Livet går vidare men inte som det var tänkt
Claire Keegans noveller om den irländska landsbygden prickar med in var tillvarons gränser går och hur nära dem man kan komma utan att brännas sönder.
NOVELLER Claire Keegan
Genom blå hagar Översättning av Erik Andersson Wahlström & Widstrand 2023
Den irländska författaren Claire Keegan debuterade i hemlandet 1999, men det var inte förrän novellsamlingen Small things like these 2021 nominerades till Bookerpriset som någon svensk översättning blev aktuell. Då publicerades dubbelvolymen Det tredje ljuset/Små ting som dessa, och den följs nu snabbt upp med Genom blå hagar – Keegans andra samling, utgiven på originalspråket 2008 med titeln Walk the blue fields.
”Varför är ömhet så mycket svårare att hantera än smärta”, frågar sig här en av hennes gestalter, och den tanken är talande för hela den miljö och den mänskliga samvaro som lyfts fram.
På den irländska landsbygd som skildras är samhället hårt, och de som i novellerna blir mest lidande är ofta kvinnorna och barnen. Och ibland är den enda skyddsmekanism som står till buds en tyst resignation – ”upplevelsen var som nästan allting annat: den var allt annat än vad den hade kunnat vara”.
Rakt in i smärtpunkterna
Keegan väjer aldrig för det svarta och frånstötande, hon går obönhörligt rakt in i smärtpunkterna och kan gestalta grymhet och övergrepp utan att ens höja rösten, i en helt neutral ton. Och det hon då eventuellt förlorar i yttre dramatik vinner hon med råge i emotionell intensitet.
”Din far flyttade in i det andra rummet men din mor gav honom sex när han fyllde år. Då gick hon in på hans rum och så gjorde de det. (---) Och sedan upphörde det också och du skickades in i stället för att ligga med din far. Det hände en gång i månaden eller så.”
Iögonenfallande är också att hon trots den fysiska och mentala brutalitet som friläggs aldrig dömer någon. Den uppgiften överlåter hon – om den alls känns relevant – åt mottagaren, och nöjer sig själv med att antyda att den som blivit illa behandlad i många fall också kan föra smärtan vidare.
Historieberättaren och prästen
I novellen ”Skogsvaktarens dotter” tänker sig jordbrukaren Deegan under alla år att han älskar sin hustru, problemet är bara att han inte förstått att han också borde visa det någon gång. Och hustrun Martha har för sin del aldrig ens tyckt speciellt bra om honom men ändå stannat kvar, fött barn, och efterhand utvecklat en sällsam talang som historieberättare.
En kväll då alla grannar samlats för att få höra henne berättar hon om en blomförsäljare hon köpt rosenbuskar av, och som sedan stannat kvar i huset med henne ett tag. Deegan skruvar besvärat på sig, han anar vad som ska komma, och till slut måste han gå ut men kan ändå inte motstå frestelsen att stanna kvar utanför dörren för att lyssna.
”Innerst inne har han alltid vetat att flickan inte var hans. Hon var alltför främmande och underbar. Han lyssnar ett tag på Marthas röst, försöker att inte höra orden. Men han kan inte låta bli, han vill höra detaljerna. Han spetsar öronen. Något i Marthas sätt att berätta säger honom att hon vet att han lyssnar.”
Och när gästerna återvänt hem går han bara tillbaka in, betraktar de tomma stolarna, och lämnar kvällens upplevelser bakom sig.
Viga sin forna kärlek
Samlingens verkliga pärla är ändå titelnovellen, där Keegan beskriver ett irländskt bröllop med en katolsk präst som är osäker på sin roll. Och ett skeende som kringgärdas av en uppsjö lättsamt råbarkade sidodialoger, där alla former av finkänslighet är bristvaror.
Prästen är tvungen att viga den kvinna han en gång varit förälskad i, och som gärna hade blivit hans maka – om han bara hade kunnat ge upp sitt prästkall. Ångrar han sig? Den frågan får inget absolut svar, men åtminstone bär han under hela den alltmer uppskruvade bröllopskvällen på ett stort mått av vemod.
Han är långtifrån den enda av Keegans gestalter som har förlorat något viktigt i livet, ofta på grund av rent slarv och utan att ens notera det. Inte förrän långt efteråt, då saknaden via någon specifik händelse gör sig påmind och allting redan är för sent.
Ingenting onödigt får plats
Keegans språk är jordnära och till synes enkelt, dramaturgin lätt att följa, men det mest präglande är att allt överflödigt skalats bort.
Så skapas en tät berättelseväv, med en starkt ljudande men karg ton. Här finns inga psykologiseringar eller förklaringar, bara direkta gestaltningar av göromål, miljöer och mänskliga tillkortakommanden. Och då behövs i novellerna heller inga inledande bakgrundsteckningar – författaren går direkt in på väsentligheterna, och prickar med kompromisslös precision in var tillvarons gränser går och hur nära dem man kan komma utan att brännas sönder.
Människorna som befolkar de keeganska landskapen har genom hårda erfarenheter lärt sig att hantera den balansgången. Och då kan livet alltid gå vidare, kanske inte som det var tänkt men åtminstone så som det från början inte alls var tänkt.