Spretigt men tankeväckande

Benjamin Laustiola har skrivit en pjäs om åsiktskrockar och generationsskillnader. Resultatet är en lyhörd kombination av konflikt och humor, som kunde må bra av striktare redigering.

Den nyskrivna pjäsen Bekännelsernas natt är en finstämd pjäs om svåra frågor. Även om den stundvis känns förlegad är det en fint framställd helhet med humor, skriver VN:s recensent.

Pjäs: Bekännelsernas natt. Manus: Benjamin Laustiola. På scenen: Johan Simberg, Benjamin Laustiola, Johanna Ringbom. Tid: Teater Josefinas gästspel på Åbo Svenska Teater 5.10. Visas i Hangö stadshus 31.10.

”Somliga straffar Gud med detsamma, andra efter nio månader och resten när planet till Malaga lyfter” är de ord Margareta får höra efter en natt fylld med obehagliga insikter i pjäsen Bekännelsernas natt. Hon befinner sig, övergiven av maken sedan 40 år, i en vänthall på flygplatsen – där hon överraskande nog möter sin son och bekännelserna snart börjar hagla.

Margareta, spelad av Johanna Ringbom, är pensionerad riksdagsledamot, principfast och behärskad som få. Hon och sonen Jens har inte träffats på 15 år och när det kryper fram att Jens (Benjamin Laustiola)

är gift med Thure (Johan Simberg),

som nu som då klär sig i kvinnokläder, och att Jens dessutom är bipolär är ordkriget i full gång. Ringboms Margareta får bli rösten för den konservativa politikern som tycker att det här med homosexualitet är något som bör hållas privat bakom lyckta dörrar medan Jens och Thure talar för allas rätt att äls- ka vem de vill. Under kommande diskussioner svänger konstellationerna vilt, så att Jens och Margareta stundvis gaddar ihop sig mot Thure för att sen växla så att Thure och Margareta grälar på Jens. Konflikten ligger tät och det väcks frågor kring såväl förälder–barn-relationen som huruvida det går att komma överens trots att den ena parten inte accepterar den andra.

Litar på manus

Ringbom, Laustiola och Simberg är ensamma på scen med åtta stolar och ett par kappsäckar men lyckas ändå fylla ut rummet med sina prestationer. Den knappa scenografin lyckas omedelbart, redan innan Simberg gör kvällens första entré, förmedla känslan av en ödslig vänthall på en övergiven flygplats. Valet att våga låta bli att stödja föreställningen på storslagen scenografi för att i stället lita på att manuset och skådespeleriet kan tala för sig själva känns modernt och nyskapande. Det finns ingenstans att gömma brister och skavanker, utan allt syns mot den spartanska bakgrunden. Naturligtvis ligger det i sakens natur att en ambulerande föreställning knappast kan ha mängder av scenografi eller rekvisita, men det är inte något som gör scennärvaron hos ensemblen mindre imponerande.

Mängden dialog i Bekännelsernas natt bjuder dock skådespelarna på en del motstånd, då både en och annan replik tappas i de långa utläggningar som finns inskrivna i manuset – något som ändå sköts med bravur av skådespelarna, som genomgående håller hög nivå på scenen. Kanske kunde Ringbom ta ut svängarna mera i sin framställning av Margareta, men återhållsamheten passar å andra sidan karaktären väl. Simberg gestaltar skickligt en varsam man som bara vill leva livet på ett sätt som gör honom lycklig, medan Laustiolas porträttering av Jens stegvis ökande humörsvängningar inte bara överraskar Margareta utan också publiken.

Spretigt men fungerande

Benjamin Laustiolas nyskrivna drama är en studie i åsiktskrockar och generationsskillnader som vinner på det finstämda hanterandet av svåra frågor. Här möts homofobi och rasism med förnekelse av psykiska sjukdomar och trots ett något spretigt arbetsmaterial blir helheten fungerande. År 2018 kan diskussionen kring homosexuellas rätt att vara upplevas som något förlegad och dammig, men för den tilltänka publiken är Laustiolas behandling av ämnet välavvägd. Ändå blir porträtteringen av homoparet något stereotyp och förlegad för en pjäs som uttryckligen tar ställning för allas rätt att vara sig själva. Även språkbruket skorrar en del i öronen, men när det kommer till kritan för Laustila fram en tänkvärd föreställning.

På det stora hela överraskar Bekännelsernas nattstort – sett både till manus och till framställning. Laustiolas pjäs har många rätt med sin lyhördhet för såväl konflikt som humor och kunde med lite redigering stråla ännu klarare. I sin nuvarande form är Bekännelsernas natt något otämjd och bitvis tungrodd för skådespelarna och innehåller en del onödiga övertydligheter i stil med Margaretas avslutande sensmoral. För en uttalat vidsynt publik är Bekännelsernas natt kanske inte revolutionerande, men för övriga finns det frågor att ta ställning till och tankar att reflektera över i den nyanserade och tankeväckande pjäsen.

Luftiga, skira stämningar bjuds besökarna på i Lilla galleriet i Ekenäs där Bodil Söderbloms foton tagna genom glas ställs ut.

Utställning: Foto genom glas av Bodil Söderblom. Tid: Till 31.10. Plats: Lilla galleriet, Ekenäs.

Bodil Söderblom från Kimitoön har kommit på en egen metod att skapa bilder genom att fota motiv genom ojämnt, buckligt glas. Det ger en effekt där motivet blir eteriskt skirt och vackert.

Söderblom har använt växtdelar och bilderna är företrädesvis genomskinligt gröna med inslag av rött. Vissa för tankarna till rök som stiger mot skyn, andra till dansande älvor. De kan eventuellt ses som överdrivet dekorativa, men onekligen är de också både vackra och stämningsfulla – bilder man gärna vilar blicken på.

Bodil Söderblom har tidigare ställt ut i Ekenäs 1999 på biblioteket då hon visade tavlor där färgerna tagits fram genom att krossa stenar till sand. Hon experimenterar tydligen gärna med att få fram olika effekter på ett eget sätt. Att fota genom glas på det sätt hon gör är en unik metod, och hon uppger att ingen annan veterligen använder sig av den.

– Glaset förvränger motivet till ett nytt motiv. Men kameran begriper inte att det mellan objektivet och motivet finns en ljusabsorberande mellanvägg, låt vara att den är genomskinlig. Fotandet är krävande, men det passar mig, säger Söderblom.

Fotona kräver också en del behandling, bland annat måste allt skräp som på grund av glaset hamnat fel, retuscheras så att endast ursprungsmotivet finns kvar.

Som fotograf är Söderblom inte gammal i gamet. Hon fick sin kamera 2007. Då slutade hon med det dammande arbetet att krossa sten. Sista gången hon visade sandtavlor var i Mariehamn för drygt tio år sedan. I övrigt är det framför allt i Pargas och Salo hon ställt ut, samt på Kimitoön.

Sedan hon 2013 började med sin egen metod att fota genom glas har hon deltagit i många samutställningar med Kimitoöns konstförening samt på föreningens fotosektions Focus utställningar.

Personligen gillar jag de bilder som har lite kraftigare former, men det är en smaksak. För variationens skull är det också givande med motivet i starkt blå toner, det ger en motpol till de luftiga skira verken.