Komplext om visselblåsare
Det fanns en tid när det mesta som Oliver Stone (Platoon, Född fjärde juli, JFK) rörde vid förvandlades till guld, såväl kritiskt som kommersiellt. Men det var då det, på sistone har det varit betydligt motigare.
När det gäller Snowden, som i Edward Snowden, visselblåsaren, är Stone åtminstone tematiskt väldigt mycket här och nu. I likhet med en Julian Assange har ju Snowden, sedan år tillbaka i landsflykt i Ryssland (i sig inget mönsterland när det gäller pressfrihet), betalat ett högt pris för sitt engagemang.
Spelfilmen tar vid i juli 2013, i ett hotellrum i Hong Kong. Bakom lyckta dörrar tar den 29-årige Snowden (Joseph Gordon-Levitt, säkerheten själv) mot tre handplockade journalister, bland dessa The Guardian-kolumnisten Glenn Greenwald (Zachary Quinto), som får i uppgift att vidarebefordra hemligstämplad information
Som bekant handlar det om uppgifter rörande den illegala massövervakning som Snowdens arbetsgivare, NSA (National Security Agency), sysslat med i åratal – i den saligförklarade terrorismbekämpningens namn.
Men okej, det gäller att inte gå sakerna i förväg. Vi stiftar bekantskap med Snowden redan år 2006, när hans karriär inom militären stupar på ett allvarligt benbrott. Därifrån är steget inte så himla långt till CIA och NSA.
Vi talar trots allt om en patriot, om en förvånansvärt konservativ ung man (inte helt olik Ron Kovic i Född fjärde juli), som ser det som sin uppgift att i kölvattnet av 9/11 tjäna sitt land.
Plus att datorerna är hans last, just det, ja.
Inledningsvis bär det av till en beskickning i Genéve, i ett senare skede till Japan och Hawaii. Poängen är att där Snowdens kolleger och arbetarkamrater blir allt mera fartblinda börjar han själv ifrågasätta de ljusskygga metoderna.
Det är inte särskilt svårt att räkna ut på vems sida Oliver Stone, den gamla konspirationsteoretikern, står. Ändå ska det sägas att det här är hans bästa (läs: mest nyktra) film på år och dar.
Här finns kanske inte samma sturm und drang som i många av regissörens tidiga filmer men å andra sidan slipper man de värsta övertrampen.
Resultatet är en politisk thriller där också privatlivet – den på förekommen anledning struliga relationen till flickvännen Lindsay Mills (Shailene Woodley) – tar stryk. Och som sagt gör Joseph Gordon-Levitt ett fint jobb i titelrollen. Förövrigt finns Edward Snowden själv med på ett hörn, i den i sig något tjatiga epilogen.
Nelonen söndag 22.30
KRISTER UGGELDAHL krister.uggeldahl@kolumbus.fi