Det är synd om finländarna på Venedigs konstbiennal
Årets biennal i Venedig är politiskt laddad. Många länder lyckas förvånansvärt väl med att säga något om den värld vi lever i. Dit hör dock inte Finland, rapporterar Helen Korpak från den sjunkande staden.
Den sextionde Venedigbiennalen. Till 24.11.
Foreigners everywhere
När konstbiennalen i Venedig i lördags slog upp dörrarna för sextionde gången vimlade staden som vanligt av turister. Neonskyltarna med texten ”Foreigners everywhere” som markerar inträdet till evenemangets två huvudutställningar refererar ändå inte specifikt till de miljoner utlänningar som årligen besöker den sjunkande staden. Nej, det handlar inte om någon högerpopulistiskt och negativt laddad definition av ”foreigner” (utlänning), utan om ordet i en bredare bemärkelse, som ett synonym för främlingskap av alla de slag.
Den brasilianska kuratorn Adriano Pedrosa har lånat den klatschiga titeln av den brittisk-italienska duon Claire Fountain, som sedan 2004 arbetat på ett projekt med samma namn (neonskyltarna är deras).
Ur kombinationen av de två små orden ”främlingar” och ”överallt” uppstår betydelser av ironi, förtvivlan, humor och ilska. Det är i högsta grad en politisk titel, speciellt i jämförelse med den förra biennalens esoteriska namn The Milk of Dreams.
Då låg huvudutställningens fokus på surrealism, vilket utgjorde en skarp kontrast till världen utanför. Bara ett stenkast från huvudpaviljongen i parken Giardini della Biennale stod Rysslands nationella paviljong tom som en följd av anfallskriget mot Ukraina.
Kolonialism under lupp
Två år senare är Ryssland givetvis fortfarande frånvarande. I år är även den israeliska paviljongen förbommad, och framför den står beväpnad militär. Den som trodde att biennalen är trevlig eskapism bör tänka om. I en samtid som vår är det få länder som vill – eller kan – tillåta sig att glättigt låtsas omedvetna när de ger sig i kast med att representera sina värden på den internationella scenen.
Forna kolonialstater och stormakter som Spanien och Nederländerna tampas med frågor relaterade till upprättelse, medan Storbritannien och Frankrike berör diaspora och migration.
Britternas blodiga och grymma historia dyker upp även i andra länders konstverk. Till biennalens höjdare hör Egyptens representant Wael Shawkys film Drama 1882, en alldeles fantastisk högst stiliserad miniopera om det anglo-egyptiska kriget 1882, samt den uppmärksammade nigerianska paviljongens rum med Yinka Shonibares reproduktioner av artefakter som stulits av britterna 1897.
Polen har å sin sida har överlåtit sin byggnad till det ukrainska kollektivet Open Group, som ställer ut filmer i vilka flyktingar från Ukraina onomatopoetiskt beskriver det krig de lämnat bakom sig med allt vad det innebär av flyglarm och ljudet av artilleri. I Warszawa har det stormat rejält kring biennalen. Den avgående ultrakonservativa regimens marionett, målaren Ignacy Czwartos, avfärdades i december 2023 av den nytillträdda polska regeringen som inte hade i avsikt att skicka en avbildare av nationalistiska konspirationsteorier till Venedig.
Priset för årets bästa paviljong gick till Australien, vars byggnad fylls av Archie Moores allvarliga meditation över landets ursprungsbefolkning i form av ett familjeträd som slingrar sig längs med väggarna och sträcker sig 65 000 år bakåt i tiden.
Trångt på finsk paviljong
Förvånansvärt många länder når lyckade resultat med sina försök att säga något om den värld vi lever i.
Tappert försöker även Finland visa sig på den styva linan i sin lilla barack som visserligen ritats av Alvar Aalto, men som ändå är mer eller mindre oduglig.
Grupputställningen The pleasures we choose försöker handla om så gott som allt. Kropp, själ, aktivism. Kuratorerna Yvonne Billimore och Jussi Koitela har pressat in tre konstnärer, Pia Lindman, Vidha Saumya och Jenni-Juulia Wallinheimo-Heimonen, i ett rum som egentligen bara har plats för en av dem.
Billimore och Koitela har försökt svetsa samman sitt sammelsurium med hjälp ett ihåligt statement som med sin jargongtunga manierism plågsamt skiljer sig ur mängden kärnfulla och fantasifulla presentationstexter i biennalen. Vad man vill säga genom att ge plats för Lindmans konstiga homeopatiska tankar eller genom att placera hennes verk intill Wallinheimo-Heimonens installation om fysisk funktionsnedsättning förblir ett mysterium.
Olustigt är det i vilket fall som helst, och man tycker synd om
konstnärerna, speciellt efter att ha bevittnat forsknings- och kulturminister Sari Multalas falska leende vid invigningen av paviljongen under biennalens pressdagar. Som tur blir det lite upprättelse i den nordiska paviljongen, där den utmärkta Kholod Hawash finns med på ett hörn.
Lyckad helhet
Som biennalens största konstnär framträder överraskande nog Adriano Pedrosa, vars kuratering av de två huvudutställningarna präglas av fantasi och glädje. Hans Foreigners everywhere är en varm och inbjudande megahelhet.
Pedrosa lyfter fram konstnärer från det globala syd och inkorporerar en massa konst av avlidna personer som inte ens de mest insatta västerländska konstvetare hört om.
Det är vackert både intellektuellt och visuellt. För vackert, menar många. Men här och nu känns just skönheten som ett storslaget politiskt statement.
❞ Den som trodde att biennalen är trevlig eskapism bör tänka om. I en samtid som vår är det få länder som vill – eller kan – tillåta sig att glättigt låtsas omedvetna när de ger sig i kast med att representera sina värden på den internationella scenen.