En dialekt per generation
På hundrafemton år kan det hända mycket med ett efternamn, särskilt om man ser till att hålla sig i ständig rörelse.
Enligt vigselbeviset vigdes min farfarsfar och min farfarsmor, som båda var skåningar, på Ellis Island. Där stannade de inte så länge, för min farfar föddes i Cleveland, Ohio. (I alla fall har vi ett dopattest därifrån).
Vår släkt är bönder sedan dansktiden och hade därför länge inga egentliga efternamn. Här i Finland är man ju i princip antingen österbottning och heter Djupsjöbacka eller nyländsk prästättling och heter Panelius, men i Skåne ägnade vi oss inte åt sådan grannlåt. I stället fick man – som på dagens Island – ett rejält patronymikon: min farmors förfäder hette till exempel i nedstigande led Ola Olsson, Ola Nilsson och Nils Olsson. Med ett sådant namnskick är det inte lätt att hitta sina släktingar på de skånska kyrkogårdarna.
Låt oss återgå till svärdslinjen: min amerikafarande farfarsfar hette Per Olsson (eftersom hans far hette Ola Persson). Min farfar föddes år 1909. Om det berodde på att det blivit modernare tider eller på att farfar föddes i Förenta staterna är svårt att veta, men nu bröt man med traditionen och lät sin förstfödde heta Thure (eller Ture, det var visst inte så noga) Olsson, med efternamnet i behåll.
Den lilla familjen stannade inte länge i utlandet, utan åkte hem till den gård de ägde i sydskånska Fränninge. (Det är lite känsligt med stavningen där. Många föredrar Frenninge.) Då visade det sig att nabopågen (grannpojken, alltså) också hette Ture Olsson, så man bestämde sig för att farfar i stället fick heta Ture Persson, trots allt. Finns det något sådant som familjeförbannelser började vår förbannelse då: sedan dess har varje generation bytt uttal av detta efternamn.
Farfar tillhörde en generation som inte sade så mycket, men när han väl talade var det med en starkt traditionell dialekt. Eftersom han var skåning hade han bakre (eller, om man så vill, skorrande) r, liksom i stora delar av Frankrike, Tyskland, Danmark och Norge. Man kan gräla om huruvida skånskan är en sydsvensk eller östdansk dialekt, men ett drag farfars språkbruk hade gemensamt med danskan var att son-delen snarare uttalades som ett -sen, med en lite diffus neutralvokal. En specialare i skånskan är att vokallängd ofta försvinner framför konsonantkluster som rs. I förnamnet Per var alltså vokalen lång, men inte i efternamnet Persson. I samband med denna vokalförkortning sänktes också ä-ljudet till ett mer a-liknande ljud. I fonetisk transkription hette farfar sålunda [ˈpʰaʁsən].
Min far föddes 1945, när dialekterna hade börjat urvattnas lite. Dessutom fann han sin utkomst utanför lantbruket och Skåne, så det blev så att hans språk kom att närma sig rikssvenskan. (I Sverige betyder rikssvenska alltså ungefär ’icke-dialektalt standardspråk’.) Nu var far en anhängare av filosofin att man helst ska skynda långsamt, vilket kanske bidrog till att han tog det ganska lugnt med försvenskningen. I stället för att anpassa sig helt till mälardalsmallen blev det en sydsvensk regional variant av standardsvenska han talade. Detta innebar för vårt namn att -sen byttes mot -son och a-ljudet mot ett ä. Skorrande r och vokalförkortning fick däremot vara kvar: [ˈpʰaeʁsɔn].
Sedan föddes jag. Min mor hävdar att hon lade in veto mot att jag skulle heta Mårten Bosson, så det fick bli Martin Persson. Jag räknas som något slags stockholmare, och jag uttalar också mitt namn därefter. Den första vokalen är för mig lång, som sig bör i standardspråket. De bakre r:en lade jag bort så fort jag började skolan, och främre r medför i sveamålen automatiskt det som kallas retroflektering: när ett r följs av någon av dentalerna t, s, n, d eller l smälter r och dental ihop. Mitt förnamn uttalas alltså [ˈmaʈːin] av mig själv, och efternamnet realiseras så här: [ˈpʰaeːʂɔn].
Nu har jag piltar som talar finlandssvenska. Då stöps det arma namnet förstås om igen. Eftersom vi är i Finland skippar man den aspiration som markerats med ʰ ovan. Finlandssvenskan har alltså inte den lilla luftpuff som följer på ordinledande p, t och k och som vi känner från övriga nordiska munarter. (Man skulle kunna säga att finländskt p är lite mjukare.) Barnen mina har ungefär samma r som jag, men retroflekteringen hoppar man över i den här delen av republiken. Barnen uttalar alltså rs som efter skriftbilden. Detta ger uttalet [ ˈ pae ː rs ɔ n].
Kanske får jag finskspråkiga barnbarn? Hur ska det då gå med vårt namn? Det har hänt att jag blivit lite misslynt när finskspråkiga läst upp mitt efternamn efter finska uttalsregler. Det är inte så festligt att bli tilltalad med något som för tankarna till perse. Det är därför kanske lika bra att på sikt byta stavningen till Pärsson, vilket bäst speglar min fars uttal, eller kanske rentav Päärsson. Jag får fundera på saken.