Om att vara vänelevshandledare

Vi befinner oss på ett vänelevsseminarium i Pellinge. Handledarna Anne ”Hulda” Vihinen, Sandra Haavisto och Pernilla ”Nilla” Granlund planerar evenemanget för fullt, med målet att skapa ett trivsamt och smidigt läger.

Vihinen, Haavisto och Granlund är alla lärare i högstadieskolor i Östnyland, Vihinen och Granlund i Lyceiparkens skola och Haavisto i Strömborgska skolan. Alla tre är handledare för deras respektive skolors vänelevstrupper.

– Vårt jobb är att skapa en verksamhet som ger glädje och nytta, säger Vihinen.

– Vi vill få alla att känna sig välkomna, speciellt de nya sjuorna, säger Haavisto. Varje dag är viktig, inte bara jipporna!

Haavisto anser att de inte är hon själv, utan väneleverna som ger liv åt rörelsen. Haavisto och hennes kollegors jobb är att fungera som stöttande handledare.

– Väneleverna är en mycket viktig del av verksamheten, instämmer Vihinen. Elever lägger märke till saker vi inte gör. Tonåringar lyssnar.

– Ja, många gånger talar elever hellre med en annan ungdom, säger Haavisto.

Alla tre handledare älskar sitt jobb.

– Ungdomarna får mig att orka, de får mig att skratta! tycker Vihinen.

– Det är ljuvligt med ungdomar! säger Haavisto. Ingen dag är lik en annan, det finns alltid nya situationer att handskas med!

– Vi får höra om problem med kärleken, med vuxna... säger Granlund.

Alla tre handledare har under åren fått höra om både roliga och mindre roliga situationer som kan uppstå i en tonårings liv. Kontakten med ungdomarna gör det till ett ljuvligt arbete, men alla tre är överens om den största nackdelen med att arbeta med vänelevsverksamheten.

– Budgeten, säger Granlund. Det är svårt att få stipendier!

– Ja, vi har ingen kassa, vi måste hela tiden ansöka om stipendier, förklarar Haavisto.

Men så länge man har det viktigaste; ett brett tålamod, kan ingenting gå fel.

– Man måste ha ett långt gummiband, så att säga, avslutar Vihinen.