San Fran­ci­sco i ru­i­ner

San Fran­ci­sco brann i fle­ra da­gar ef­ter jord­bäv­ning­en år 1906. En fruk­tans­värd ka­ta­strof, som trots allt led­de till nya forsk­nings­fram­steg.

1900-talet i text och bild - - Triumfer & Tragedier San Francisco I Ruiner -

Första­si­dan på The Call- Chro­nicleEx­a­mi­ner var en per­fekt sam­man­fatt­ning av hän­del­se­för­lop­pet den 18 april år 1906. Tid­ning­en pub­li­ce­ra­des mor­go­nen ef­ter ka­ta­stro­fen med ru­bri­ken: ”Jord­bäv­ning och elds­vå­da: San Fran­ci­sco lig­ger i ru­i­ner.” Strax där­un­der blev det tyd­ligt hur all­var­ligt lä­get var. ”In­te en en­da bu­tik står kvar”, stod det. ”Bi­o­gra­fer­na är för­stör­da och en­dast de ry­kan­de res­ter­na av fa­bri­ker­na och gäst­gi­ve­ri­er­na står kvar. Tryc­ke­ri­er­na är helt obruk­ba­ra.”

Det jour­na­lis­ter­na in­te viss­te när de satt böj­da över si­na skriv­ma­ski­ner var att när­ma­re 3 000 män­ni­skor skul­le dö och 225 000 skul­le för­lo­ra si­na hem de när­mas­te da­gar­na. Jord­bäv­ning­en fick även and­ra följ­der. Fors­kar­na kun­de för förs­ta gång­en ska­pa sig en de­tal­je­rad bild av jord­bäv­ning­ar och hur de fun­ge­rar. ”San Fran­ci­sco blev mer el­ler mind­re den mo­der­na seis­mo­lo­gins cent­rum”,

sa dr Jen­ni­fer Strauss, som ar­be­tar på Ber­ke­ley Seis­mo­lo­gi­cal La­bo­ra­to­ry i Ka­li­for­ni­en.

Un­der de föl­jan­de vec­kor­na ar­be­ta­de fors­kar­na in­ten­sivt med att ana­ly­se­ra or­sak och ver­kan in i mins­ta de­talj. Grup­pen kun­de ef­ter fem vec­kor pub­li­ce­ra en förs­ta rap­port på 17 si­dor. De fort­sat­te se­dan med en stör­re stu­die ef­ter två års tid. Fors­kar­grup­pen lyc­ka­des sam­la in mer in­for­ma­tion om San Fran­ci­sco-jord­bäv­ning­en än nå­gon an­nan jord­bäv­ning i värl­den. In­for­ma­tio­nen led­de till nya upp­täck­ter vi har nyt­ta av än idag.

Men när in­vå­nar­na i San Fran­ci­sco vak­na­de med ett ryck kloc­kan 5:12 på mor­go­nen den 18 april var forsk­ning­ens fram­steg an­tag­li­gen det sista de tänk­te på. När den våld­sam­ma jord­bäv­ning­en slog till och mar­ken ska­ka­de i 48 se­kun­der var an­tag­li­gen den eg­na sä­ker­he­ten prio ett. De som re­dan var vak­na, till ex­em­pel mr Bar­rett som ar­be­ta­de som ny­hets­re­dak­tör på San Fran­ci­sco Ex­a­mi­ner och pre­cis av­slu­tat sitt skift, såg all­ting hän­da.

”Plöts­ligt kun­de vi in­te hål­la ba­lan­sen läng­re”, sa han om sin pro­me­nad från job­bet till­sam­mans med kol­le­gor­na. ”Det kän­des som att mar­ken höll på att ra­sa un­der vå­ra föt­ter.” Han be­skri­ver att han för­sök­te stäl­la sig upp, men kas­ta­des om­kull igen. ”Sto­ra bygg­na­der ba­ra föll ihop, som om nå­gon kros­sa­de en ka­ka”, la­de han till. Men det var ba­ra bör­jan.

