Fakta behövs om den nordiska modellen

Johan Strang gjorde en initierad bedömning av debatten omkring den nordiska modellen (HBL 23.3). Rubrikens fråga – behöver vi definiera den nordiska modellen – sporrar till ett par kommentarer.

Som Strang konstaterar, har Norden blivit ett politiskt begrepp som olika parter använder för sina egna ändamål, och då det är fråga om fem olika länder som förändrar sin politik med jämna mellanrum är det lätt att plocka russinen ur bullen. Det gäller framför allt den tillspetsade konflikten på den finska arbetsmarknaden, där regeringen och näringslivet gjort sitt yttersta för att sälja sina politiska initiativ med en Sverige-stämpel.

Strang anser att det vore nyttigt med en oberoende jämförande utredning om vad den ”nordiska modellen” egentligen är, i synnerhet på arbetsmarknads- och välfärdspolitikens område, men tillägger i samma andetag att det knappast går att forcera fram en allmängiltig definition av den ”nordiska modellen”. Det låter realistiskt.

Men om vi blickar bakåt till de nordiska ländernas välfärdspolitik under efterkrigstiden, går det då att peka ut vissa element som utgjort något av en gemensam nämnare för vad vi kallar en samnordisk välfärdspolitik? Eller åtminstone vissa gemensamma värderingar som bas för den förda samhällspolitiken? Och finns det i så fall stöd för antagandet att vi under de senaste åren sett en uppluckring av den här gemensamma grunden för välfärdspolitiken ?

Vi behöver nödvändigtvis inte en auktoriserad samnordisk definition av den nordiska modellen. Däremot nog en faktabaserad beskrivning av de viktigaste gemenutredning samma principerna och nämnarna i de nordiska ländernas välfärdspolitik.

Det hör ju egentligen till sakens natur att det är de olika politiska rörelserna som står för de mera långtgående definitionerna av vad den nordiska välfärdsmodellen varit och böra vara i framtiden. De nordiska socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens samarbetsorganisation Samak kan framstå som ett gott exempel i det här avseendet.

Med det sagt förordar jag för egen del starkt att en oberoende av den här tematiken kunde göras av en lämplig instans. Den politiska debatten i alla nordiska länder skulle betjänas av en sådan övergripande granskning av de gemensamma nämnarna och de olika linjevalen i respektive nordiska länders arbetsmarknads- och välfärdspolitik. På så vis kunde vi kanske få russinen att hållas kvar i den politiska bullen. Folke Sundman

Helsingfors