Varm stämning, lite variation
Efter att ha sjungit och spelat tillsammans på en väns begravning beslöt rättspsykologen Julia Korkman och författaren Claes Andersson att fortsätta sitt musikaliska samarbete. Detta har resulterat i nya texter till gamla låtar, men också helt nyskrivna l
Vad: Kvar i mig, cd-skiva. Vem: Julia Korkman, Claes Andersson, Laura Airola, Teemu Mattson, Maria Lamminen. Inspelning,mixning och mastrering: Robi de Godzinsky. Skivbolag: Pilfink Records 2018. Skivan Kvar i mig består av sjutton spår av kammarmusik och jazzvisor. En del av dem är inspelade i ljudtekniker Robi de Godizinkys studio utanför Borgå och några hemma hos Andersson själv i Helsingfors. Den är inspelad ”i stundens hetta” vilket ger skivan en rak och okomplicerad känsla. På så sätt är skivan rättfram och ärlig.
Man hör hur Andersson nynnar och hummar vid sitt piano medan han kompar Korkmans lena sångstämma. Stämningen är mjuk, otvungen och gungande, men blir aningen slätstruken i det långa loppet. Jag skulle önska aningen mer variation i känslouttrycket då visorna är väldigt olika vad gäller berättelserna de förmedlar. Man kunde ha grävt lite djupare i jakten på visornas kärna. I Beppe Wolgers Va e de där vågar Korkman ge prov på eleganta mörka toner och klättrar snyggt upp och ner i skalorna. I den gam- la folkvisan Yksi ruusu har man valt att ta in James Bond- vibbar i ackompanjemanget. Titelspåret Kvar i mig är med Anderssons eleganta dikt en fräsch och modern visa som känns högaktuell.
Musik att avnjuta med vin
Jag tycker om pianomelodierna som är okonstlade och klara med enkla ackordbotten, trots att jag saknar lite exakthet i rytmerna här och där. På skivan finns proffsiga inslag av Laura Airola på violin och nyckelharpa, Teemu Mattson på trumpet och Maria Lamminen på kontrabas. Dessa ger skivan lite mer krydda och variation. Jag skulle gärna höra fler tonsättningar av Anderssons underfundiga dikter, i dem lyckas också Korkman uttrycka en melankolisk känsla med försiktiga och spröda stämmor som omfamnar texterna mycket varmt.
Skivans franska sånger passar utmärkt ihop med Korkmans lyriska och runda röst. Språket är inte heller obekant för Korkman, som bott i Paris som barn. Chanson de Maxense är en av mina klara favoriter.
Man hör att Korkman och Andersson tycker om att göra musik tillsammans för det är ett hjärtligt samspel som pågår genom hela skivan. Som lyssnare skulle man gärna ha ett glas vin i handen när man smälter in i den svävande och avslappnande atmosfären som musiken ger och allra helst skulle man sitta i en nedtonad salong och sjunka djupt ner i en fåtölj.