Slå dig fri, du behöver inte leva omgiven av struntprat!

Vi är alla omgivna av idioter, psykopater, dåliga chefer, latmaskar, narcissister, energitjuvar … och till råga på allt även lögnare.

I sociala medier pågår en diagnospandemi, där deltagare och åskådare agerar olegitimerade hobbypsykologer. Det hör nästan till att tillskriva kollegan, chefen eller partnern en eller annan tillståndsbedömning (HBL 14.4).

Störtflödet av kökspsykologiska etiketter matas av en ulv i fårakläder: pseudovetenskapliga lifestyleböcker. Det som vid första anblick kan verka oskuldsfullt, rentav forskningsbaserat, kan visa sig vara högst bekymmersamt och vilseledande.

År 2014 utkom Omgiven av idioter – hur man förstår dem som inte går att förstå, en bok där författaren delade in människor i fyra ”färger” på basis av karaktärsdrag och temperament. Denna titel såldes in som vetenskapligt förankrad.

Det förrädiskt lättsmälta greppet gjorde boken till en dundersuccé, och många företag (rentav skattefinansierade Yle) utsatte anställda för ledarskapsföreläsningar kring temat.

Alla vill väl vässa sina förmågor inom konflikthantering och kommunikation. Men det visar sig att vi ännu hellre vill ty oss till mentala genvägar.

❞ Visdom medför inte sanning. Sanningen är inte vacker.

Såhär i efterhand vet vi att boken utgjorde ovetenskapligt snömos, närmast ett horoskop kryddat med grova förenklingar och humor. Följdriktigt nog utsågs författaren till ”Årets förvillare” av Föreningen Vetenskap och folkbildning, den svenska grenen av den internationella skeptikerrörelsen.

I år firar alltså boken om ”idioter” tioårsjubileum. Har vi blivit ett dugg klokare sedan dess? Vi kan påminna oss själva om att författaren Thomas Erikson väl alltjämt har ungefär lika många beteendevetenskapliga kvalifikationer som en akvariefisk.

Icke desto mindre har han fortsatt göra karriär på att föreläsa och skriva en hel serie kvasivetenskapliga verk om hur vi alla vore omgivna av inte bara idioter, utan därtill även psykopater, dåliga chefer, latmaskar, narcissister, energitjuvar och nu även lögnare.

Inom vår dagliga samvaro, såväl på jobbet som privat, stjälper snarare än hjälper det ifall vi delar ut lättvindiga diagnoser. Inte nog med att sociala medier kryllar av dråpliga personlighetstest, dessutom tyr vi oss till självhjälpslitteratur för att sätta ord på skevheter bland våra medmänniskor.

På så vis avleder vi uppmärksamhet från det essentiella: oss själva (det enda som vi i slutändan kan påverka) och även från att i konkreta ordalag påtala skavande beteenden.

Begreppen urvattnas i takt med att vi delar ut tvärsäkra stämplar: ”min chef är narcissist, min partner en patologisk lögnare och jag tror faktiskt jag själv lider av adhd”. I slutändan mår vi antagligen sämre, och löper därtill risk att patologisera bristfälliga beteenden som kanske bara handlar om underutvecklad känslohantering, konflikträdsla och kommunikationssvårigheter.

Vi lever i en tid av själslig förvirring. Det är lätt att trilla pladask ner i trendiga tankefällor, att söka tröst i snabbdiagnoser. Genuin självförståelse bottnar däremot i nyansering, perspektiv och proportioner. Och i synnerhet i självkännedom.

Vår samtid lider av en brist på respekt för fakta. Vem kan man egentligen lita på? Inte nog med att vi måste förhålla oss till desinformation och AI-genererad rappakalja. Därtill kryllar offentligheten av självlärda, manipulativa ”experter” som hoppas att vi ska gå på deras lumpna bondfångartrick.

Dessutom kryllar medielandskapet av lögner utan egentligt politiskt eller kommersiellt syfte. Vissa aktörer – som Putin och Trump – ljuger per slentrian. Man undrar ofta om det handlar om medvetna val att vilseleda, om systematiska försök att smula sönder hela vår verklighetsuppfattning – eller om bullshit som produceras på autopilot.

Är figurer som Vladimir, Donald och deras gelikar utstuderade, professionella skojare – eller tror de själva på vad de påstår? Beskriver de blott verkligheten efter sitt eget förvirrade huvud?

Till råga på allt lever vi i en tid där luften är tjock av krigspropaganda. Det vore viktigare än någonsin att finkalibrera sin kritiska radar. Att identifiera de närmast bisarra försöken att förvränga, förvanska eller utelämna information, och att därpå servera skrupelfria falskheter i deras ställe.

Kort och gott: vårt kollektiva (men alltmer fragmenterade) informationslandskap är förgiftat av den dummaste rappakaljan väster om Mississippi. Filtren fungerar inte ens inom fackboksutgivningen.

Därför är det klokt påminna sig själv om några kloka ord från Frank Zappa: Information is not knowledge. Knowledge is not wisdom. Wisdom is not truth. Truth is not beauty. Beauty is not love. Love is not music. Music is the best.

Fritt översatt: Information är inte detsamma som kunskap. Kunskap innebär inte visdom. Visdom medför inte sanning. Sanningen är inte vacker. Skönhet utgör inte kärlek. Kärlek är inte musik. Och musiken är det bästa av allt.

Men dessvärre: nu håller även musiken på att befläckas av mekanisk produktion via AI-autopilot.