Första hjälpen är hans grej
Frank Högström har åkt ambulans oftare än de flesta. Så har han också arbetat med sjuktransporter och första hjälpen i över trettiofem år. I dag fyller han 60.
Det var våren 1981 som Frank Högström fick anställning på räddningsverket i Östra Nyland och stationerades på brandstationen som på den tiden låg vid Adlercreutzgatan. Då hade Tolkiskillen utbildat sig till medikalvaktmästare och sjuktransportör i Vasa för att via en sejour i Sverige landa i hemstaden.
Tack vare den gedigna utbildningen, där eleverna bland annat fick följa med obduktioner på nära håll, visste Högström att yrket passar honom.
– Jag tänkte inte på att vara rädd för blod och olyckor utan fokuserade på att göra mitt arbete och hjälpa folk i nöd. Fortfarande är det vad jag gillar bäst med mitt arbete, att få hjälp människor som är sjuka och behöver hjälp.
Då han inledde sin karriär var ambulanserna inte dagens välutrustade, bekväma och rymliga fordon utan anspråkslösa skåpbilar som byggts om lite. En av de första förbättringarna Frank Högström gjorde var att samla en väska med basutrustning, sjukvårdsartiklar, som medikalvaktmästarna kunde plocka med sig i stället för att ränna som skottspolar mellan ambulans och olycksplats.
Tungt utrustade
– Nu för tiden bär vi med oss en väska med utrusning som väger runt 45 kilogram.
Jobbet i sig var också krävande på ett helt annat sätt än vad det är i dag.
– Då var vi två personer i ambulansen som skulle klara hela uppdraget. Det är inte som nu då vi kan kallla på läkarhelikopter om vi behöver extra hjälp.
Högström har hunnit uppleva många förändringar på jobbet. Det är inte bara sjuktransporterna i sig som har förändrats, Östra Nylands räddningsverk finns sedan femton år tillbaka i Kungsporten, man samarbetar med Helsingfors- och Nylands sjukvårdsdistrikt och akutvårdsreformen har satt sin prägel på arbetsrutinerna.
– Överlag är människor mycket friskare i dag än då jag började jobba med sjuktransporter, säger han.
Det i kombination med att ambulanserna är utrustade till tänderna gör att allt färre – bara 35 procent av patienterna som slagit larm – behöver ambulansskjuts till sjukhuset. Många får den hjälp de behöver på plats medan andra bedöms må tillträckligt bra för att ta taxi till akuten.
Får tack
Däremot är många av patienterna äldre som inte klarar sig hemma utan som åker in och ut på sjukhuset, med ambulans.
– Människor räknar med en fungerare akutvård och för det mesta får vi tack för det jobb vi göra. Jag är stolt över alla våra akutvårdare.
Visst händer det också att någon är missnöjd eller att det kommer klagomål om någon inte får hjälp på svenska. Enligt Högström strävar man efter att det i varje enhet finns en akutvårdare som kan svenska.
Frank Högström upplever att det mera sällan är patienten utan snarare de anhöriga som är missnöjda. Han tror att det beror på att födsel och död för många upplevs som någonting väldigt avlägset. Så har det inte alltid varit. Högström minns till exempel en gång för många år sedan då han med sin kollega åkte på utryckning till Sarvsalö. Där hälsades de välkomna med ett lugnt ”det är för sent” varpå de bjöds in på en kopp kaffe.
Frank Högström har tre, fyra år kvar till pensioneringen och efter det kan han ägna sig åt favoritfritidssysselsättningarna fullt ut. Både han och frun gillar golf och tävlar också ibland. Vandrar gör de också gärna; oftare handlar det ändå om promenader i hemkvarteren med familjens hund snarare än långvandringar i skog och mark.
– Fritiden går också åt till att greja på enfamiljshuset och småpyssla i trädgården. Lite gitarr spelar jag också.
Till den Högströmska familjen hör två vuxna barn och ett barnbarn. Barnbenet är ändå bosatt såpass långt borta att det inte finns alltför mycket barnpassning på schemat.
Frank Högström befinner sig på varmare breddgrader över födelsedagen – bland annat med några golfrundor inbokade som en del av resprogrammet.