Gnistrande saga dämpas av stereotyper
Baserad på H.C. Andersens klassiska vintersaga berättar Åbo svenska teater och Aurinkobaletti tillsammans ett gnistrande vinteräventyr om Gerdas och Kajs kamp mot Snödrottingen, som trots samefadäser blir ett fångande dansäventyr för familjer.
Pjäs: Snödrottningen. Text: H.C. Andersen. Synopsis: Jukka Aaltonen, Tove Appelgren, Ismo Laakso, Teemu Loikas, Antti Niitemaa, Urmas Poolamets och Petriina Suomela. Dialog och sångtexter: Tove Appelgren. Koreografi: Urmas Poolamets. Regi: Jukka Aaltonen. Komposition och kapellmästare: Ismo Laakso. Scenografi: Teemu Loikas. Kostymdesign: Gerly Tinn. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Maskdesign: Petriina Suomela. I rollerna: Niklas Grönholm, Linda Björkqvist, Mikko Kaikkonen, Samuel Karlsson, Julia Korander, Päivi Kujansuu, Ismo Laakso, Amanda Nyman, Monica Nyman, Svante Olsson, Patrick di Quirico, Jerry Wahlforss, Bror Österlund.
Gerda och Kaj är goda vänner och leker på den soliga gårdsplanen. Allt får sin början då Snödrottningen kidnappar Kaj och en av hennes spegelskärvor får fäste i Kajs hjärta, vilket kan sluta med hans död. Vi får följa Gerdas långa resa till Snödrottningens slott, en resa fylld av otaliga svårigheter och hinder – från förtrollande trädgårdar till vansinnesfärder med en talande ren. Slutligen möts Gerda och Snödrottningen i en hård kamp där vinnaren får behålla Kaj för evigt.
Sagan berättas genom att de till åren komna Gerda och Kaj, spelade av Monica Nyman och Bror Österlund, kommenterar händelseförloppet som äger rum på scenen och det de som unga upplever. I likhet med valet att översätta de finska replikerna till svenska och vice versa blir greppet något stelt och man kunde nog ha haft större tilltro till skådespelarnas och dansarnas förmåga att gestalta pjäsen. Men med hänsyn till att pjäsen riktar sig till många olika åldrar är greppet måhända motiverat, även om större förtroende för publikens (även de yngstas!) förmåga att förstå hade uppskattats.
Aurinkobalettis dansnummer är bedårande och många av pjäsens absoluta höjdpunkter står de för – däribland den sjuttiotalsinspirerade psykedeliska trädgården dit Gerda förvirrar sig under sin färd mot Kaj. Dansarna imponerar med sin skicklighet och bredd när de antar alla utmaningar från dansande blommor till issoldater.
Dans som konst
Dansnumren är inte bara berättelsebärande element utan också små konststycken i sig. Ändå flätas dansen och teatern samman och trots uttrycksformernas olikheter är helheten charmig. En eloge också till
Amanda Nyman som får plats i den knappt två timmar långa föreställningen. Ändå finns det en del punkter där en vidare bearbetning från ursprungsversionen kunde varit behövlig. Framför allt porträtteringen av Finlands ursprungsbefolkning samerna andas av skåpfarna stereotyper och fördomar. Framställningen av rövarna i kombination med en allt annat än korrekt schaman täckt i renhudar kastar ett dåligt sken över en annars glädjefylld familjepjäs. Att dessutom underlåta att översätta de få samiska replikerna när såväl de finska som svenska översätts både på scen och på textningsskärmarna är ännu ett hån mot den pjäs man med stolthet i marknadsföringen hävdar att görs på flera språk.
Slutligen kan Snödrottningen sammanfattas som en fin pjäs för alla åldrar, där såväl humor som spänningsnivå anpassats även till de yngre i publiken. Bland virvlande dansnummer och gnistrande dräkter finns ett och annat problemområde men helheten är en charmig vinterpjäs som lämpar sig för såväl gammal och ung som erfaren och oerfaren teaterbesökare.