Alexander Lycke och Maria Ylipää lyser i Chess
Varje gång Svenska Teatern sätter upp en musikal av Benny Andersson och Björn Ulvaeus är en stor händelse och Chess på svenska är inget undantag.
Chess på svenska av Benny Andersson, Tim Rice och Björn Ulvaeus. Bearbetning: Lars Rudolfsson. Svensk text: Lars Rudolffson, Jan Mark och Björn Ulvaeus. Arrangemang: Benny Andersson och Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas. Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist. Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Hår och mask: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Maria Ylipää, Johanna Ström, Glenn Edell, Kristofer Möller, Silva Lillrank, Daniela Fogelholm m.fl. Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 7.9.
Orkestern under kapellmästaren Kristian Nymans ledning klingar både vackert känsligt och pampigt dramatiskt, och sångprestationerna är överlag ypperliga. Carl Knifs koreografi är imponerande och effektfull, Erik Salvesens snitsiga scenografi med en snurrande catwalk i fokus matchas förträffligt av Tom Kumlins stiliga ljussättning. Teemu Muurimäkis dräkter är för det mesta vackra fast man ibland kanske tycker han kunde ha tagit ut svängarna lite mera, och exempelvis ha haft ett mera genomgående 80-talsstuk på kläderna.
Chess utspelar sig under slutet av kalla kriget 1986. Den starka uppdelningen i öst mot väst känns förstås förlegad idag när den västerländska civilisationens fiender mer söks i Asien och Mellanöstern, och den amerikanska och ryska presidenten verkar vara mera av samma skrot och korn än fiender och antagonister. Något som ytterligare under- stryks i en av Joonas Tikkanens bakgrundsvideor där man ser porträtt av turvis amerikanska, turvis ryska presidenter flimra förbi, med Trump och Putin allra sist. Men visst minns jag fortfarande de hotfulla stämningarna från 80-talet, och alla avhopp till väst både inom kulturen och inom idrotten.
Ovant på svenska
I musikaler brukar storyn ofta vara lite tunn och det gäller också Chess. Fast det är inte Tim Rices originaltexter som vi får höra i Helsingfors utan svenska översättningar gjorda av Lars Rudulfsson, som också svarat för bearbetningen, Jan Mark och Björn Ulvaeus. Och visst är översättningarna skickligt gjorda, men det känns väldigt ovant att höra alla de välkända örhängena på svenska.
Musikalen är förlagd till italienska Merano under kalla kriget. Den sovjetiske schackspelaren Anatolij Serievskij ska möta sin amerikanska rival Freddie Trumper och göra upp om världsmästartiteln i schack. Trumpers flickvän och rådgivare Florence Vaszi är dotter till en ungersk schackmästare som fängslades 1956. De råkar i ett stort gräl efter att Freddie först förolämpat Anatolij vid en presskonferens, och Florence söker tröst i hotelldiskoteket. Hon träffar Anatolij när hon är i upplösningstillstånd medan han går med planer att hoppa av och attraktionen är ett faktum. De lämnar hotellet tillsammans och beger sig till amerikanska konsulatet där han söker asyl.
Försvinnandet leder till panik i Sovjet och Anatolijs rådgivare, KGBmannen Molokov, vill få Anatolij att förlora schackmästerskapet med flit och återvända hem. Han låter kid- nappa Anatolijs hustru Svetlana och hämtar henne till Merano för att utöva emotionell påtryckning på Anatolij som redan är tyngd av samvetskval, vilket visar sig vara effektivt. Han hinner ändå uppleva en stunds lycka med Florence i en vårlig karnevalyra med ett teatersällskap som framför en humoristisk version av Romeo och Julia.
Ylipää håller internationell standard
Skönsjungande huvudrollsinnehavaren Alexander Lycke (Anatolij) är visserligen rikssvensk men ändå känd för en del av den finlandssvenska teaterpubliken, han har setts i både Les Miserables (2010– 11) och Jesus Christ Superstar (2014) på ÅST och i Jesus Christ Superstars konsertversion (2018). Maria Ylipää
(Florence) slog igenom på finlandssvenskt håll på Svenska Teatern med Kristina från Duvemåla (2012– 2013). Hon håller internationell standard och kan väl mäta sig med Elaine Page. Sångduellen med Johanna Ström (Svetlana) i Jag vet vad han vill
(I know him so well) är en fin upplevelse.
Rikssvenska Glenn Edell (Freddie) är en karismatisk sångare med fin röst som också medverkat både i Les Miserables på ÅST och i Kristina från Duvemåla. Kristofer Möller
(Molokov) är ju ingen sångare direkt men har pondus som politruck. Desto mer skönsjungande är Silva Lillrank (Schackdomaren) med ett förflutet i Fork (1996-2005) som bland annat setts i Såsom i himmelen och Fröken Julie (2009) på Svenska Teatern.
En stor del av ensemblen är ganska obekant eftersom den består av antingen rikssvenska eller finska artister, men man kan notera Linneah Svärd som var med i Svenska Teaterns Mamma mia (2014–2015) och Fork (2017–2018), Marika Westerling som också var med i Såsom i himmelen, och Peter Pihlström som uppträtt på Svenska Teatern både i Hype (1994–95) och A chorus line (1999). Västnylänningarna kan speciellt glädja sig åt två skådespelare som tidigare setts på Raseborgs sommarteater, nämligen Daniela Fogelholm från Zigenarlägret flyttar till himlen (1999) och Minna KettunenEnberg från Ringaren i Notre Dame (2008) och Trollkarlen från Oz (2011).
Musiken i huvudrollen
De flesta i ensemblen har musikaleller operabakgrund och skådespelarmässigt är Chess mera stel, särskilt andra akten känns mera som en konsertversion med det ena örhänget efter det andra. Men vackert så, musiken är ändå i huvudrollen i Chess. Fast personligen hade jag gärna hört hela One Night in Bangkok som man ofta sammanknippar med Chess, men här har man förlagt hela handlingen till Italien och låten spelas bara upp i en snutt från diskoteket, men den hade gärna fått komma i repris i slutet i stället.
Helhetsintrycket är i alla fall imponerande och ensemblen fick stående ovationer vid premiären. En eloge till Maria Sid som med Chess ytterligare befäster sin position som musikalregissör. Hoppas vi får njuta av hennes regier också i framtiden, trots hennes nya chefsjobb på Stockholms stadsteater.