Vägen mot rättvisa Blod svett och tårar låg bakom världshistoriens mest berömda tal.

Martin Luther King, pastorn som trodde på fredliga demonstrationer, mötte de många tusentals människorna som samlats i Washington D.C. med orden: ”Jag är glad att vara med er den här dagen som kommer att gå till historien som den största demonstrationen för frihet i vårt lands historia.” Det var den 28 augusti 1963, och trots att Kings ord utstrålade självsäkerhet var det få som faktiskt förstod hur viktig han och hans tal skulle komma att bli.

Den kallades officiellt förmarschen till Washington för arbete och frihet och den hade planerats sedan december 1962. Det började som en aktion mot svarta amerikaners arbetslöshet, men kom att handla om många av de stora problem som segregationen medförde. Tal, musikframträdanden och böner på temat jämlikhet skapade en mäktig vision om en ny framtid. Dr Martin Luther King, som idag ses som synonym med medborgarrättsrörelsen och kampen för svartas rättigheter, var sist på talarlistan. Marschen startade tidigt. Ryktet om demonstrationen spreds snabbt och klockan åtta på morgonen anlände de första av 21 specialinsatta tåg till huvudstaden. De följdes snart av mer än 2 000 bussar och tio flygplan som satts i trafik för just det här tillfället. Ungefär 1 000 människor med många olika hudfärger äntrade Lincoln Memorial var femte minut, bland dem många välkända ansikten som gav marschen lite extra uppmärksamhet. Bland andra Charlton Heston och Burt Lancaster demonstrerade den här dagen, precis som Marlon Brando som hade med sig en elektrisk kofösare – en kraftfull symbol för polisens övervåld. Talarna gjorde sig redo att ställa sig framför en publik på runt 250 000 människor, långt fler än de 100 000 som man från början hoppades på.

Den ständigt växande publiken var uppfylld av hopp och optimism, men det fanns också en känsla av oro bland dem. Tidigare medborgarrättsliga demonstrationer hade slutat i våldsamheter. Den dåvarande presidenten John F. Kennedy var nu något motvillig till marschen av rädsla för nya konflikter. Pentagon svarade med att sätta ut tusentals militärer och närmare 6 000 poliser i förorterna. Detta trots arrangörernas löfte om en fredlig protest.

Spritförsäljning var förbjudet i hela staden och sjukhusen bunkrade upp med blod och bokade om inplanerade operationer. Interner på fängelserna flyttades till nya lokaler, och man tänkte sig använda cellerna till dem som skulle hålla på med civil olydnad på gatorna, något man trodde var en oundviklig konsekvens på den största demonstrationen i sitt slag i USA:S historia.

Många av de som deltog var oroliga för sin säkerhet, men dök ändå upp denna augustidag för att de insåg hur viktig rörelsen var för deras land, ett land som höll på att slitas isär av alla konflikter. Patrik Henry Bass skriver i sin bok Likeamightystream att en av dem som demonstrerade, John Marshall Kilimanjaro som reste till marschen från Greensboro i North Carolina, berättade att många var rädda. ”Vi visste inte var vi skulle mötas. Något liknande hade aldrig gjorts tidigare. Jag satt mitt emot en svart predikant med sin vita krage på sig. Ibland brast folk på bussen ut i sång, till exempel Ohfreedom och We Shallovercome, men vi sjöng inte så ofta. Vi bad mest för att ingenting hemskt skulle hända.” Kilimanjaro reste mer än 48 mil för att vara med på marschen. Många från Birmingham, Alabama (där King var en särskilt prominent person) reste mer än 20 timmar och 120 mil med buss för att vara med. De hade alla investerat en hel del tid, pengar och energi i marschen. Förväntan låg i luften.

Huvudtalaren Martin Luther King, den kände aktivisten, respekterade pastorn och hårt arbetande ledaren för SCLC (Southern Christian Leadership Conference) hade fortfarande inte gjort färdigt sitt tal. Detta trots att han hade gått och lagt sig klockan fyra på morgonen dagen innan efter en långvarig diskussion med sina rådgivare. ”De logistiska förberedelserna för marschen var så omfattande att själva talet inte var den största prioriteten”, berättade senare Kings vän och talskrivare Clarence B Jones.

