Galen syn i Västnyland: ”Minst 200 hjortdjur”
105 hjortdjur på en vägsträcka och 87 stycken på nästa. På vägen hem från Helsingfors tog Göran Karlsson bilder som får människor att undra om vitsvanshjortarna verkligen minskar i antal.
Vitsvanshjortar och rådjur – så långt ögat når.
Göran Karlsson från Bromarv fick nypa sig i skinnet när han körde hem från Helsingfors den 18 mars. Han och hans fru hade passerat Pojo kyrkby i Raseborg då vitsvanshjortarna och rådjuren en efter en började träda fram mot kvällshimlen.
”Där är de igen, de där jävlarna”, utbrast de i en mun. De svängde in vid vägrenen och tog bilder.
– Vi har haft problem med vitsvanshjortar i tiotals år och på senare tid även med rådjur. De äter mer eller mindre vad som helst, säger Karlsson som odlar bland annat grönsaker i Bromarv.
– Vi skaffade ett elnät för att hålla dem borta. Det är två och en halv meter högt men en gång såg jag en vitsvanshjort hoppa över det utan att ta sats.
Paret fortsatte färden. Karlssons fru räknade individerna medan maken rattade bilen. Hon kom till hela 105 vitsvanshjortar och rådjur mellan Pojo och Tenala, därefter till 87 stycken mellan Tenala och Padva.
De såg med säkerhet över 200 hjortdjur från bilen. En liknande ”invasion” ägde rum förra våren i Karlssons hemknutar.
– Vi ser vitsvanshjortar varje dag, ofta några tiotal.
Krymper stammen verkligen?
Karlsson laddade upp bilderna på Facebook där de nu väcker förundran. Hur kan de vara så många när stammen minskat kraftigt de senaste åren, undrar vissa.
Naturresursinstitutet Luke räknade till 115 000 vitsvanshjortar i Finland den gångna vintern, vilket är 35 000 färre än toppnoteringen 2021. HBL har även tidigare skrivit att antalet kollisioner mellan fordon och vitsvanshjort eller rådjur har minskat i Nyland. Västra Nyland är ett av de områden i Finland där stammen krympt mest.
Man kan inte dra några slutsatser om stammens storlek utifrån enstaka observationer, slår Mikael Wikström fast. Han är projektchef på Finlands viltcentral.
Vitsvanshjortarna samlas varje år under några veckors tid i stora horder på åkrar, trots att djuren i regel lever ensamma. Individer kan vandra flera kilometer för att hitta en bar markplätt med föda.
– Det här är ett mycket typiskt beteende. När de har en lång vinter med knappt om mat bakom sig kan de samlas på små ytor ute på fälten när snön smälter och brodden kommer fram. Just nu drar sådana ställen till sig vitsvansar som magneter och så småningom sprider de sig ut över större områden.
Inlärt vandringsbeteende
Till saken hör också att solen skiner allt starkare vilket gör att de första växterna fotosyntetiserar. Födan som väntar hjortdjuren är därför extra näringsrik.
– Deras välutvecklade luktsinne gör att de kan hitta ett fält där det odlats sockerbeta på långt håll, säger Vikström.
Det kan också vara fråga om ett inlärt vandringsbeteende, tillägger han. Kalvarna lär sig av den äldre generationen vart de kan gå tidigt på våren för att hitta mat, vilket blir ett mönster och går i arv.
Stammen har krympt främst till följd av ökad jakt, som i sin tur motiveras med att djuren orsakar förvisso lindriga men ofta förargliga trafikolyckor.
Om man ser ett stort antal hjortdjur nära en väg behöver man inte vidta några särskilda åtgärder än aktsamhet.
– Information om enstaka observationer har inte så stort värde för jägare. Om det står många djur på en åker intill vet man ju inte om det är samma djur eller andra. För att siffrorna ska bli jämförbara från ett år till ett annat måste man vid en bestämd tidpunkt göra observationer längs en och samma rutt, säger Mikael Wikström.