Stjärnfall har högt i tak, men vad händer hemma överallt?
Improvisationsteatern Stjärnfall bjuder upp till dödsdans. Det är som känt hemma de flesta brotten och olyckorna sker. Hemma överallt har ett genomtänkt upplägg men förverkligandet haltar.
Musik: Niklas Häggblom, Salla Markkanen, Svante Sjöholm. Ljus: Hampus Wallén, Christa Wikstedt. På scenen: Anja Bargum, Jacintha Damström, Valo Sauri, Johanna af Schultén.
Stjärnfalls föreställning på Reprum Busholmen 7.4.
med improvisationsteater är att publiken får känna sig unik. Fast konceptet är utstakat på förhand är varje föreställning olik de andra och vi får påverka händelseförloppet mer eller mindre. I vilken utsträckning arbetsgruppen utarbetat föreställningen innan vi bänkar oss i den lilla salongen, och de ställer sig på scen är inte alltid så lätt att veta.
Stjärnfalls produktion Hemma överallt känns på ett sätt färdig. Scenen är ett hem. Här bor två damer, prästen Christa (Johanna af Schultén) och hennes hjälpreda och kamrat Malin (Anja Bargum). Det regnar, och någonstans läcker det. Plötsligt ringer det på dörren och där står Peter (Valo Sauri). Han har precis blivit utsparkad hemifrån av sin fru – men tur i oturen för damerna råkar han vara rörmokare. Han har ett bångstyrigt paraply med sig. Paraplyet har funktionen som det Tjechovska geväret – det som ska avfyras innan berättelsen får sitt slut.
Hemma överallt fungerar – publiken har rätt begränsat inflytande over händelseförloppet och det betyder att vi slipper löst kött. Det är framför allt Johanna af Schultén och Anja Bargum som styr upp dramat. af Schultén har balanserad gestik, Bargums öga hänger skickligt när hon är på fallrepet.
Valo Sauri har utvecklats som skådespelare, han har ny stadga i sitt uttryck men fortfarande lite svårt att nå ut till sina skådespelarkolleger. Å andra sidan är hans roll lite solitär.
Damerna erbjuder Peter ett rum som står tomt på vinden. Lite senare dyker Mimmi (Jacintha Damström) upp. Hon behöver också ett boende och hon får rummet bredvid Peters.
Tillvarons tre plan
I källaren finns ett lager potatis, morötter och kålrötter.
Hemmets dörrar står öppna och det råder gästfrihet. Hemma överallt ger sken av att vara inkluderande. Allt som händer där tål inte alltid dagsljus, och det är kring de här förvecklingarna på olika håll, på vinden, på bostadsplanet och i källaren vi får röra oss i ett par timmars tid.
Uppslaget är lyckat men det är kanske en annan historia som berättas de andra föreställningskvällarna. Vi får se hur Johanna af Schultén och Anja Bargum agerar i roller som två samvetsömma damer. Och hur gästerna Peter och Mimmi anpassar sig och för in nytt liv (?) i hemmet, kråkslottet i Sibbo.
Den kväll recensenten bevittnaFördelen de dramat kändes inte riktigt färdig. Det ska vara högt i tak för improvisation, det är en del av dess tjusning. Det ofullkomliga är en bra bild av hurdant livet är, vi improviserar ju oss igenom det, somt blir bättre, annat sämre.
För att improvisationsteater ska fungera krävs en viss hastighet på scen. Repliken ska löpa, mimik och kroppsspråk hänga med - fniss och snubblanden får man som publik tåla – det ingår. Nu var det lite trögt i synapserna och språket var stundvis klumpigt.
Grumliga motiv i samhällsdebatten
Stämningen ligger någonstans mellan Agatha Christie och August Strindberg. Christa använder en roman av Strindberg som inspirationskälla när hon skriver sin predikan. Vi rör oss som katten kring het gröt runt stöld, brott mot liv och könskamp.
Aktualitetsfaktorn och samhällsfrågor finns med. Vem välkomnar vi, är hjälp faktiskt hjälp – eller vilka grumliga motiv har vi egentligen när vi välkomnar främmande människor i våra hem?
Upplägget är genomtänkt och har många bottnar, men replikerna skaver lite mot varandra. Skådespelarna når inte alltid fram till varandra utan agerar ofta var för sig.
Föreställningen lever i mina tankar efteråt, vilket är ett gott betyg.