”Män­ni­skor be­rät­ta­de om att jord­bäv­ning­en ba­ra fort­sat­te och fort­sat­te”, sa Strauss. ”När de änt­li­gen kun­de stäl­la sig upp och för­sö­ka ta in vad som hänt bör­ja­de det att brin­na.” Elds­vå­dor­na här­ja­de i San Fran­ci­sco i he­la tre da­gar och tem­pe­ra­tu­ren klätt­ra­de upp till 1 090 gra­der Celsi­us. Bran­den för­stör­de sto­ra de­lar av sta­dens in­fra­struk­tur och luf­ten var tung av rök. ”Många av ska­dor­na från jord­bäv­ning­en 1906 be­rod­de på elds­vå­dan”, för­kla­ra­de dr Strauss. Det var tyd­ligt att San Fran­ci­sco ald­rig skul­le bli som förr.

Jord­bäv­ning­ens epi­cent­rum låg i ha­vet ut­an­för San Fran­ci­sco och man kun­de kän­na skak­ning­ar­na he­la vägen från Eu­re­ka i nor­ra Ka­li­for­ni­en till Sali­nas Val­ley i sö­der. ”Den var som kraf­ti­gast längs med kus­ten och runt halvön där jord­bäv­ning­en var myc­ket våld­sam”, för­kla­ra­de dr Strauss om jord­bäv­ning­en som skar ige­nom nord­väst­ra och syd­öst­ra de­lar­na av San Andreas-för­kast­ning­en. ”När jor­den be­står av löst se­di­ment kan man räk­na med att det ska­ka­de or­dent­ligt.”

In­ter­ner­na på fäng­el­set Al­catraz i buk­ten ut­an­för sta­den kän­de ock­så hur mar­ken skälv­de, men me­dan fäng­el­set stod kvar (med någ­ra ska­dor på av­lopps­sy­ste­met och fy­ren) låg San Fran­ci­sco i spill­ror. Många män­ni­skor fast­na­de i ras­mas­sor i hy­res­hus­kvar­te­ren sö­der om Mar­ket Stre­et. Hu­sen kol­lap­sa­de och många dog när det reg­na­de te­gel­ste­nar och bygg­ma­te­ri­al från him­len.

Män­ni­skor­na i sta­den ha­de pa­nik. Det låg krop­par över­allt och vägar­na låg i spill­ror. In­vå­nar­na i San Fran­ci­sco för­sök­te ta sig fram ge­nom sta­den som var full av ned­fall­na träd och te­le­fon­stol­par. Folk var plöts­ligt hem­lö­sa, choc­ka­de och i de­spe­rat be­hov av hjälp. Myndigheterna för­sök­te ta hand om med­bor­gar­na, men det brann i vart och vartan­nat ga­tu­hörn och rädd­nings­ak­tio­ner­na fick vän­ta.

”Många an­vän­de fort­fa­ran­de le­van­de ljus på den här ti­den, och många av dem mås­te ha fal­lit ner och star­tat brän­der”, sa Strauss om elds­vå­dor­na. I hjär­tat av Hay­es Val­ley för­sök­te en kvin­na la­ga fru­kost ef­ter den förs­ta choc­ken ha­de lagt sig. Det hon in­te viss­te var att skor­ste­nen ovan­för spi­sen var ska­dad. Hen­nes hus brann ner och bran­den för­stör­de he­la 30 kvar­ter.

”Eld­stä­der­na för­stör­des an­ting­en i själ­va jord­bäv­ning­en el­ler i ef­terskal­ven. Men det som var det all­var­li­gas­te pro­ble­met var bris­ten på vat­ten”, sa Strauss. ” Vat­ten­led­ning­ar­na gick sön­der i jord­bäv­ning­en vil­ket be­tyd­de att det in­te fanns nå­got sätt att släc­ka brän­der­na.”

Bris­ten på en or­ga­ni­se­rad brand­kår gjor­de in­te sa­ken bätt­re. Vin­den gav el­den ny fart och man fick ta till ovän­ta­de me­del för att räd­da sta­den. Man vil­le sat­sa på brand­ga­tor och tänk­te sig en gans­ka ex­trem me­tod för att ord­na det. ”Om en rad hus stod i lå­gor gick de in till ägar­na och sa till dem att de var tvung­na att läm­na hu­set ef­tersom de skul­le spränga dem”, sa Strauss. Tan­ken var att ska­pa ut­rym­men i sta­den dit el­den in­te kun­de spri­da sig.

