HAM ställer ut en djupdykning i konsten som produkt av sin tid
Flickan som förvandlades till en rosenbuske
Helsingfors konstmuseum HAM, tills 29.9
Vad är det vi ser när vi tittar? Vad tittar vi egentligen på? Med dessa öppningsfrågor välkomnas besökaren till samlingsutställningen Flickan som förvandlades till en rosenbuske på Helsingfors konstmuseum HAM. Frågorna här kan härledas till diskussioner om tingens relation till sin omvärld som förekommer inom såväl konstvetenskap som fenomenologi.
Människan fyller konstant sin fysiska verklighet med mening genom sin fantasi, och i sin tur påverkas fantasin av de sinnesförnimmelser som omvärlden skapar. Betraktaren närmar sig alltså ett konstverk genom sina egna erfarenheter och lappar ihop det fragmentariska framför sig genom sin kunskap, sina upplevelser och drömmar. Under 1970-talet bidrog konstkritikern John Berger i serien Ways of seeing till att frågor kring vem konsten skapas för och i vilken kontext den tittas på mera aktivt började ifrågasättas. Flickan som förvandlades till en rosenbuske kan ses som en fortsättning på traditionen av att aktivt poängtera betraktarens roll och kontext i hur konstupplevelsen skapas.
I nytt ljus
Samlingen utgör ofta stommen i ett museum genom att vara ursprunget till dess existens. På HAM har kuratorn Asta Kihlman valt att granska Leonard och Katarina Bäcksbackas samling, som utgör hjärtat i verksamheten, utgående från aktuella teman om konstnärens och betraktarens blick, kroppslighet och konstens relation till sin omgivning. För att ge det hela en samtidsprägel har senare inköp av nutidskonstnärer lyfts fram, vilket gör det möjligt att granska hur motiv, uppfattningar och ideal är tidsbundna. Inramningen gör att även de verk som känns igen från tidigare, som Ellen Thesleffs färgsprakande landskap från Toscana och Ana Mendietas fotografier som nyligen uppmärksammades i grupputställningen Come Back as a Flower, kan synas från nya perspektiv.
Genom att samla verken under fem rubriker; habitus, blicken, det intima, kroppen samt landskap och stilleben lyckas Kihlman med det svåra att låta konsten tala för sig själv och på samma gång skapa ett narrativ. Under habitus lyfts bland annat kläder fram som ett uttryck för både historisk kontext, politiska ställningstaganden och identitet, genom att kontrastera Elga Sesemanns självporträtt med Joel Slottes vardagsskildring av en trädgård och fotografier av Ervin Latimers modekreationer. Under rubriken blicken granskas konstnärens, modellens och betraktarens aktörskap utifrån ett genusperspektiv då ett porträtt av en kvinna ännu in på 1900-talet sågs som ett dekorativt element likt ett blomsterstilleben. En kvinna skulle betraktas men då konstfältet var uppbyggt av män för män kunde hon själv inte bli betraktare, eller aktör. I salen visas bland annat blomsterstilleben av manliga konstnärer vilket kan ses som en nickning till hur kvinnor har uteslutits från konsthistorien med hänvisning till att de enbart tilläts måla blommor eller andra motiv med lägre status, medan män har kunnat få erkännande för verk med samma motiv. Saara Ekströms fotografi av en blomstertatuerad bak sammanfattar den objektifiering kvinnor fått utstå av manliga konstnärer, samtidigt som det beskurna och mänskliga vittnar om en agens och ett liv utanför bilden.
Kroppens politik
Kroppen är starkt närvarande på utställningen, i hur verk kan ses som självbeskrivande och bokstavliga avbildningar av personer och självporträtt. Det knyter an till aktuella diskussioner kring sociala medier och vilka kroppar som får lov att existera i det offentliga rummet. Bland annat den sjuka eller döende kroppen lyfts fram i Hanna Wilkes självporträtt och Salla Tykkäs hårt beskurna fotografi Frisk ung kvinna / Du kommer inte undan av en ung person som krampaktigt greppar huden runt sitt lår vittnar om hur ingen kommer undan kroppens politik.
I det sista temat, landskap och stilleben, rör sig konsten utåt mot en större kontext av samhälle och utanförskap. Här förlorar den annars välpaketerade helheten lite av sin skärpa men skiner till i Tero Puha kritik av konsumtionssamhället i Shop of Basic Needs där känslor har förpackats i konservburkar redo att köpas och konsumeras, och Venedig-biennalaktuella Vidha Saumyas videoverk Biryani på sojabönor (till Junaid) om hostilitet mot ”den andra”. Flickan som förvandlades till en rosenbuske är en djupdykning i konsten som konst, men också som produkt av sin tid och sitt samhälle vilket illustreras i Erik Creutzigers avskalade poolbilder. Det är ett vackert, tankeväckande och välkommet tillskott i identitetspolitiska frågor, utan att peka finger eller skriva något på näsan. Varje besökare tillåts skapa en egen tolkning av de fragment som presenteras.