På Sibbo centralskjutbana tänds gnistan till skyttehobbyn om och om igen
Det är sällan lugnt på Sibbo centralskjutbana, belägen ett stenkast från Oljevägen. Skytte är en trendig hobby och medlemsantalet i banägarföreningen Sibbo Skyttegille ökar stadigt.
Avlägsna smällar avlöser varandra när vi kliver ur bilen vid hagelpaviljongen på Sibbo centralskjutbana. Sibbo Skyttegilles skjutbana är en av landets mångsidigaste och på sträckan från Oljevägen hit har vi passerat silhuettbanan, practicalbanan, viltmålsbanan, skid- och löpskyttebanan och svartkrutsbanan innan vägen slutar vid banan för hagelgevär.
Knallarna, visar det sig, kommer från silhuettbanans håll. Det är ordningsmakten som övar på banan, och enligt Elof Juselius,ordförande för Sibbo Skyttegille, är både polisen och gränsbevakningens personal en återkommande gäst på Sibbobanan.
– Vi har en överenskommelse med myndigheterna, de får använda vår bana mot en liten ersättning, säger han.
Centralskjutbanan i Sibbo breder ut sig över 60 hektar som Sibbo Skyttegille numera står som ägare till. Tidigare höll man till i Nickby på en bråkdel av den nuvarande arealen, men i början av 1980-talet kom man överens med kommunen om en omlokalisering. Banan byggdes upp på den nuvarande platsen vid Oljevägen, mitt emot motocrossbanan, och så småningom köpte föreningen området av kommunen.
Populär bana
På senare år har skyttegillet köpt upp några mindre markområden vid Oljevägen och banan är nu en av Finlands största. Det nyare läget är på alla sätt bra, hit är det lätt att ta sig, inte minst för skytteintresserade storstadsbor.
– Sibbo skyttegille har över 1 100 medlemmar och medlemsantalet stiger sakta hela tiden, säger föreningens sekreterare Curt Sjöblom om gillet som tävlar om förstaplatsen som Finlands största skytteförening.
Den välskötta banhelheten vid hagelpaviljongen visar att hagelgevärsskytte är en populär gren: Sammanlagt finns här sex hagelbanor på cirka 200 meters bredd, samt två compaksportingoch en sportingbana, där skyttarna kan ägna sig åt olika former av lerduveskytte.
När man ställer sig på skjutplatsen har man fri sikt över fördjupningen där lerduvekastarna finns bunkrade, och vidare bort mot skyddsvallen. Det är naturskönt så det förslår – inte att undra på att haren brukar tupplura på vallens mitt och rådjuren titta fram på vänsterflanken.
Motar stress
Jarmo Rosenqvist stegar vant fram till skjutplatsens betongplatta där fem mikrofonstativ står pass på några meters avstånd från varandra. Här brukar han tillbringa cirka 20 timmar i veckan varav en del av tiden går åt till att undervisa adepter som antingen aspirerar på medlemskap i skyttegillet, eller som inför jakten vill bli bättre på att träffa flygande mål.
Många av dem som söker sig till skjutbanan är sådana som tipsats om att skytte har märkbart avstressande effekter. Man måste vara fullständigt fokuserad då man skjuter, och då går det inte att tänka på arbete, möten och växande pappershögar.
– Skyttehobbyn är en utmärkt motvikt till jobbet. Det är det viktigaste för mig och var också orsaken till att jag ursprungligen gick med i skyttegillet, säger Elof Juselius. Det är en svårt att skjuta prick, man blir aldrig perfekt och det är det som gör det så roligt.
Kvinnorna blir flera
En annan tydlig trend är det ökande antalet kvinnor i klubben. Många anger avkoppling som orsak, men flera är kvinnor som innehar toppositioner inom olika företag och som ibland förväntas delta i jakter.
– Det intressanta är att nybörjarkvinnor ofta är mycket bättre skyttar än män. De lyssnar på instruktioner och gör som man säger medan den finska mannen har en mera klassisk attityd till vapen. Med det menar jag inställningen att det på något vis ligger i karagenerna att kunna hantera ett vapen, säger Jarmo Rosenqvist.
Själv har Rosenqvist sysslat med hagelskytte i några år och verkar till och med lite överraskad över att numera ha skytte som favorithobby.
– Jag är ingen jaktmänniska och tidigare upplevde jag skjutvapen som någonting väldigt aggressivt och negativt. Egentligen var det ett etiskt val att börja syssla med skytte,
det kändes fel att jag nog gärna tillreder ripa men inte är beredd att jaga den själv. Nå, inte jagar jag fågel nu heller, men jag kunde göra det.
