Känner du till dessa rasande produktiva kultursyrror?
Nationalteaterns Kurjet är en allmänbildande men inte alltid angenäm teaterföreställning om systrarna Krohn.
Kurjet
Regi: Tiina Puumalainen. Text: Tiina Puumalainen och Hanna Suutela. Scenografi: Teppo Järvinen. Kostym: Heli Hynynen. Ljus: Kare Markkola. Musik: Joakim Berghäll. Ljud: Jani Peltola. Mask: Jari Kettunen.
På scenen: Kristiina
Halttu, Katariina Kaitue, Nicke Lignell, Esa-Matti Long, Pirjo Määttä, Harri Nousiainen och Paula Siimes.
Föreställning på Nationalteatern 28.2.
Carrie, Samantha och Charlotte? Det är säkert fräckt att jämföra de tre mångsidiga och rasande produktiva systrarna Krohn med Sex and the citys i slutändan ganska simpla karaktärer, men just så karikerade är de ibland på Nationalteaterns scen. Den eleganta och intelligenta Helmi (Kristiina Halttu) som skrev historiska biografier, den vågade Aino (Katariina Kaitue) med sina kärleksromaner och romanser och den yngsta Aune (Pirjo Määttä) med sin pryda religiösa lektyr.
Men porträtten fördjupas ställvis under den drygt två timmar långa föreställningen Kurjet (Tranor) som Tiina Puumalainen regisserat och tillsammans med Hanna Suutela skrivit.
Lustigt nog är det kyska Aune som jag initialt har minst intresse för som verkligen levererar. Pirjo Määttä, som den mest anspråkslösa av systrarna, lyckas energiskt förmedla passionen för pennan, när hon resonerar kring det moraliskt tvetydiga i att översätta en psalm och låta sin egen personlighet synas i ordval. Nördigt men gripande!
Monster i sängkammaren
Vi träffar de tre systrarna på brodern, folkloristen Kaarle Krohns (Nicke Lignell) begravning. Storebror som även var en ställföreträdande fader, närvarar pjäsen igenom som ett spöke, varmt gestaltad av Lignell.
Det är trettiotal och de tre kvinnorna är i mogen ålder, men tillbakablickar görs till deras tidigare liv. Helmis för tiden ovanliga skilsmässa från språkvetaren E. N. Setälä (EsaMatti Long) vecklas ut när frun hämtar ”ett monster” till sängkammaren – ett rejält skrivbord.
I racerfart tecknar första akten biografier över Krohnsläktens många litterära medlemmar (de är många!).
Det är bildande och väcker en törst efter att veta mera om de otroligt produktiva kvinnorna som i dag inte är helt bortglömda men som nog sällan frontar kultursidorna. Men att jag under pausen googlar efter biografier, uttryckligen böcker, illustrerar problemet.
Biografier blir sällan bra teater. Fakta om personerna får ofta förkörsrätt på teaterkonstens bekostnad. Samtidigt blir porträtten inte tillfredsställande djupa. Och som åskådare blir man tung i huvudet av att koncentrera sig på namn och meriter som ska bockas av.
Kokett om skrivande
Andra akten stannar upp och fokuserar på skrivandet. Ja! vill man först utbrista. Äntligen författarrollen i centrum i stället för privatpersonen! Men här blir det lite för koketterande och romantiserande om skrivandets våndor för min smak.
Det ojas och vojas över hur tungt skrivandet är, men kom igen! Jag kan komma på mer slitsamma yrken än skribentens, både då och nu.
Men visst är bildningsivern i det krohnska kulturhemmet häftig. Det talas franska, tyska och ryska. Och lyckligtvis är föreställningen öppen med att också den här finska kultursläkten talade svenska hemma. Samtidigt funderar jag på om bildningsnivån som för de här personerna var en nödvändighet för att samla kunskap i en tid utan Google, framställs onödigt snobbigt och exotiskt på scenen?
Tankeväckande om tid
Till föreställningens förtjänster hör en trovärdig tidsbild, där också Teppo Järvinens och Heli Hynynens murriga scenografi och kostym, spelar in. Och nästan hela ensemblen lyckas leverera den litterära texten på ett levande sätt.
Men det som verkligen förmedlas fint är insikten om förgängligheten och det offentliga minnets korthet. Visst är det en isande insikt att någons böcker kan fylla hyllmeter för att sedan hamna på soptippen. Text är också en bruksvara och den litterära kanonen är skoningslös. Men Kurjet visar också på en annan, mer vardagsnära existentiell aspekt. Att människor, också de mest sprudlande, en dag försvinner.