Balett, dans eller pantomim?
KONSERTEN. Balett är mycket mera än balett. Den klassiska balettformen representerades av inledande ”Grand pas classique” vackert, professionellt och traditionellt framförd av Florian Modan och Jevgenija Plesková. I samma traditionella genre – pas de deux – dansade Stefania Cardaci och Jonathan Rodriguez (”Pas d’esclaves” ur Le Corsaire) samt Lauretta Summerscales och Yonah Acosta (Diana och Aktaion ur ”La Esmeralda”).
FÖR EN MUSIKER, musikkritiker är det lite förvirrande att danserna i detta sammanhang ackompanjerades av inspelad musik. Dansarna kan inte vänta sig att musiken anpassar sig till deras röreleschema, vilket framför allt märktes i vissa avslut-
Åbo musikfestspels balettgala
•
i Konserthuset 19.8.
•
Dansare från Finlands nationalbalett, Regionala danscentret i västra Finland, samt gäster från Tjeckien och Storbritannien.
•
Åbo musikfestspels stråkkvartett.
ningar. Dessutom var ljudåtergivningen burkig och dålig. Månne inte både Jonathan Rodriguez och Yona Acosta hade varit tacksamma för en live-orkester med en alert dirigent.
LINDA HAAKANAS och Johan Pak- kanens 40-talsduett blev balettgalans roligaste framförande även om denna dans knappast kan kallas balett. Den humoristiska och med professionell noggrannhet framförda dansen associerade till fornstora filmdansare, dessutom kunde man fröjda sig åt Doris Days franska uttal.
BALETTGALANS PROGRAM innehöll inressant nog flera moderna, nästan avantgardistiska nummer. Gemensamt för dem var en mycket långsam, minimalistisk icke-dansant musik där dansaren kunde röra sig fritt och oberoende. Jonna Aaltonens groteska rörelser i ”Secret Charm”, där hon avslutar med att ilsket ge sig på en stor hög dagstidningar, trodde jag först var en improvisation, men lärde mig, sen jag fick en chans att titta i programmet, att numret var koreograferat av Anu Sistonen.
MINIMALISTISK var också Mehmet Tanus musik till sin broder Emrecan Tanus ”Isra”-Koreografi. Och stråkkvartetten fyllde på med Philip Glass – vem annars! Enligt kvällens konferencier, vars namn inte stod i programmet (hon presenterade sig nog men namnet gick mig förbi) är balett och musik ett. Jag skulle inte kalla Isra balett, hellre då pantomim där musiken utgör en suggestiv fond utan närmare kontakt med dansarnas rörelseschema. Men visst var det roligt att följa med de svårigheter mannen i kalsonger hade att hålla sig upprätt.
Jag fann det typiskt för de nutida koreograferna, att de väljer långsam musik, så också tjeckiske Michal Kremar i sitt pantomimiska nummer ”Filling Emptiness” till den långsamma satsen, ”Adagio affettuoso” ur Ludwig van Beethovens Stråkkvartett opus 18. Är musik och dans ett?
Konserthusets estrad var en tråkig och dyster fond till dansnumren, högtalarna undermåliga och den månghövdade – salen var dock inte utsåld – publiken nöjd och entusiastisk. Åbo behöver ett fungerande musikhus!