bra föräldrar har redan kommit en bra bit på vägen. Det ska jag tänka på nästa gång jag kryddar min egen gryta med extra chili.