När barfota barn får skor
Barn i fattiga familjer blir mobbade i större utsträckning än barn i ekonomiskt trygga hem. Det här är en del av grundskolans ojämlikhetsproblem. Men det finns fler, inte minst de som skapas av ett konkurrensinriktat samhälle.
SKOLSTARTEN är inte bara fjäril i magen, kära återseenden och nya vänner. Den kan också vara en isande klump i fjärilarnas ställe, en fortsättning på en tröstlös tillvaro där sommarlovet bara var en parentes.
Enligt en enkätundersökning som Rädda barnen gjort med 1 700 barn i åldrarna 13–17 har 70 procent av barn i fattiga familjer mobbats i skolan.
Uppskattningsvis lever 100 000 barn i Finland i fattigdom, det vill säga att de lever under den allmänna levnadsstandarden.
– BARN OCH unga lägger nog märke till vem som har möjligheter till vad, säger Rädda Barnens informatör Max Holm i en intervju för Svenska Yle 19.8.
Enligt samma undersökning har ”bara” 30 procent av barn i familjer med en ekonomiskt sett säkrare situation mobbats.
Antagandet är att avsaknaden av det som välstånd möjliggör – nya kläder, smarttelefoner, datorer och så vidare – gör barn i fattiga familjer till måltavlor för mobbare.
ANTAGANDET är troligen korrekt men det finns skäl att vara övertydlig: mobbningsoffrets socioekonomiska bakgrund orsakar inte mobbningen. Orsakerna ska alltid sökas i mobbarens bakgrund.
Formulerat på ett annat sätt: barnfattigdom orsakar mobbning lika litet som välstånd skapar mobbare.
Det barn som mobbar ett annat gör det inte för att det lever i ett välstånd som det andra barnet saknar, utan för att det saknar något som välstånd aldrig garanterar: en förståelse för vad vänskap betyder.
DET ÄR KLART att den ojämlikhet som barnfattigdom innebär måste åtgärdas, oavsett om den kan kopplas till mobbning eller inte.
Jämlikhet är ett värde i sig och inget som måste motiveras med goda resultat (även om sådana finns: jämlika samhällen tenderar att toppa listor där parametrarna är tillväxt, innovation, dynamik och så vidare).
Ett välfärdssamhälle som har 100 000 barn som lever i fattigdom är inte jämlikt. Det här måste noteras i varje partipolitiskt program. HBL:S LEDARSKRIBENT Susanna Ginman konstaterar (15.8) att inför valet nästa år lyfter SDP och Saml frågor om barnfattigdom, småbarnspedagogik och utbildning på ett komiskt snarlikt sätt. Bägge partier har visioner om Finland som världens familjevänligaste land.
Helt identiska är SDP:s och Saml:s familjepolitiska program inte. SDP talar om avgiftsfrihet redan från småbarnsfostran och upp genom andra stadiets utbildning; Saml vill att stöden ska riktas till dem som inte har råd.
ATT JÄMLIKHET, barnfattigdom och skola och utbildning blir centrala valteman är inte överraskande men nog nödvändigt.
Det är uttryckligen den finländska grundskolan som ska stå pall för ojämlikheten och i samma veva råda bot på den.
I grundskolan ska alla ges samma chans. Inlärningssvårigheter ska mötas med extra stöd, svåra ekonomiska förhållanden pareras genom gratis skolmaterial. Den jämlikheten kunde gott och väl förlängas så, att avgiftsfriheten omfattar andra stadiets utbildning.
Dagvården är en knepigare diskussion, men givet att det handlar om småbarnspeda- gogik har avgiftsfrihetens förespråkare starka argument.
GRUNDSKOLANS jämlikhetsideal kan inte tas för givet. Det krävs politiska beslut om resurser och gruppstorlekar.
Det krävs, för att parafrasera Olof Palme, att skolan är stark för att eleverna ska slippa vara svaga.
Men det krävs också något annat.
JÄMLIKHETSIDEALET har gjort den finländska grundskolan till en språngbräda.
En gratis utbildning som är lika för alla möjliggör klassresor. Det här är meritokratins hörnsten: det är din begåvning, hur du anstränger dig och vad du presterar som stakar ut din väg i samhället.
Men hörnstenen kan bli en stötesten. Vad händer med jämlikhetsidealet om det reduceras till en komponent i en maskin som ska producera framgångsrika individer för ett samhälle som befinner sig i en ständig konkurrenssituation?
Jämlikhetsidealet har gjort den finländska grundskolan till en språngbräda.
KARI UUSIKYLÄ, professor emeritus i pedagogik, säger i tidningen Kodin Kuvalehti (10/2018) att det är viktigare att uppfostra en bra människa än en bra elev.
Hans ord är en reaktion på att barn bedöms utgående från deras framtida yrken, och på att avgörande utbildnings- och karriärval kryper allt lägre ner i åldrarna.
Stressade och utbrända elever är ett resultat av att politiker, föräldrar och lärare glömmer att se barnet – barnet som inte ska definieras av betyg utan som den enskilda individ det är.
FRÅGOROM vad skolan finns till för, och hur, måste inkluderas i diskussionen om barnfattigdom, mobbning och jämlikhet.
För vad hjälper det att barfotabarnet i Nils Ferlins dikt får skor om samhället fortfarande kräver svar – ”Vad var det för ord – var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?” – och är beredd att fösa bort barnet om svaren inte infinner sig?
En sådan attityd har mera gemensamt med mobbning än med jämlikhetsideal.