Oemotståndlig politisk satir från Norge
Politik reduceras inte till en cynisk maktkamp i den norska tv-serien Makten. Det är svettigt, klumpigt och idealistiskt – och sevärt.
Makten (Makta)
Betyg: 4/5
Manus: Johan Fasting, Kristin Grue, Silje Storstein. Regi: Yngvil Sve Flikke. I rollerna: Katherine Thorborg Johansen, Jan Gunnar Røise, Anders Baasmo Christiansen med flera.
Tolv episoder under två säsonger (recensenten har sett den första i sin helhet, och fyra av sex delar av den andra).
Säsong två hade premiär på Arenan 10.3.
Tv-serien Makten är det rufsiga kärleksbarnet man får om man korsar Borgen med Lars von Triers Riket. Absurda men sanna historier från arkiven, hutlöst drivande med offentliga personer under deras riktiga namn, hejdlöst tempo, bekymmerslös krock mellan dagens flådiga skrytbyggen i Oslo och sjuttiotalets sunkiga rekvisita, glimtar av surrealism och ständiga små hyss med att bryta den fjärde väggen.
Det handlar om maktkampen inom Arbeiderpartiet från 1974 framåt – och om hur det moderna, svinrika Norge växer fram.
Första intrycket är förvirrande – vad vet jag om ett grannlands politik för 50 år sedan och hur mycket vill jag ens veta? Sjuttiotalet väller över en med politiken som en enda gubbklubb i slutna kabinett. Luften är så tjock av cigarettrök att man kunde skära i den, snapsar som huttas, polisonger, femtio nyanser av brunt och av alla upptänkliga fördomar.
Åskådaren kastas in i en tvättmaskin av förvecklingar med mängder av personer att hålla reda på, den ena mer dråplig än den andra. Men också arbetarklassidealism, den välvilliga viljan att bygga landet och ett eftertänksamt, för att inte säga trögt, debatt- och mediaklimat.
Första kvinnan med riktig makt
Och in träder Gro. Gro Harlem Brundtland (Katherine Thorborg Johansen) är en ung, nyss utbildad läkare direkt från Harvard och politikerdotter (nästan alla kvinnliga politiker i den första generationen som gick långt hade en familjebakgrund i partier).
Genom att engagera sig mot den förmyndaraktiga abortlagstiftningen som då råder råkar hon slinka in i politiken. Med runda ögon betraktar hon gubbarna och deras godmodiga geggande – en perfekt synvinkel för dagens åskådare som inte kan låta bli att googla upp detaljerna kring de klåpiga politiska intrigerna som nästan alltid visar sig vara sanna. Det förflutna utmålas som tiden före professionaliseringen av politik, på gott och ont.
När Gro först dyker upp glider hon närmast på ett bananskal in på miljöministerposten i regeringen 1974 – och blir genast enormt populär, både bland pressen och allmänheten. Populariteten uppskattas dock inte inom hennes parti, utan den motvilliga statsministern Odvar Nordli (Anders Baasmo Christiansen) gör sig av med henne så fort som möjligt – för att hon ska ”växa till sig” i stortinget som han säger.
Hon är också gift med en högerman, har fyra barn och Norge har aldrig tidigare haft en kvinna med riktig politisk makt. När hon visar sig ha ambitioner blir hon också hatad.
Den första säsongens sex avsnitt handlar om Gros osannolika väg till att bli Norges första kvinnliga statsminister. Serien har skapats av Johan Fasting, Kristin Grue och Silje Storstein, alla i fyrtioårsåldern, så för unga för att ha varit med, och de två sista skådespelare.
Här vimlar av läckra roller och saknas helt ett förklarande perspektiv – istället odlas en road förundran. Estetiken är enhetlig, pulserande energisk och jublande påhittig och i första säsongen främst genomförd av regissör Yngvil Sve Flikke (Ninjababy). Säsongerna är inte fristående utan har skrivits samtidigt och man behöver se den första för att bry sig om karaktärerna.
Det förlorade paradiset
Den andra säsongen hade premiär på Arenan den 10 mars, med en mer varierande estetik, avsnitten skiljer sig drastiskt från varandra, främst i graden av idealism.
Det första med namnet ”Låt älven leva” handlar om Alta-upproret och är regisserat av den samiska Elle Márjá Eira. Tretton samiska kvinnor tränger sig in i regeringens kafferum för att träffa Gro då hon två dagar tidigare hade tillträtt som statsminister år 1981 – och vägrar sedan sonika lämna byggnaden medan några av deras bröder och män hungerstrejkar på stortingets trappor utanför.
Det är nästan omöjligt att tro att det kan ha skett – och just då klipper de in en liten arkivbild. Regissören ger avsnittet ett allvar och ett djup i kampen om miljön och ursprungsfolkens rättigheter som inleddes just här, som gör att komiken kommer av sig. Var hade vi varit om Gro och Norge då hade förmått tänka annorlunda?
I andra avsnittet är vi tillbaka i klassisk maktkamp om partiordförandeposten. Situationen gör Gro maktfullkomlig, småaktig, fyrkantig – inte den mest smickrande rollen i en hejdlös komedi som driver med allt och alla, utom henne. Men hennes rival, Reiulf Steen (Jan Gunnar Røise, helt underbar), blir spritt språngande paranoid och Arbeiderpartiet glider mot att kapa sina socialistiska rötter.
Det tredje utspelar sig på Utøya under en fantastisk nordisk vit sommarnatt – mitt favoritavsnitt. Reiulf får hålla ett fjorton minuter långt tal om CIA:s mord på Allende och Pinochets militärkupp. De unga brinnande idealisterna, barnen som spelar fotboll i underkläder och dricker öl i smyg, allsången och försoningen (här skymtar även
en ung Jens Stoltenberg).
I dag, post-Breivik, kan man förstås inte se ön utan att tänka på det förlorade paradiset, det Norge som var på det godas sida.
I det fjärde avsnittet är den nostalgin långt borta. Det handlar om hur högerns motstånd mot Gro hårdnar: insinuanta grannar, mordhot, poliseskort. Först här presenteras Gros man och deras privatliv, vilket är en lättnad eftersom allt för många serier koncentrerar sig på det. Mannens plötsliga vilja att konkurrera med henne känns däremot som en uttjatad historia.
Yle, gör efter!
Serien har blivit en succé i Norge, vilket torde vara självklart: generationen som var med vill kolla vad som stämmer i förhållande till vad de minns, medan de yngre får en underhållande, komisk men också kärleksfull titt in i sjuttiotalet. Det vore lågt hängande frukt för Yle att göra en liknande serie om Kekkonen, Karjalainen och de andra – historierna var garanterat lika vilda, om inte bättre.
Själv blir jag närmast salig för att politik här inte utmålas som en cynisk maktkamp där alla är lika goda kålsupare, utan som ett mänskligt, klumpigt, svettigt, idealistiskt och närmast omöjligt svårt arbete där man tillsammans försöker jobba fram det goda, ett litet steg i taget och ofta med enorma bakslag. Motsatsen till glamoröst, men meningsfullt.
Alla karaktärerna är löjliga (Gro minst, och hon har sagt att hon tycker historien stämmer ”i stora drag”) men de betraktas med ömhet ändå. Skratt är så befriande, särskilt när det riktas mot makthavarna.