Konsert: Argentinsk virtuos slog an på alla strängar i Sibbo
sibbos egen gitarrfestival sibbo toner bjöd på ett omväxlande program som tydligt uppskattades av publiken. Fredagskvällens solokonsert, tillika festivalens öppningskonsert, av framgångsrike argentinske gitarristen Pablo márquez fokuserade på latinamerikanska och spanska kompositörer från förra århundradet.
Barrio Latino, en solokonsert på gitarr.
Öppningskonsert för gitarrfestivalen Sibbo toner. Artborg i Sibbo, fredagen den 5.10. Pablo Márquez på gitarr. Musik av Fernando Sor, Manuel Ponce, Miguel Lobet, Gaspar Cassadó, Eduardo López Chavarri.
Många hade hittat till Artborg på Nickby gamla sjukhusområde i den dunkla oktobernatten för att uppleva en högklassig gitarrkonsert. Konsertsalen Artborg var, om inte proppfull, så i alla fall långt över halvfull, med en andäktigt lyssnande publik. Argentinske gitarristen Pablo
Márquez har uppträtt och samarbetat med större och mindre orkestrar runtom i världen, spelat in flera skivor och framfört såväl uruppföranden som äldre musik.
Latinska kvarter
Fredagens konsert hade rubriken
Barrio Latina (Barrio är ett spanskt ord som betyder ungefär grannskap, stadsdel eller kvarter), och det passade utmärkt, eftersom musiken som argentinaren Márquez framförde var komponerad av fyra spanjorer (Fernando Sor, Miguel Llobet, Gaspar Cassadó, Eduardo López Chavarri) och en mexikan (Manuel Ponce).
En av kompositörerna levde under senare delen av 1700-talet, de tre andra föddes under senare halvan av 1800-talet.
De stycken som spelades på Artborg, var i huvudsak komponerade under 1920-talet. Repertoaren var vald med tanke på instrumentet för kvällen, en dyrgrip byggd i slutet av 1920-talet av en berömd gitarrbyggare, Francisco Simplicio i Barcelona.
Pablo Márquez berättade själv om sitt musikval mellan styckena, och introducerade både kompositörer och stycken för en uppmärksam publik. Det gav ett klart mervärde till lyssnarupplevelsen. Speciellt gripande var det att få höra historien bakom Gaspar Cassadós Canción de Leonardo (1921), tillägnad gitarristlegenden Andrés Segovias äldste son, som dog som barn. Márquez beskrev stycket som både en elegi och en vaggsång.
Krävande konsert
Pablo Márquez har lång erfarenhet, och det märktes tydligt, när han inte lät sig nämnvärt störas av den yngsta i konsertpubliken, en person i tvåårsåldern som både dansade och klappade i händerna.
Det finns massor av konserter där barn både får och ska vara med, men en klassisk gitarrkonsert, där man bara hör en ensam gitarr, är kanske inte rätt ställe. Nu dämpades tyvärr en del av upplevelsen under första halvan av konserten.
Pablo Márquez uppskattades stort av publiken, han fick välförtjänta bravorop och tackade för gensvaret med ett extranummer.