Finland måste vara aktivare och snabbare i sin EU-politik
Finland kunde hämta inspiration från Europaparlamentet och komma med egna initiativ. Vi borde allt mer aktivt och tydligt definiera vad vi vill av EU, i stället för att enbart reagera på förslag kommissionen lägger fram, skriver EU-parlamentariker Eero Heinäluoma (SDP).
Finlands arbete för att påverka inom EU behöver uppdateras till dagens och en växande unions verklighet. Dagens gemenskap på 27 – och snart över 30 – medlemsländer skiljer sig drastiskt från den vi för snart 30 år sedan gick med i. En ursprunglig klubb på sex likasinnade medlemsländer har stegvis vuxit till en allt större helhet där utövandet av inflytande kräver en hel del mer än vad det gjorde i början av vårt medlemskap.
Gamla sanningar verkar trots allt fortfarande styra vårt agerande. EU-kommissionen är små medlemsländers bästa vän, sades det då vi gick med i EU. Faktum är ändå att kommissionens roll sedan dess förändrats radikalt och kommissionen är numera politisk på ett helt annat sätt än den var för tre decennier sedan. Små medlemsländer uppmärksammas inte längre särskilt av kommissionen – tvärtom, känner man dåligt till våra omständigheter.
Den största förändringen kom ändå i och med Lissabonfördraget 2009, då Europaparlamentet blev en likvärdig partner till rådet som lagstiftare. Då allmänheten endast ytligt följer med parlamentet uppstår en illusion på hemmaplan: hälften av EU:s beslutsfattande aktörer syns inte riktigt, inte ens för de berörda.
I ett föränderligt Europa har ändå inte vårt påverkansarbete i EU förnyats tillräckligt. Finlands ståndpunkter bildas hjälplöst sent, vilket gör det svårt att utöva inflytande och göra vår röst hörd i Bryssel.
Då vi gick med i EU utformades de nationella beslutsfattande organen för att understryka riksdagens roll. Finland är ett av de få länder där ministern före EU-ministerrådets möten är tvungen att få det nationella parlamentets godkännande för sin linje.
Ur demokratisynvinkel är riksdagens roll i EU-politiken bra och viktig. Även oppositionspartierna kan på så vis hålla sig informerade och påverka. Samtidigt som detta stärkt acceptansen av den förda EU-politiken, säger handlingssättet ändå inget om hur bra våra ståndpunkter faktiskt tagits i beaktande.
Lyckas Finland då påverka som riksdagen hoppas? Även om beslutsfattandet i EU-frågor är arrangerat på ett fint sätt, är sanningen att vårt påverkansarbete inom EU kommer i gång alldeles för sent. Orsakerna är uppenbara.
Beslutsfattande i en mångpartiregering kräver kompromisser, vilka i sin tur kräver tid. Samtidigt som regeringspartierna tenderar att skjuta upp beslutsfattandet till sista minuten håller resten av Europa inte andan.
Då man frågar efter Finlands ståndpunkt låter svaret allt för ofta: vi väntar på att EU-ministerutskottet behandlar frågan och stora utskottet kommer med sitt utlåtande. I näst intill sak som sak är marschordningen den samma – medan den finska regeringen fortfarande funderar över sin ståndpunkt, har Europaparlamentet redan hunnit godkänna sin egen position. När parlamentets politiska grupper en gång antagit en linje, är den svår att ändra på.
I EU-påverkan avgör tajmning. Europaparlamentet ligger i regel före både kommissionen och rådet i bildandet av ståndpunkter. Trots att det saknar en formell rätt till initiativ har parlamentet i flera år kringgått EU-fördragens begränsningar genom att anta initiativbetänkanden.
Med initiativbetänkanden kan parlamentet ta ställning till praktiskt taget vilken EU-politisk fråga som helst. Parlamentet använder denna möjlighet ofta och strategiskt för att begära att kommissionen förbereder lagförslag i parlamentets tycke. I sina betänkanden definierar parlamentet riktlinjer för framtida lagstiftning, som sedan läses noga i kommissionen.
De senaste åren har bjudit på ett flertal lärdomar inom EU-beslutsfattning. Då unionens stora återhämtningsinstrument på 750 miljarder euro utarbetades satt Finland stilla i väntan på kommissionens förslag. Alla länder agerade ändå inte så. Vid publiceringen av förslaget uttryckte den polske Europaministern sin tillfredsställelse med att kommissionen redan i sitt förslag hade tagit i beaktande Polens synpunkter. Samtidigt satt utformningen av den finska ståndpunkten precis i gång i Helsingfors.
Då kommissionen i juni 2022 lade fram sitt förslag till förordningen om restaurering av natur hade Europaparlamentet redan hunnit påverka lagtexten genom att anta ett initiativbetänkande. På så sätt var parlamentets politiska gruppers ståndpunkter fastställda redan ett år innan det faktiska lagförslaget, medan det stora utskottet i Finland fick klart sitt eget betänkande först i november 2022.
Om Finland på allvar vill påverka lagstiftningen måste påverkansarbetet inte endast riktas till kommissionen och de övriga medlemsländerna utan också till Europaparlamentet och dess politiska grupper. Samtidigt behöver arbetet påbörjas i ett betydligt tidigare skede än det i dag görs. Annars riskerar vi att urholka Finlands inflytande och att vår röst inte hörs där beslut fattas i Bryssel.
Finland kunde hämta inspiration från Europaparlamentet och komma med egna initiativ. Vi borde allt mer aktivt och tydligt definiera vad vi vill av EU, i stället för att enbart reagera på de förslag kommissionen lägger fram. Vi kunde vara mer aktiva speciellt i frågor gällande försvar, skog, den inre marknaden, kapitalmarknadsunionen samt stärkandet av konsumenters rättigheter.
Mina förväntningar är riktade på statsminister Petteri Orpo (Saml) och Europaminister Anders Adlercreutz (SFP). Statsministern och hans personal tillsammans med Europaministern spelar en nyckelroll i uppdateringen av Finlands EU-politik till 2020-talet. Jag hoppas på nya initiativ för att förnya Finlands EU-påverkan. Det kommer att bli centralt att samla ett brett nationellt stöd i frågor som är viktiga för Finland, som försvar, skog, konkurrens- samt budgetoch finanspolitik. Se också till att företrädare för regeringspartier inte talar om att lämna EU som Finlands långsiktiga mål. Det är precis sådan politik som tär på vår nationella trovärdighet.
❞ Om Finland på allvar vill påverka lagstiftningen måste påverkansarbetet inte endast riktas till kommissionen och de övriga medlemsländerna utan också till Europaparlamentet och dess politiska grupper.