Årets sågning och approprierad Tove Jansson
Litteraturpodcasten Gästabudet har delat ut pris för Årets sågning, och det är ett välkommet initiativ i litteraturdebatten.
... har delats ut av litteraturpodcasten Gästabudet, som i avsnittet som släpptes 26.2 utsåg litteraturlektorn Anders Mortensens recension ”Raljant om Ekelöfs liv och verk” (6.12 2023, Respons), som handlar om Jesper Högströms Gunnar Ekelöf-biografi Minnet och rädslan, till Årets sågning.
Detta för att Mortensen på ett väl argumenterat och kunnigt vis visar på bristerna i Högströms sätt att frossa i Ekelöfs personliga tillkortakommanden och strunta i så gott som all tidigare forskning om själva författarskapet.
I juryn satt kritikerna Lyra Ekström Lindbäck, Mikaela Blomqvist och Agri Ismaïl, och syftet var att prisa ”den kritiker som under det gångna året med kunnighet, integritet och kvickhet bäst lyckats visa när kejsaren är naken.”
Som litteraturredaktör kan jag inte annat än applådera detta. Visst kan man invända mot termen ”sågning” – främst för att det gått inflation i den och den numera används om allt utom hyllningar – men att på det här sättet lyfta kritikerns kritiska uppdrag är viktigt i ett samhälle som med Mortensens egna ord präglas av en ”allmän undfallenhet”.
Recensioner ska aldrig skrivas med elakt uppsåt, och jag som kritiker ska kunna se författaren i ögonen vad jag än skrivit. Men utöver det ska kritikerns lojalitet ligga i att göra verket, läsarna och litteratursamtalet rättvisa. Och då kan man behöva såga ibland.
❞ Recensioner ska aldrig skrivas med elakt uppsåt, och jag som kritiker ska kunna se författaren i ögonen vad jag än skrivit.
❞ I nio av tio fall benämns författaren trots allt som finlandssvensk i presentationen, men i ett fall – Tove Jansson – mörkas den finländska tillhörigheten helt.
... har getts ut på Albert Bonniers Förlag med titeln Svenska noveller från Almqvist till Stoor, som omfattar svensk novellkonst under 177 år.
Bland nittio noveller finns tio finlandssvenska författare representerade (från Zacharias Topelius och Fredrika Runeberg till Kjell Lindblad och Susanne Ringell – den enda jag finner orättvist bortglömd är Mirjam Tuominen), men i bokens förord talar redaktörerna Ingrid Elam och Jerker Virdborg endast om att novellerna i boken tecknar en bild av ”landet Sverige”, vilket är både missvisande och slappt.
I nio av tio fall benämns författaren trots allt som finlandssvensk i presentationen, men i ett fall – Tove Jansson – mörkas den finländska tillhörigheten helt, vilket jag närmast skulle beskriva som appropriering. Synd på ett annars ambitiöst verk som vill uppmärksamma en seglivad men ofta perifer genre i den svenska litteraturen.
Nya dikter av Tua Forsström …
... publicerades i Lyrikvännen 1/2024, och att träda in i Forsströms språk känns som alltid både som att hitta hem och se hemmet som något alldeles annorlunda.
”Vad jag inte lär mig är att barn kan dö / Platser har med verklighet att göra / Det kyliga draget i farstun, köksvärmen, / ljuset från snön över alltihop.”
Måtte det komma en ny diktsamling snart!