ROSA BANDET ”Kirurgen är min rockstjärna”
Angelina Hintsanen hade full fart hela våren i fjol. Hon var gravid, jobbade galet mycket, födde barn, var tillbaka på jobbet efter två dagar. Hon stressade, lindrigt sagt. Det har hon slutat med.
Det är nästan exakt ett år sedan tiden stannade upp för Angelina Hintsanen, tidigare Davini.
– Telefonen ringde och jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Fast det skulle ju inte vara cancer: – Jag upptäckte en knöl som var stor som två ärter då min yngsta son var ett halvt år gammal. Men man trodde först att det var mjölkkörtlar i bröstet som svullnat eftersom jag ammade sonen.
Men knölen gick inte tillbaka och blev inte heller mindre. Tvärtom. Den växte. Snabbt.
– På en månad tredubblades dess storlek, den blev stor som ett ägg.
Nu togs biopsier, provbitar. Och det var alltså efter att proven analyserats som samtalet som berättade att det var cancer kom.
– Då jag väl tagit in det bestämde jag mig för att kämpa. Jag ville ha bort tumören så snabbt som möjligt.
Nöjd med vården
Angelina valde att få så mycket vård som möjligt på Raseborgs sjukhus i Ekenäs. Hon är mycket nöjd med vården.
– Jag förstår inte alls dem som gnäller på sjukhuset här. Personalen är underbar och vården bra.
Kirurgen Siim Simmo som opererade henne är hennes idol.
– Han är min rockstjärna. Efter operationen sade han till min onkolog, som också är en alldeles ljuvlig människa, att han aldrig mer ville se mig på operationsbordet.
En tårtbit av höger bröst och ett antal lymfkörtlar i högra armhålan togs bort. Därefter följde cellgiftsbehandling, strålning och cellgifter i tablettform.
– De flesta cancerfallen är av hormonell art, men en av tio har trippelnegativ bröstcancer och det var sådan jag hade.
Rakade av håret
Angelina mådde väldigt illa av cellgiftsbehandlingarna.
– Min man har sagt att jag pendlade mellan tre ställen den tiden jag fick cellgifterna. Antingen var jag i en sjukhussäng, i min egen säng eller med huvudet i toalettstolen.
Två veckor in i cellgiftsbehandlingen började håret lossna.
– Då rakade jag av allt.
Det var inte bara håret på huvudet som försvann – allt hår, inklusive ögonbryn och -fransar, lossnade.
– Till en viss del, att vissa hårpartier lossnade, var det ju bekvämt, säger hon och skrattar.
För hon har humorn i behåll, den behövs, men det ska vara hon själv som skämtar om sin sjukdom konstaterar hon. Håret på huvudet har växt ut, men är kort ännu.
– Så jag bär peruk. Kort hår känns inte riktigt som jag, säger hon.
Svårt som företagare
Då hon var som svagast orkade hon inte jobba utan var tvungen att anställa en person i sin salong, Skönhetssalong Davini.
– Alternativet hade varit att stänga. Men jag anställde i stället Alexandra Schrey som sedan tidigare hyrde en stol hos mig.
Angelina påpekar att alla inte har möjlighet att göra det, för den man anställer måste klara av allt det man själv brukar utföra, plus att det måste gå ihop ekonomiskt.
– Att bli sjuk som småföretagare är inte lätt. Ersättningen man får från Folkpensionsanstalten beräknas enligt den pension man betalar in åt sig själv. Det borde ju vara som för ”vanliga” löntagare, att sjukersättningen beräknas utifrån inkomsterna.
I Angelinas fall räckte ersättningen inte ens till för att täcka kostnaderna för sjukhusbesöken.
– Stöden till företagare måste bli bättre. Det kan inte vara så att ett företag måste stänga om ägaren blir gravid eller sjuk.
Efter cancerbeskedet har Angelina omprövat vad som är viktigt i livet och slutat stressa.
– Det är inte mitt företag som är viktigast. Utan min familj. Det är den som är viktigast.
Hon unnar sig saker, som att ta en extra sväng via en brygga för att få en fin bild. För att det ger henne livskvalitet att göra sådant hon mår bra av.