”De an­vän­de sig fak­tiskt av spräng­me­del, vil­ket är gans­ka obe­hag­ligt och ock­så gans­ka orätt­vist när man tän­ker på det”, sa hon. ”Män­ni­skor satt ut­an­för si­na hus och vil­le ing­et hell­re än att gå till­ba­ka in när skal­ven änt­li­gen var över. Då kom myndigheterna och sa att de in­te kun­de det. Ty­värr fun­ge­ra­de in­te spräng­ning­ar­na som det var tänkt och an­ta­let brän­der ba­ra öka­de. Stör­re de­len av sta­den stod nu i lå­gor. Det lät­tan­tänd­li­ga svar­ta kru­tet an­vän­des vid spräng­ning­ar­na och det he­la led­de till att el­den kun­de spri­da sig än­nu mer ef­fek­tivt. Brin­nan­de skräp lyc­ka­des ock­så sät­ta eld på tra­sig gas­led­ning­ar vil­ket gjor­de si­tu­a­tio­nen än­nu vär­re.”

Som tur var för framtida in­vå­na­re i San Fran­ci­sco lyc­ka­des fo­to­gra­fer­na fånga det mesta av det på­gåen­de dra­mat. Det be­tyd­de att den här jord­bäv­ning­en var den förs­ta na­tur­ka­ta­stro­fen som kun­de av­bil­das på ett så pass in­gå­en­de sätt. Bil­der kun­de se­na­re hjäl­pa fors­kar­na att stu­de­ra ef­fek­ter­na av en jord­bäv­ning. Ge­o­lo­gi­pro­fes­sorn Andrew Law­son från Uni­ver­si­ty of Ca­li­for­nia led­de en stör­re ut­red­ning för att un­der­sö­ka jord­bäv­ning­en och dess ef­fek­ter. ”Det vik­ti­gas­te vi fick med oss från jord­bäv­ning­en 1906 är Law­son­rap­por­ten”, sa dok­tor Strauss. Law­son ha­de re­dan ett gott ryk­te in­om sitt fält. Han ha­de el­va år ti­di­ga­re bli­vit först med att iden­ti­fi­e­ra och namn­ge San Andre­as­för­kast­ning­en. Han kun­de allt­så till­sam­mans med en kärn­grupp på mer än två dus­sin fors­ka­re tit­ta när­ma­re på jord­bäv­ning­en i San Fran­ci­sco. Spric­kan ana­ly­se­ra­des i de­talj och man fick en bra över­blick på hän­del­se­för­lop­pet. Man kom fram till att den sträck­te sig ge­nom Ka­li­for­ni­en och vi­da­re, när­ma­re 100 mil to­talt.

”De pro­du­ce­ra­de en enorm rap­port om ska­dor­na och tit­ta­de in­te ba­ra på de tyd­li­ga sprick­bild­ning­ar­na. De tit­ta­de ock­så på hur ska­da­de bygg­na­der var i oli­ka om­rå­den be­ro­en­de på hur nä­ra själ­va brot­tet de be­fann sig och vil­ket ma­te­ri­al de var bygg­da i”, sa dok­tor Strauss. ”De pro­du­ce­ra­de en hel del de­tal­je­ra­de kar­tor och hand­gjor­da rit­ning­ar samt fo­to­gra­fi­er av all­ting. Det här do­ku­men­tet blev otro­ligt vik­tigt för framtida forsk­ning om ef­fek­ter­na av en jord­bäv­ning.”

Rap­por­ten kal­la­des The Re­port Of The Sta­te Eart­hqua­ke In­ve­sti­ga­tion Com­mis­sion, Vo­lu­me 1 och var sam­man­lagt 220 si­dor lång (om du vill lä­sa den finns den till­gäng­lig gra­tis på nä­tet, på bit.ly/2am­d0sp).

”Folk var plöts­ligt hem­lö­sa, choc­ka­de och i de­spe­rat be­hov av hjälp.”

