Myndigheten som blev en fri förening
På lördag firar Hantverks- och Fabriksföreningen i Lovisa sitt 150 års jubileum på Kapellet i Lovisa. Genom att studera föreningens historia får man en fascinerande inblick i hela stadens hantverkshistoria som präglades av både strikt kvalitetskontroll oc
Föreningens mångårige ordförande Helge Nystedt har nyligen utkommit med en 150 års jubileumshistorik som visar hur annorlunda allt var i vårt näringsliv år 1868 när föreningen grundades.
– Det var otroligt kärva tider med hungersnöd och hög dödlighet i vårt land. Att under sådana omständigheter samla ihop olika typer av hantverksmästare i Lovisa kan inte ha varit lätt, säger Helge Nystedt.
Sankt Petersburg viktig marknad
Att det ändå fanns så många hantverkare just i Lovisa berodde delvis på närheten till både Sankt Petersburg och Helsingfors. Dessutom hade fortifikationsarbetena på Svartholm och bastionerna Ungern och Rosen redan på 1700-talet dragit till sig kunniga hantverkare, även om fästningarnas militära betydelse minskade avsevärt senare under 1800-talet. Men under fortifikationsarbetena under 1700-talet behövdes här bland annat skickliga tegelmästare, timmermän, smeder, glasmästare och kopparslagare.
– Under 1860-talet blev sedan kvalitetsfrågan allt viktigare, och genom en kejserlig förordning avskaffades de dåvarande fackföreningarna och man grundade en ny typ av hantverks- och fabriksföreningar både i Helsingfors och i Lovisa, berättar Helge Nystedt. Men det intressanta var att man aldrig ställde lika strikta kvalitetskrav på handelsmännen som på hantverkarna.
Ville inte ha konkurrens
Under sitt skrivarbete med historiken har Helge Nystedt också fascinerats av de dåvarande hantverkarnas kamp för att skydda sina skrån från yttre konkurrens.
– Rätten att utöva ett hantverk var strikt reglerat, och man stämplade lätt utomstående som fuskare, säger Nystedt. Ett exempel var en lotsänka i Lovisa vars vävstol slutligen konfiskerades när hon trots förbud fortsatte utöva sitt hantverk.
– Yrkesskicklighet var således ingen garanti för att man fick utöva ett hantverk.
Magistraten hade på den tiden en central roll, både när det gällde tillstånd att utöva ett hantverk och lokala samhällsfrågor överlag. Men hantverksmästarna kunde också ha ett stort inflytande, och för att skydda sina marknader motsatte sig de gamla mästarna ofta att nya mästare beviljades yrkestillstånd.
En annan intressant sak som Helge Nystedt stött på när han studerat gamla tidningsannonserna i Östra Nyland från 1800-talet, är att Hantverks- och Fabriksföreningen ofta höll sina möten just på Rådhuset.
– Den tidens politiska beslutsfattande fungerade inte som i dagens demokratier, utan föreningen uppfattades allmänt som en slags myndighet med uppgift att säkra kvalitetskontrollen, och kunde därför helt naturligt hålla sina möten just på Rådhuset.
Pensionskassa och festkommitté
På 1800-talet var hierarkierna och titlarna viktiga inom hantverkaryrkena. Det var vanligt att man började som pojke och sedan avancerade till läropojke, unggesäll, gesäll, mästare, bisittare och slutligen ålderman eller verkmästare. Under karriären kunde man erhålla ett gesällbrev efter att man klarat gesällprovet, för att senare göra mästarprovet för att bli godkänd som mästare.
I dag fungerar Hantverks- och Fabriksföreningen
i Lovisa under mindre reglerade former, kanske mest som en allmän företagarförening med tonvikt på umgänge och sociala nätverk.
Men föreningen var redan för över hundra år sedan känd för att ordna trivsamma sammankomster. År 1914 kunde tidningen Östra Nyland exempelvis ge följande rapport från ett samkväm: ”Vid tonerna af två fioler dansade de yngre af hjärtans lust, medan de äldre föredrogo att hålla sig till toddydrickning. Under glam och skämt förflöt kvällen.”
Men vid sidan av sällskapslivet hade föreningen också en mer seriös social funktion.
– Föreningen har med sin pensionskassa haft en viktig roll för att skapa ekonomisk trygghet för sina medlemmar och deras anhöriga, berättar Helge Nystedt. Om en hantverkare dog såg föreningen till att också änkan fick pension.
Ur pensionskassan betalades vid 1800-talets slut cirka femton pensioner, vanligen femtio eller hundra mark.
Verbala mästaren Olle Sirén
På stadsmuseet i Lovisa finns stora mängder arkivmaterial som behövts för jubileumshistoriken, men även professor Olle Siréns 125 års föreningshistorik har varit till stor hjälp.
– Olle Sirén kände för övrigt alltid stor samhörighet med Hantverksoch Fabriksföreningen, berättar Helge Nystedt. Han ansökte till och med om medlemskap i föreningen med den skämtsamma motiveringen att han ju själv egentligen är en hantverkare eftersom han skriver för hand. Senare utsågs Sirén till föreningens verbala mästare.
Hantverks- och fabriksföreningens historia är också en berättelse om många kända Lovisaprofiler och -släkter, till exempel släkten Alm. Föreningens första ordförande, den mångbegåvade guldsmeden A.W Felixzon finns det likaså många historier om.
Helge Nystedt har själv nu i 28 år fungerat som föreningens ordförande, men hoppas någon dag få en efterföljare.
– Jag vill ju inte bli en ny Kekkonen, skämtar Nystedt.