Finlandssvensken är nästan alltid lite utanför
Som kameleonter vill finlandssvenskar ofta smälta in friktionsfritt i både finska och rikssvenska sammanhang.
I Helsingfors ansluter sig en finskspråkig vän till en diskussion på svenska. Utan att hon bett om det byter alla i gruppen omedelbart språk och fortsätter samtalet på finska. Mest för att vara artiga, men kanske också för att visa för varandra att man minsann klarar sig minst lika bra på finska.
På en finlandssvensk arbetsplats kommer en samarbetspartner från Sverige på besök. En vän berättar att kommunikationen med de svenska gästerna får till stånd en plötslig förändring i tonen och ordvalen bland de anställda, i ungefär den här stilen: så länge besöket varar är sådant som i vanliga fall hade beskrivits som helt okej nu toppen!. Förslag eller kommentarer under besöket möts inte längre med ett nå jåå eller ok utan med ett durklingande jamen precis! jag fattar! och eller hur!
Finlandssvenskar är snara att anpassa sig språkligt, och ofta ganska bra på det. Kanske för att finlandssvenskar nästan alltid är i minoritet i lite större sammanhang, medvetna om att inte särskilt många är medvetna om deras existens. Hellre än att behöva förklara sig vill man smälta in.
Det gäller i allra högsta grad i Sverige. Finlandssvensken vill helst inte få beröm för sin svenska i Stockholm (”jamen det går ju riktigt bra trots att du är från Finland”), eller – ännu värre – att den svenska motparten byter till engelska.
Det blir inte bättre om missförståndet åtföljs av en diffus men inte alls ovanlig uppfattning att svenskspråkiga finländare är något slags pinsam kvarleva från den svenska stormaktstiden som rimmar illa med Sveriges självbild i dag.
Den här sortens upplevelser kan skapa känslan av språkligt utanförskap i bägge länderna, som redaktören Ludvig Hertzberg från Ekenäs som bott i Stockholm i över 30 år nyligen beskrev i HBL. Omedelbart identifierad som finländare i Sverige, lika snabbt igenkänd som svenskspråkig i Finland.
Till känslan av utanförskap kan bidra att finlandssvenskarna även sinsemellan språkligt är mycket heterogena, beroende på dialekt och framför allt på hur starkt ens språk är påverkat av finskan.
Kameleontens egenskaper kan därför vara en trumf också på finlandssvensk hemmaplan. På skolgården i Esbo på 1990-talet fanns det till exempel mycket rationella skäl till att undvika en idiomatisk svenska och i stället strö in så mycket finska som möjligt: man kunde annars få på käften – av finlandssvenska skolkamrater.
Å andra sidan går det, som Hertzberg också är inne på, lika bra att vända på steken och betrakta det marginella utanförskapet som någonting positivt. Det går hand i hand med ett rätt stort, gratis innanförskap i två sinsemellan väldigt olika språkliga sfärer som en svensk- eller tvåspråkig uppväxt i Finland kan ge.
Språkligt sett kommer jag till exempel aldrig att smälta in fullständigt friktionsfritt i Stockholm, eftersom mitt tonläge inte är tillräckligt hurtigt och självsäkert, och inte heller på finska i min hemstad Helsingfors. Men om det är priset för att kunna delta i samtal på båda språken, lyssna på både finsk och svensk musik och läsa Mika Waltari på finska och Hjalmar Söderberg på svenska är det mycket förmånligt. Jag betalar det gärna flera gånger om.
Att smälta in till hundra procent behöver inte vara ett självändamål. Språkliga skillnader kan tvärtom vara berikande. De blottlägger kulturella bakgrundsorsaker som är intressanta att utforska.
Språket är därtill bara en identitetsmarkör bland många. För många väger till exempel hembygd, yrke eller klass tyngre.
Visst, det finns en okunnighet om finlandssvenskar i Sverige som ibland kan vara frustrerande. Finlands nyvalda president Alexander Stubb har en unik chans att råda bot på den – om han så vill. Med sina språkkunskaper är Stubb å andra sidan ett exempel på en finlandssvensk som lärt sig smälta in i så många språkliga kontexter att det specifikt finlandssvenska kanske blivit mindre viktigt.
Samtidigt finns det väldigt många svenskar med ett stort intresse för Finland, där språk- och familjeband ofta spelar en betydande roll.
Att finlandssvenskar ändå blir indignerade när de möter svensk okunnighet är snarast ett tecken på hur naturlig man inom Svenskfinland upplever att den språkliga samhörigheten med Sverige är – eller borde vara.
För en vanlig svensk har frågan inte alls samma angelägenhet. Svenskar kan snarast tycka det är lite kul om också finländare vill vara med och tala svenska.
Allvarligare än så behöver det inte vara ur svensk synvinkel. Det är skillnaden mellan ett minoritetsoch ett majoritetsspråk.