Ljusskyggt om de svenska ”råttlinjerna” som hjälpte nazisterna
I Sverige deltog somliga i en ljusskygg flyktingtrafik efter Nazitysklands fall: man assisterade krigsförbrytare som därmed undkom rättvisan.
FACKLITTERATUR
Lars T. Larsson & Simon Olsson
Flyktlina Sverige: Nazisternas väg undan rättvisan
Historisk media, 350 sidor
Göran Persson lyfte kring senaste sekelskifte upp Förintelsen och uppmanade medborgarna till begrundan av folkmordet på judarna. Sverige sticker ut bland de europeiska länderna genom att nazismen inte förbjöds efter andra världskriget utan levde vidare och till och med fick något slags nytändning på 1980-talet.
Men hade svenskar spelat någon roll i Förintelsens slutakt, då segrarmakternas räfst inte var långt borta? För att reda ut saken gjorde man som man gör i Sverige: tillsatte en utredning. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport (SOU 2002:94) gällande nazister och högerextremister under perioden 1946–1980 konstaterades att svenska nationalsocialister faktiskt hjälpt utländska meningsfränder vid krigsslutet, dock inte i någon större omfattning.
Kartläggning av svenska råttlinjer
Två svenska författare, Lars T. Larsson och Simon Olsson, har nyligen utkommit med en bok om svenska ”råttlinjer”. Detta är en av benämningarna på de flyktmöjligheter som efter andra världskriget organiserades för nazister och andra som ville hålla sig undan. Under de i jämförelse med omvärlden idylliska förhållandena i Sverige var det inte förenat med stora risker att räcka likasinnade flyktingar en hjälpande hand.
De svenska flyktinghjälparnas operationer strax efter kriget framstår som småskaliga och amatörmässiga vid sidan av dem på det internationella planet, som den ryktbara Operation Odessa, med flera. Larsson & Olsson konstaterar att den svenska polisen vid den aktuella tidpunkten var påfallande ointresserad av att utreda nätverkens förbindelser med utlandet, vilket de förmodar kan ha berott på att staten inte ville äventyra den lukrativa vapenexporten från Bofors till Argentina. Det sydamerikanska landet hade under president Juan Perón storslagna planer på att bli en industriell stormakt, och för detta behövdes europeisk arbetskraft och expertis.
uppskattar att antalet flyktnätverk i Sverige var tre till fem till antalet, och har kartlagt tre av dem, huvudsakligen verksamma i Stockholm, Malmö och Helsingborg. Ett av dessa underjordiska nätverk sägs (av CIA) ha hjälpt finska nazister att fly till Sydamerika.
Fåordigt om finska SS-frivilliga
Man kan ana kopplingar till större sammanhang. I boken omtalas på flera ställen Otto Skorzeny, Mussolinis befriare, som påstås ha varit den som grundade flyktingorganisationen Odessa, som smugglade nazister undan rättvisan till Sydamerika. Skorzeny, ibland betecknad som ”Europas farligaste man”, förde i krigets slutskede befälet över fem Jagdverband, specialstyrkor inom SS som sysslade med bland annat gerilla- och sabotageutbildning. Sådan tillhandahölls efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen ett antal finländare i Neustrelitz norr om Berlin, bland dem Mannerheimriddaren Lauri Törni.
Påfallande är att Larsson & Olsson inte berör de till sitt ämne
─
hörande förhållandena i Finland men däremot nog i Danmark och Norge. Detta beror förmodligen främst på språkbarriären, men också på att ”flyktlinorna” egentligen inte är utforskade hos oss. Den finska SS-bataljonen nämns inte, trots att dess numerär var tiofaldig i jämförelse med antalet svenska SS-frivilliga som uppgick till omkring tvåhundra. De båda författarnas text vimlar av namn, till den grad att läsaren ibland tappar tråden. Trots ämnet kan boken inte direkt sägas vara någon nagelbitare, men den baserar sig på en gedigen forskarinsats av två icke-heltidshistoriker.
Venezuela en fristad för finländska politiska flyktingar
Det förefaller som om Venezuela och inte Argentina hade varit det guterade transatlantiska resmålet för finländare som under de så kallade farans år ville lägga Atlanten mellan sig och eventuella förföljare i hemlandet – vilket inte explicit påpekas av Larsson & Olsson. Finländsk forskning har kartlagt en del av dessa interiörer, men som sagt inte alla.