Det var inte förrän kvällen innan marschen som sju personer, bland dem Jones, samlades tillsammans med King för att ge sina åsikter på den sista versionen av talet. Det var Jones uppgift att göra anteckningar och skriva om dem till ett tal som skulle fånga nationens hjärta. Ingen enkel sak då alla på mötet hade mycket att bidra med och alla ville bli hörda. ”Jag försökte sammanfatta de olika synpunkterna som hans följare kom med”, skriver Jones i boken Behindthedream. ”Det var inte lätt. Det kom röster från alla håll och jag hade svårt att få ordning på det”. Enligt Jones blev King snart frustrerad och sa till sina rådgivare att: ”Jag tänker nu gå upp på mitt rum och tala med Gud. Vi ses imorgon”.

Det var utan tvekan så att King tänkte länge på den uppgift som låg framför honom innan han somnade. Vid det här laget var King en välkänd politisk figur, men få utanför den svarta kyrkan och aktivismen hade hört honom hålla något längre tal för en större publik. Medan de relativt nya tv-kanalerna förberedde sig på att sända hans bild i miljoner amerikaners hem visste King att han måste utnyttja den nya plattformen för att sprida sitt budskap.

När han äntligen gick fram till podiet blev det klart att Kings plats i programmet var en tydlig nackdel för honom. Det var en otroligt varm dag och publiken hade börjat lämna marschen för att åka hem. Ett modernt ljudsystem hade installerats just för det här tillfället men

”På ett ögonblick bytte King sin formella ton mot att istället tala från hjärtat.”

det blev saboterat innan eventet började. Det betydde att det var svårt att höra högtalarna trots extra hjälp från den amerikanska signalkåren.

Men King hade redan lyckats överleva dödshot, bombhot, flera arresteringar, ett fängelsestraff och ständiga hot i sin kamp för svartas rättigheter i USA. Han skulle inte låta de här förhållandevis små bakslagen hindra honom. Han placerade sitt maskinskrivna tal med de många handskrivna anteckningarna på podiet och började tala.

Han började passionerat läsa upp talet som bar inspiration från såväl självständighetsförklaringen som emancipationsdeklerationen och den amerikanska konstitutionen. Talet inkluderade tidigt en vinkning till Abraham Lincolns tal i Gettysburg (”För hundra år sedan …”). Ett tal som var lika ikoniskt som det King nu framförde och som visade den dåvarande presidentens vision om en framtid där allas lika rättigheter respekterades.

Kings språk var rytmiskt och han använde retoriska knep som religiösa metaforer och ett upprepande av en och samma fras i början på varje ny mening. ”Hundra år senare …”, ropar han och bekräftar att Lincolns dröm ännu inte blivit verklighet: ”Kan vi inte vara nöjda. USA har gett det svarta folket en check som inte går att lösa in.”

Jones såg på när King förtrollade sin publik och kunde andas ut. ”Det var en angenäm chock att höra att han verkade använda sig av de öppningsrepliker jag skrev ner kvällen innan i mitt hotellrum”, avslöjar han i Behindthedream. Men sedan hände något som inte fanns med i manuset. Gospelsångaren Mahalia Jackson som hade uppträtt tidigare under dagen ropade plötsligt ”Berätta för dem om din dröm Martin!”. Då lade King sina anteckningar åt sidan och sträckte på sig framför publiken. Jones förstod vad som var på väg att hända och sa till den som satt bredvid honom: ”De vet inte om det än, men de är på väg att höra en predikan.”

På ett ögonblick bytte King sin formella ton mot att istället tala från hjärtat. Han berättade om sin vision, sin dröm som skulle förändra medborgarrättsrörelsens framtid. ”Jag har en dröm”, sa han i det som skulle bli talets mest berömda mening, ”att mina fyra barn en dag inte kommer att bli dömda för färgen på deras hud, utan för deras karaktär.”

