San Francisco i ruiner
San Francisco brann i flera dagar efter jordbävningen år 1906. En fruktansvärd katastrof, som trots allt ledde till nya forskningsframsteg.
Förstasidan på The Call- ChronicleExaminer var en perfekt sammanfattning av händelseförloppet den 18 april år 1906. Tidningen publicerades morgonen efter katastrofen med rubriken: ”Jordbävning och eldsvåda: San Francisco ligger i ruiner.” Strax därunder blev det tydligt hur allvarligt läget var. ”Inte en enda butik står kvar”, stod det. ”Biograferna är förstörda och endast de rykande resterna av fabrikerna och gästgiverierna står kvar. Tryckerierna är helt obrukbara.”
Det journalisterna inte visste när de satt böjda över sina skrivmaskiner var att närmare 3 000 människor skulle dö och 225 000 skulle förlora sina hem de närmaste dagarna. Jordbävningen fick även andra följder. Forskarna kunde för första gången skapa sig en detaljerad bild av jordbävningar och hur de fungerar. ”San Francisco blev mer eller mindre den moderna seismologins centrum”,
sa dr Jennifer Strauss, som arbetar på Berkeley Seismological Laboratory i Kalifornien.
Under de följande veckorna arbetade forskarna intensivt med att analysera orsak och verkan in i minsta detalj. Gruppen kunde efter fem veckor publicera en första rapport på 17 sidor. De fortsatte sedan med en större studie efter två års tid. Forskargruppen lyckades samla in mer information om San Francisco-jordbävningen än någon annan jordbävning i världen. Informationen ledde till nya upptäckter vi har nytta av än idag.
Men när invånarna i San Francisco vaknade med ett ryck klockan 5:12 på morgonen den 18 april var forskningens framsteg antagligen det sista de tänkte på. När den våldsamma jordbävningen slog till och marken skakade i 48 sekunder var antagligen den egna säkerheten prio ett. De som redan var vakna, till exempel mr Barrett som arbetade som nyhetsredaktör på San Francisco Examiner och precis avslutat sitt skift, såg allting hända.
”Plötsligt kunde vi inte hålla balansen längre”, sa han om sin promenad från jobbet tillsammans med kollegorna. ”Det kändes som att marken höll på att rasa under våra fötter.” Han beskriver att han försökte ställa sig upp, men kastades omkull igen. ”Stora byggnader bara föll ihop, som om någon krossade en kaka”, lade han till. Men det var bara början.
”Människor berättade om att jordbävningen bara fortsatte och fortsatte”, sa Strauss. ”När de äntligen kunde ställa sig upp och försöka ta in vad som hänt började det att brinna.” Eldsvådorna härjade i San Francisco i hela tre dagar och temperaturen klättrade upp till 1 090 grader Celsius. Branden förstörde stora delar av stadens infrastruktur och luften var tung av rök. ”Många av skadorna från jordbävningen 1906 berodde på eldsvådan”, förklarade dr Strauss. Det var tydligt att San Francisco aldrig skulle bli som förr.
Jordbävningens epicentrum låg i havet utanför San Francisco och man kunde känna skakningarna hela vägen från Eureka i norra Kalifornien till Salinas Valley i söder. ”Den var som kraftigast längs med kusten och runt halvön där jordbävningen var mycket våldsam”, förklarade dr Strauss om jordbävningen som skar igenom nordvästra och sydöstra delarna av San Andreas-förkastningen. ”När jorden består av löst sediment kan man räkna med att det skakade ordentligt.”
Internerna på fängelset Alcatraz i bukten utanför staden kände också hur marken skälvde, men medan fängelset stod kvar (med några skador på avloppssystemet och fyren) låg San Francisco i spillror. Många människor fastnade i rasmassor i hyreshuskvarteren söder om Market Street. Husen kollapsade och många dog när det regnade tegelstenar och byggmaterial från himlen.
Människorna i staden hade panik. Det låg kroppar överallt och vägarna låg i spillror. Invånarna i San Francisco försökte ta sig fram genom staden som var full av nedfallna träd och telefonstolpar. Folk var plötsligt hemlösa, chockade och i desperat behov av hjälp. Myndigheterna försökte ta hand om medborgarna, men det brann i vart och vartannat gatuhörn och räddningsaktionerna fick vänta.
”Många använde fortfarande levande ljus på den här tiden, och många av dem måste ha fallit ner och startat bränder”, sa Strauss om eldsvådorna. I hjärtat av Hayes Valley försökte en kvinna laga frukost efter den första chocken hade lagt sig. Det hon inte visste var att skorstenen ovanför spisen var skadad. Hennes hus brann ner och branden förstörde hela 30 kvarter.
”Eldstäderna förstördes antingen i själva jordbävningen eller i efterskalven. Men det som var det allvarligaste problemet var bristen på vatten”, sa Strauss. ” Vattenledningarna gick sönder i jordbävningen vilket betydde att det inte fanns något sätt att släcka bränderna.”
Bristen på en organiserad brandkår gjorde inte saken bättre. Vinden gav elden ny fart och man fick ta till oväntade medel för att rädda staden. Man ville satsa på brandgator och tänkte sig en ganska extrem metod för att ordna det. ”Om en rad hus stod i lågor gick de in till ägarna och sa till dem att de var tvungna att lämna huset eftersom de skulle spränga dem”, sa Strauss. Tanken var att skapa utrymmen i staden dit elden inte kunde sprida sig.