Både Argentina och Venezuela, rika på naturtillgångar, var vid krigsslutet välmående länder i jämStatsminister förelse med det sargade Europa, men ländernas inrikespolitik var och har förblivit kaotisk. Redan Francos Spanien kunde vara en fristad för personer som hade något att frukta i den uppgörelse alla såg komma. Argentina och Venezuela hade också det gemensamt att de tog emot invandrare från Europa och frikostigt utfärdade visum.
Vägen över Venezuela togs framför allt av ”Marttinens män”, en skara officerare under ledning av överste Alpo Marttinen som tog tjänst i United States Army. De tog sig till Sverige och vidare över Atlanten genom det som kallats Salsta-Skoklosterkanalen (som inte behandlats av Larsson & Olsson), där grevinnan Wera von Essen var centralgestalten. En av de sista som utnyttjade denna var Lauri Törni, som blev ryktbar under namnet Larry A. Thorne innan han försvann i djungeln under Vietnamkriget. Med tiden uppstod en hel liten koloni av finländare i Venezuela, men den blev inte långvarig.
Tre finländska flyktingöden
År 1952 utkom boken Vahingossa Venezuelaan av Paul(i) Marttina, som med humor skildrar sina mödosamma år i det oljerika sydamerikanska landet, där han och hustrun samt andra finska expats fick hanka sig fram bland annat i olika tjänarbefattningar hos förmögna venezolaner eller amerikaner.
Marttina var född i Östkarelen (det vill säga Ryssland) och tjänstgjorde under fortsättningskriget som chef för en av Högkvarterets fyra fjärrpatrullavdelningar, samt under Lapplandskriget som den tyskinspirerade motståndsrörelsens sambandsofficer i Sverige. Den röda Statspolisen efterlyste honom sommaren 1945, och när marken började bränna under fötterna korsade han Atlanten från en hamn i Sverige. Resan organiserades sannolikt av Salsta-Skoklosterkanalen.
Vid ankomsten till Carácas förvånades Marttina över det stora antalet bilar i staden, cirka femtiotusen, vilket han förmodade översteg antalet i hela Finland. Han irriterades särskilt över de tätt återkommande revolutionerna. Marttina återkom 1949 till hemlandet sedan det visat sig att ett kommunistiskt maktövertagande skulle utebli.
Till Venezuela styrde också Karl A. Jansson, en framträdande gestalt inom den finlandssvenska nazistFörfattarna rörelsen och den underjordiska motståndsrörelse som tyskarna initierat i fortsättningskrigets slutskede. Även Jansson återvände till Europa, men aldrig till hemlandet, utan stannade livet ut i Sverige.
Arvi Ojasti, en före detta överdetektiv vid den ”vita” Statspolisen, hade hösten 1944 tagits som gisslan av tyskarna i Lappland och därefter gått i deras tjänst. Han tog sig 1946 till Sverige och fortsatte därefter sin flykt till Venezuela, där han lyckades bli ägare till en farm men slutligen dog en våldsam död.
Retroaktiv lagstiftning drabbade mången
Larsson & Olsson har inga höga tankar om hur den statliga utredningen kring det speciella flytkingproblemet bedrivits. Mången av de inblandade förefaller ha trott att nazismens sammanbrott var endast temporär och skulle följas av en ny uppgång som skulle ända i en slutlig seger.
En intressant gestalt i detta sammanhang är Per Engdahl, som även skymtar fram i boken. Författarna konstaterar att man inte vet hur många som fick hjälp av organisationerna och vilka de alla var. De påpekar vidare att de norska och danska SS-frivilliga dömdes till stränga straff genom retroaktivt stiftade lagar.
De finländska SS-frivilliga och ”motståndsmännen” hade all anledning att frukta något liknande, och i värsta fall utlämning till Sovjetunionen. Men enbart medlemskap i SS betraktades inte i Finland som kriminellt, och ”motståndsmännen” dömdes enligt gällande lag – om de inte lyckats fly.
Däremot stiftades som känt retroaktiva lagar för att komma åt krigsårens högsta politiska ledning och deltagarna i det så kallade vapensmusslet, gömmandet av vapen inför en eventuell sovjetisk ockupation. Detta stred visserligen mot västerländsk rättspraxis, men var i den rådande situationen inte så unikt som ofta framhållits.