”Jävlar!”, utbrast Walker Wyatt som var ytterligare en av Kings rådgivare. ”Han använder drömmen.” Wyatt hade tidigare avrått King från drömretoriken. ”Det är banalt och kliché. Du har använt det för många gånger redan.” King hade precis som Wyatt sa använt meningen flera gånger tidigare på olika arrangemang, men detta var innan massmediernas dagar och talet var inte allmänt känt. För de miljoner som tittade på tv och såg talet live var det helt originellt och nyskapande.

De tillfällen King tidigare pratat om sin dröm hade det utan tvekan gått hem hos allmänheten, men inte på det här sättet. Den här gången var mycket annorlunda. Tusentals människor visade sitt engagemang och skrek med i talet. När King uttalade den sista meningen: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Gud den allsmäktige, vi är äntligen fria!” så fick han stående ovationer från den enorma publiken på National Mall.

”Från och med nu sågs King som nationens fiende och FBI började övervaka honom.”

Kings tal var ett avgörande ögonblick i den svarta historieskrivningen och kampen för svartas rättigheter. ” Trots att han var extremt känd innan han gick upp för att tala,” skrev Jones, ”så kom han tillbaka på andra sidan om historien.” Till och med president Kennedy som själv var en mycket duktig talare vände sig till sin assistent och sa: ”Han är jäkligt bra.”

Trots det var inte alla reaktionerna lika positiva. FBI var oroliga för Kings engagemang och direktören för FBI, J. Edgar Hoover, såg honom som en farlig radikal. Två dagar efter marschen skrev Fbi-agenten William C. Sullivan ett memo om Kings aktiviteter: ”I ljuset av Kings mäktiga, demagogiska tal igår har han gått förbi alla andra svarta ledare när det gäller inflytande över de svarta massorna. Vi markerar att han är den farligaste svarta mannen i landet när det vi talar om kommunism, den svarta rörelsen […] och den nationella säkerheten.”

Från och med nu sågs King som nationens fiende och FBI började övervaka honom. Enligt Marshall Frady i biografin Martinlutherkingjr:alife, skickade FBI till och med inspelningar från Kings möten med älskarinnor. Något som King misstänkte var ett illa dolt försök från FBI att få honom att drivas till självmordets rand.

Det kan verka svårt att tro, men kritiken kom inte bara från etablissemanget utan också från Kings jämlikar. Medborgarrättsaktivisten och författaren Anne Moody reste till Washington DC från Mississippi och hon minns: ”Jag satt på gräset och lyssnade på talen. Tydligen hade vi ’drömmare’ istället för ledare. Varenda en av dem ställde sig upp och drömde. Martin Luther King pratade om sin dröm. Jag tänkte att hemma i Canton har vi inte ens tid att sova, än mindre att drömma.”

Den kände aktivisten Malcolm X fördömde också både marschen och Martin Luther Kings tal. Han ska ha kallat eventet ”farsen i Washington” och skrev senare i sin självbiografi att: ”Vem har hört talas om arga revolutionärer som dinglar med benen tillsammans med sina förtryckare vid en näckrosdamm, sjunger psalmer och reciterar ’Jag har en dröm’-tal?”

Oavsett var en del av kritikerna sa fanns det inget tvivel om att Kings tal gjorde honom till en ledare. Hans framträdande har rankats som 1900-talets absolut största och han har fått titeln ”Man of the Year” av välkända Time Magazine. Han fick till och med motta Nobels fredspris. Vid den tiden var han den yngsta personen som någonsin blivit tilldelad den prestigefyllda utmärkningen.

Viktigast av allt var dock att både marschen och Kings tal satte igång debatten och banade väg för nya och konkreta medborgarrättsliga reformer. Nu var jämlikhet och allas lika värde högst på agendan.

Den så kallade ”Civil Rights Act of 1964” var den banbrytande lagstiftning som gjorde det olagligt att diskriminera människor på grund av deras hudfärg, religion, kön eller ursprung. Lagen sattes alltså i kraft mindre än ett år efter att King ställde sig upp och delade sin dröm.

Halvvägs igenom talet för sina många tusen medsystrar och bröder deklarerade Martin Luther King Jr att: ”Vi kan inte gå ensamma.” Det faktum att han talade rätt från hjärtat på ett så öppet och poetiskt sätt skulle i slutändan betyda att ingen skulle behöva gå ensam.