Skärvor betyder lycka
Rosenqvist matar två hagelpatroner i sitt gevär, lägger det stadigt mot axeln, osäkrar och ger i från sig ett kraftigt ”HÖÖ!”. På given signal slungar kastaren en lerduva 55 meter upp i luften. Rosenqvist siktar, trycker av i en enda mjuk rörelse, lerduvan splittras och strax därpå kastas följande tefatsstora rundel mot himlen – med skärvor som resultat.
– Det sker något magiskt i en när man träffar lerduva. Tekniken är viktig, skjuter du rätt kan du träffa alla lerduvor i en serie. Är kroppens ställning ens lite fel så lyckas det inte, säger han. Sedan går turen till Tomas Piip
pola som kommit till skjutbanan för ett tidigt träningspass. Det blir några bommar följt av några träffar; trots allt är det inte helt enkelt att pricka lerduvorna med en diameter på 110 millimeter som slungas upp i luften med en hastighet på 90 kilometer i timmen.
– Skjuta och träffa är två helt skilda saker, säger Kristian Torsell som brukar hålla till viltmålsbanan.
Modern teknik
Viltmålsskytte är en form av skytte där man skjuter med gevär mot ett rörligt mål och på Sibbo skyttegilles banor kan man jaga fiktiva älgar, vildsvin och tjädrar. För ett par år sedan satsade föreningen stort och skaffade den modernaste tillgängliga tekniken till älgoch grisbanan.
– Nu har vi en älgbana med två figurer som är utrustade med elektronisk tavla. Älgfiguren rör sig över en 23 meter bred öppning och är synlig i cirka 4,5 sekunder, det är tiden som skytten har på sig att få in en träff från 75 eller 100 meters avstånd, säger han.
På det två grisbanorna är skjutavståndet 50 meter och man skjuter med miniatyrgevär. Då är måltavlan en vildsvinsfigur eller ”miniatyrälg som rör sig över en 10 meter bred öppning och är synlig i 2,5–5 sekunder. Tack vare de elektroniska tavlorna inne i skjutbåsen ser skytten inom två sekunder hur han eller hon träffade.
– Under vinterhalvåret skjuter vi med luftvapen på rörligt mål inomhus i SSG:s huvudpaviljong. Även där har vi elektroniska måltavlor till förfogande, säger Kristian Torsell.
Publikvänlig
Grenen är också publikvänlig i och med att skyttarna, som väntar på sin tur att fälla viltmålet, också har monitorer där de kan följa med hur skytteträningen löper.
– Sibbo är en föregångare inom den nya tekniken, säger Kristian Torsell.
Smällarna från silhuettskyttebanan fortsätter höras bortom grantopparna. Silhuettskytte är Jussi Lehtosaaris specialintresse och likt alla de andra medlemmarna i skyttegillet så hävdar han i sten att just det här är kungsgrenen inom skytte.
– Det är en krävande gren och det fina är att man ser resultatet direkt då stålmåltavlan faller av träffen, säger Lehtosaari. – Struntprat, säger Reijo Näätänen. De tror att allting som är nytt och modernt är det bästa, men så är det inte alls.
Gnistor och rök
Näätänen hör till gillets svartkrutsfalang och skjuter med gevär som är tillverkade på slutet av 1700-talet – äkta vara eller repliker. Han hyllar skjutvapentekniken som utvecklades redan på 1400-talet och ligger som grund för hela skyttesporten.
Ari Salin håller med. – Gevären är mynningsladdade, man stoppar in kulan och krutet och trycker av. Det slår gnistor och rök, säger Salin som är färsk VMbronsmedaljör i grenen.
Som alltid när det handlar om vapen så kommer säkerheten i första rummet. Samtliga banor är övervakade och alla som kommer till skjutbanan ska först anmäla sig till respektive banors övervakare.
Fin stämning
– Klubbens sociala samvaro koncentreras hit till hagelbanan, säger Elof Juselius. Skyttegillets olika sektioner har skyttepaviljonger vid alla de olika skjutbanorna men i och med att det finns ett kafé vid hagelbanan så är det här samlingsplatsen nummer ett.
På hagelpaviljongen är stämningen varm och humorn flödar. Här brukar 70–80 skyttar samlas på daglig basis, sommartid kan antalet vara till och med dubbelt så stort.
Nog för att många av dem som vistas här inte ens har geväret med sig om man får tro ordförande Juselius.
– Att vara medlem i skyttegillet handlar också mycket om socialt umgänge, det är trevligt att umgås med andra som har samma hobby.
Det är en attityd som syns också i föreningsmedlemmarnas beredskap att ställa upp på talko. Ingen knotar om man kommer till skjutbanan för ett träningspass och finner sig ha en spade i stället för favoritgeväret i handen. Då får banans två heltidsanställda välriktad hjälp.