Rap­por­ten vi­sa­de att det fanns ett sam­band mel­lan en jord­bäv­nings styr­ka och de un­der­lig­gan­de geo­lo­gis­ka för­ut­sätt­ning­ar­na. Berg­grund drab­ba­des av mind­re vib­ra­tio­ner än da­lar med lö­sa­re jord­täc­ke. Mar­ken i San Fran­ci­sco Bay drab­ba­des hår­dast i om­rå­det där kust­lin­jens se­di­ment förväts­ka­des.

Det blev snart klart att jord­bäv­ning­en kun­de kny­tas till den ak­ti­va för­kast­ning­en och att skal­ven var mind­re all­var­li­ga ju läng­re bort från för­kast­ning­en man kom. ”Bland det vik­ti­gas­te med Law­son-rap­por­ten var att man lyc­ka­des sam­la ihop da­ta som låg grund till te­o­rin om hur ener­gi sprids un­der jord­bäv­ning­ar”, sa dok­tor Strauss. Man ha­de ti­di­ga­re trott att den ener­gi som låg bakom en jord­bäv­ning låg kon­cen­tre­rad nä­ra jord­bäv­ning­ens cent­rum, men när en av forsk­nings­as­si­sten­ter­na, Har­ry Fi­el­ding Reid, stu­de­ra­de för­kast­ning­en från 1906 kom han fram till att den kraft som låg bakom jord­bäv­ning­en an­tag­li­gen be­fann sig långt bort. Han fö­reslog att det tog många år för jor­den att bris­ta.

”Det är in­te som att jor­den rör sig or­dent­ligt helt plöts­ligt ba­ra”, sa dok­tor Strauss. ”Det hand­lar mer om att jord­skor­pan sträckts ut om och om igen, och se­dan gått sön­der, pre­cis som ett gum­mi­band. Så man kan se det som att det gick kur­vi­ga lin­jer över för­kast­ning­en sna­ra­re än ra­ka. Den här upp­täck­ten har for­mat vår mo­der­na för­stå­el­se för hur jord­bäv­ning­ar fun­ge­rar. Vi vet idag att jord­skor­pan lång­samt flyt­tar sig och att ytan för­vrängs när plat­tor­na rör på sig. Den här vik­ti­ga upp­täck­ten sked­de in­nan vi för­stod oss på plat­tek­to­nik. När man tän­ker på det är det fan­tas­tiskt och man lär­de sig väl­digt myc­ket om seis­mo­lo­gi i stort.”

Law­son-rap­por­ten ses än idag som den vik­ti­gas­te ut­red­ning­en av en jord­bäv­ning som nå­gon­sin gjorts. Tack va­re rap­por­ten är San Fran­ci­sco mer re­do än nå­gon­sin om det skul­le hän­da igen.

Hay­ward-för­kast­ning­en som pas­se­rar längs med East Bay Hills stod bakom den sto­ra jord­bäv­ning­en i sta­den år 1868 och stu­di­er har vi­sat att det­ta hän­der med runt 140 års mel­lan­rum. ”Man pra­tar om att det är dags för en ny jord­bäv­ning i San Fran­ci­sco”, sa dr Strauss. ”Man har ar­be­tat på oli­ka stra­te­gi­er för hur man ska han­te­ra en ny stör­re jord­bäv­ning. Sta­den har till ex­em­pel sat­sat på att byg­ga om gam­la hus för att gö­ra dem mer jord­bäv­nings­säk­ra.”

Med det sagt är det in­te sä­kert att San Andre­as­för­kast­ning­ens jord­bäv­ning 1906 till­hör det för­flut­na. ”Det finns viss forsk­ning som ty­der på att man fort­fa­ran­de kan kopp­la jord­bäv­ning­ar till den som sked­de år 1906. Ef­terskal­ven upp­hör ef­ter en viss tid, men när det gäl­ler rik­tigt sto­ra jord­bäv­ning­ar kan det ta väl­digt lång tid in­nan all ak­ti­vi­te­ter åter­går till det nor­ma­la.”

En byggnad står kvar på Fourth Stre­et och sol­da­ter pat­rul­le­rar ga­tan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.