”De använde sig faktiskt av sprängmedel, vilket är ganska obehagligt och också ganska orättvist när man tänker på det”, sa hon. ”Människor satt utanför sina hus och ville inget hellre än att gå tillbaka in när skalven äntligen var över. Då kom myndigheterna och sa att de inte kunde det. Tyvärr fungerade inte sprängningarna som det var tänkt och antalet bränder bara ökade. Större delen av staden stod nu i lågor. Det lättantändliga svarta krutet användes vid sprängningarna och det hela ledde till att elden kunde sprida sig ännu mer effektivt. Brinnande skräp lyckades också sätta eld på trasig gasledningar vilket gjorde situationen ännu värre.”
Som tur var för framtida invånare i San Francisco lyckades fotograferna fånga det mesta av det pågående dramat. Det betydde att den här jordbävningen var den första naturkatastrofen som kunde avbildas på ett så pass ingående sätt. Bilder kunde senare hjälpa forskarna att studera effekterna av en jordbävning. Geologiprofessorn Andrew Lawson från University of California ledde en större utredning för att undersöka jordbävningen och dess effekter. ”Det viktigaste vi fick med oss från jordbävningen 1906 är Lawsonrapporten”, sa doktor Strauss. Lawson hade redan ett gott rykte inom sitt fält. Han hade elva år tidigare blivit först med att identifiera och namnge San Andreasförkastningen. Han kunde alltså tillsammans med en kärngrupp på mer än två dussin forskare titta närmare på jordbävningen i San Francisco. Sprickan analyserades i detalj och man fick en bra överblick på händelseförloppet. Man kom fram till att den sträckte sig genom Kalifornien och vidare, närmare 100 mil totalt.
”De producerade en enorm rapport om skadorna och tittade inte bara på de tydliga sprickbildningarna. De tittade också på hur skadade byggnader var i olika områden beroende på hur nära själva brottet de befann sig och vilket material de var byggda i”, sa doktor Strauss. ”De producerade en hel del detaljerade kartor och handgjorda ritningar samt fotografier av allting. Det här dokumentet blev otroligt viktigt för framtida forskning om effekterna av en jordbävning.”
Rapporten kallades The Report Of The State Earthquake Investigation Commission, Volume 1 och var sammanlagt 220 sidor lång (om du vill läsa den finns den tillgänglig gratis på nätet, på bit.ly/2amd0sp).
”Folk var plötsligt hemlösa, chockade och i desperat behov av hjälp.”
Rapporten visade att det fanns ett samband mellan en jordbävnings styrka och de underliggande geologiska förutsättningarna. Berggrund drabbades av mindre vibrationer än dalar med lösare jordtäcke. Marken i San Francisco Bay drabbades hårdast i området där kustlinjens sediment förvätskades.
Det blev snart klart att jordbävningen kunde knytas till den aktiva förkastningen och att skalven var mindre allvarliga ju längre bort från förkastningen man kom. ”Bland det viktigaste med Lawson-rapporten var att man lyckades samla ihop data som låg grund till teorin om hur energi sprids under jordbävningar”, sa doktor Strauss. Man hade tidigare trott att den energi som låg bakom en jordbävning låg koncentrerad nära jordbävningens centrum, men när en av forskningsassistenterna, Harry Fielding Reid, studerade förkastningen från 1906 kom han fram till att den kraft som låg bakom jordbävningen antagligen befann sig långt bort. Han föreslog att det tog många år för jorden att brista.
”Det är inte som att jorden rör sig ordentligt helt plötsligt bara”, sa doktor Strauss. ”Det handlar mer om att jordskorpan sträckts ut om och om igen, och sedan gått sönder, precis som ett gummiband. Så man kan se det som att det gick kurviga linjer över förkastningen snarare än raka. Den här upptäckten har format vår moderna förståelse för hur jordbävningar fungerar. Vi vet idag att jordskorpan långsamt flyttar sig och att ytan förvrängs när plattorna rör på sig. Den här viktiga upptäckten skedde innan vi förstod oss på plattektonik. När man tänker på det är det fantastiskt och man lärde sig väldigt mycket om seismologi i stort.”
Lawson-rapporten ses än idag som den viktigaste utredningen av en jordbävning som någonsin gjorts. Tack vare rapporten är San Francisco mer redo än någonsin om det skulle hända igen.
Hayward-förkastningen som passerar längs med East Bay Hills stod bakom den stora jordbävningen i staden år 1868 och studier har visat att detta händer med runt 140 års mellanrum. ”Man pratar om att det är dags för en ny jordbävning i San Francisco”, sa dr Strauss. ”Man har arbetat på olika strategier för hur man ska hantera en ny större jordbävning. Staden har till exempel satsat på att bygga om gamla hus för att göra dem mer jordbävningssäkra.”
Med det sagt är det inte säkert att San Andreasförkastningens jordbävning 1906 tillhör det förflutna. ”Det finns viss forskning som tyder på att man fortfarande kan koppla jordbävningar till den som skedde år 1906. Efterskalven upphör efter en viss tid, men när det gäller riktigt stora jordbävningar kan det ta väldigt lång tid innan all aktiviteter återgår till det normala.”