På Sverigebåten krockar finsk och svensk kultur – och det är (för det mesta) bra

Färjorna på Östersjön hör till de livligaste kontaktytorna mellan Finland och Sverige. Där uppstår komiska situationer på löpande band – men fördelarna väger tyngre.

”Lämnar man moderlandet? Åker man till moderlandet? Det är frågan som förföljt mig hela mitt liv. Det är det som är så skönt med den här båten. Här finns inte frågan. Här hör man hemma.”

Den reflektionen gör den svenska kändisen och programledaren Hasse Aro när han i en färsk SVTdokumentär tar Silja Line från Stockholm till Helsingfors för att utforska sina finska rötter.

Aro, sverigefinne i andra generationen, sätter fingret på något som många kryssningsresenärer med kontaktytor till både Finland och Sverige upplevt. Båtarna är ett flytande gränsland mellan länderna, och samtidigt bland de naturligaste tvåspråkiga miljöer som finns. Så länge resan varar behöver varken finländaren eller svensken känna sig som en gäst.

❞ Konceptet Sverigebåten spelar en central roll i finländsk folklore, i högre grad än Finlandsfärjan gör i Sverige.

På båten möts den finska och den svenska kulturen – på gott och ont. Hasse Aro får uppleva det när två glada, förfriskade finländare drar in honom på karaokebaren och klämmer i med Käärijäs Cha cha cha.

Den finska dramaserien M/S Romantic (2019) fångade de mer tragikomiska aspekterna av dessa Ett finskt bröllopsfölje grips av lillebrorskomplex och försöker överglänsa det svenska bröllopsparet som reser på samma båt – med mycket ömkligt resultat.

Den briljanta serien visar samtidigt tvärsnittet av den myllrande mänskliga faunan ombord: från kompisgängen som är ute för att ragga och kolleger på ”konferens” till tonåringar som driver omkring och jäktade kryssningsvärdar som försöker polera fasaden.

Konceptet Sverigebåten spelar en central roll i finländsk folklore, i högre grad än Finlandsfärjan gör i Sverige.

Orsaken kan finnas i historien. Efter kriget erbjöd båtarna en lyx som sällan stod att finna i Finland.

Författaren och konstnären Henrik Tikkanen beskrev 1955 buffén på vägen till Stockholm i

ordanlagd: andäktiga

”Smörgåsbordet föreföll mig vara dukat för gudar. Det fanns bröd och smör i otroliga mängder och en massa anrättningar, vilkas smak jag hade glömt för länge sedan. [...] Mina händer darrade lite när jag sorterade vad jag hade på tallriken för att göra mig klar för ätandet. Sedan tänkte jag på gröt och vattnig ärtsoppa och många år i en nerosad korsu.”

Det som i början var få förunnat utvecklades under 1960- och 1970talen till massnöje. Billigare kryssningar för hela familjer sammanföll med både de stora finländska migrationsvågorna till Sverige och den ökade fritiden och konsumtionen i välfärdsstatens kölvatten.

Resan i sig blev minst lika viktig som destinationen. Rederierna utvecklade sitt utbud av underhållning, och upplevde en vågkam i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Viking Line sjösatte fartyg som Amorella och Cinderella, medan Silja Line introducerade gågator på Symphony och Serenade.

Sedan dess har konceptet i grunden inte förändrats särskilt mycket, även om många trotjänare ersatts av nya fartyg. Att kliva ombord på exempelvis Viking Gabriella kan kännas som en tidskapsel.

Orsaken är troligen enkel: konceptet fungerar alltjämt.

Många gör sig lustiga över fenomenen och människorna på båtarna, men likväl står de själva där i frukostbuffén och köar otåligt för lax, äggröra, bacon och plättar. Stinna fortsätter de till Taxfree för att nosa efter erbjudanden. De gör det, trots att det mesta som serveras och säljs på båten i dag lätt går att få på land till ungefär samma pris. Kanske handlar det om igenkännandets glädje i en tid då de vindsnabba förändringarna avlöser varandra?

Som en sommarstuga man vistats på sedan barndomen bär Sverigebåten någonstans i sina välmarinerade, heltäckande mattor minnet av ens egna fötter i olika livsskeden. Barnet som följde med mor- och farföräldrar till Stockholm, gymnasieeleven som firade abikryssning, studenten som tankade billig sprit till följande sits, arbetstagaren utsänd för att förmöten. handla med en svensk samarbetspartner, den trötta föräldern som parkerar sina barn i bollhavet för en stunds lugn och ro och en drink.

Coronatiden drabbade visserligen trafiken hårt. Tomma spökskepp färdades på Östersjön, med statligt stöd och frakt som livbojar.

Ändå studsade passagerartrafiken snabbt tillbaka. Det visar att sjöfarten – nu som förr – är den viktigaste livlinan mellan Finland och Sverige.

Finländarnas kontakter med det svenska, och tvärtom, skulle vara betydligt mer begränsade om inte färjorna fanns.

Även om Hasse Aro på Helsingforsbåten inte låter sig uppviglas att sjunga karaoke med finländarna är han glad över mötet.

– Förr var finländarna kanske lite mer tillbakadragna. Nu verkar det ha förändrats, och det är ju väldigt kul, säger han efteråt.

Källor: Tikkanen, Henrik: Kär i Stockholm (1955), Hasse Aro – är jag svensk eller finne? (SVT 2024), M/S Romantic (Yle 2019), artikeln Aallokko kutsuu (IltaSanomat/Me Naiset 7.4.2024).