Första stegen på månen
Ögonvittne
Klockan 20:18 den 20 juli 1969 blev Neil Armstrong och Buzz Aldrin de första människorna på månen. Det är utan tvekan mänsklighetens hittills största prestation. Ungefär 380 000 kilometer därifrån drog personalen i kontrollrummet på NASA:S Mission Control Center på Johnson Space Center i Houston, Texas, en lättnadens suck. De hade tillsammans just klarat en av de svåraste och tekniskt mest komplicerade uppgifterna i mänsklighetens historia. Dataingenjören Jack Garman var festens mittpunkt. Han hade lyckats rädda hela uppdraget från katastrof bara minuter innan landning.
Garman var mycket yngre än sina kollegor. Han började arbeta på NASA som 21-åring år 1966 och kom direkt från universitetet. Det tog honom sedan tre år att bli bekant med den dator som skulle kontrollera Apollo 11 på färden mot månen. När det väl var dags fick han uppgiften att hålla översikt över datorerna och i slutändan se till att landningen gick bra. De här datorerna var minst sagt enkla, men inte lätta att arbeta med.
”Det var konstigt och ovanligt att ett helt system och en farkost styrdes av datorer. Idag styrs till och med våra bilar av datorer, men på den tiden var det inte lika vanligt. De flesta systemen var analoga”, förklarar Garman när han berättar om sitt arbete i kontrollrummet. ”De ville ha en expert i kontrollrummet och jag började jobba i supporten för Apollo Guidance Computer (AGC). Jag spenderade större delen av tiden här.”
Det var hundratals människor i kontrollrummet på dagen för månlandningen. ”Jag minns Buzz Aldrin lugnt säga ’Vi kan se damm nu’ när de närmade sig månens yta”. Garman fortsätter: ”Raketen rörde upp damm från månens yta. Vi hade gått igenom det här så många gånger i olika simulationer så det kändes som att följa ett manus. Men vi hade aldrig hört honom säga det förut! Han följde inte manus! Det var ett uppvaknande. Jag menar, vi visste att det var på riktigt – men ändå, wow! Det är nu det händer, nu landar de.”
Det astronauterna inte visste var att Garman hade gjort några viktiga förberedelser som säkerställde att uppdraget gick som det skulle den här kvällen. Garman och hans grupp var ansvariga för att hantera alla eventuella problem som kunde drabba de enkla datorerna. Ett felmeddelande skapade förvirring bland några av världens skarpaste hjärnor.
Under en av simuleringarna innan landning kom det plötsligt upp ett felmeddelande som kallades ”Fel 1202”. Garman och hans kollegor hade aldrig sett det här felmeddelandet tidigare. Garmans chef på den här tiden, handledaren Steve Bales, ville avbryta. ”Efteråt var flygdirektören för Apollo 11-landningen Gene Kranz, riktigt arg”, förklarar Garman.
” Känslan var euforisk. Tänk att vi gjorde det, vi lyckades faktiskt. De ’’ landade på månen.
”Han klagade på simulationskillarna för att de satte igång en simulation som innebar att man tvingades avbryta uppdraget, detta alltså så snart innan den faktiska resan till månen skulle äga rum. Simulationskillarna sa ’ Tyvärr, men du har fel, det är ju meningen att ni ska klara er igenom det här’. Oj, vilket det ståhej det blev.”
Kranz sa till Garman att hålla koll på alla möjliga och omöjliga felkoder som skulle kunna dyka upp. Den unga dataingenjören läste på och gjorde en lathund som han kunde använda under uppdraget. Något som kan ha räddat hela uppdraget bara minuter innan landning.
När Armstrong och Aldrin närmade sig månens yta kom det upp ett felmeddelande som handlade om att datorn ombord var överbelastad. Samma 1202-felkod som kom upp under simulationen. Precis som i simulationen var det här felmeddelandet skäl nog att avbryta uppdraget. Detta eftersom Aldrin och Armstrong inte skulle kunna styra farkosten om datorn inte fungerade. Tack vare att Garman hade läst på om de olika felkoderna var han den enda i rummet som förstod att felmeddelandet inte automatiskt betydde att de måste avbryta.
”Jag tittade ner på min lathund och sa bara att det var okej”, säger Garman. ”Så länge det inte fanns några indikationer på att något var fel, till exempel att farkosten höll på att vändas upp och ner, var det okej. Det var också den bedömning som cheferna gjorde. För att förtydliga, ljusets hastighet är ju ganska hög, men det är ändå någon ljussekund från månen till jorden. Vi hade en fördröjning i radiokontakten och när larmet gick tog det några sekunder innan vi kunde höra Buzz Aldrin fråga om det. Sen tog det ytterligare några sekunder innan vi kunde svara, samt var en liten fördröjning då CAPCOM ( kommunikationssystemet ombord) ringde upp och vi kunde berätta att allt var okej. Sen fick vi lägga till den mänskliga reaktionstiden. Det hann nog gå runt 20 sekunder innan de fick ett svar från oss. Det var väldigt nervöst. Vi vet att det är en av anledningarna varför Armstrong inte helt förstod var han befann sig (ovanför månen), för att han inte tittade ut genom fönstret. De visste inte var de hade landat en lång stund efter att farkosten landat. Antagligen på grund av den förvirrande oro som felkoderna orsakade.” Bara några sekunder senare landade Apollo 11 utan problem. Medan Aldrin och
Armstrong firade var det fest i kontrollrummet på jorden. ”Jag minns att Kranz gick runt och försökte lugna folk och bad dem gå tillbaka till sina platser. Vi behövde fortfarande gå igenom checklistan för landningen och göra oss redo att ta oss därifrån”, säger Garman. ”Det var en väldigt euforisk känsla. Vi hade faktiskt klarat det, vi gjorde det. De landade på månen.”
Garman beskriver att stämningen i kontrollrummet var kuslig under landningen. ”Det kändes som att vara en skådespelare i en pjäs”, förklarar han. ”Du övar och övar, och sedan är det plötsligt dags för premiär. När ridån går upp finns det en verklig publik på plats och stämningen är helt annorlunda. Det känns nästan lite kusligt. Det är så nära jag kan komma att förklara vad jag menar med just ordet kuslig. Vi hade gått igenom rutinerna flera gånger och gjort simulationer av alla möjliga sorters problem. Vi hade till och med gjort tester av farkosten där vi kunde betrakta skeppet från uppskjutningsplatsen. Sedan var det plötsligt dags att göra det på riktigt och man får en sådan wow-känsla. Det händer faktiskt. Inte kusligt som i att det inte händer på riktigt, utan att känslan verkligen var så. Det var i allra högsta grad på riktigt.”
Det var en enorm prestation för Garman och hans kollegor. ”Jag tror att det är en speciell känsla när du får arbeta med något som verkligen ligger i topp. Jag menar inte det på ett överlägset sätt, men det är inte samma sak som att jobba i fabrik eller livsmedelsindustrin – eller ens inom utbildningsväsendet. Du jobbar istället med att driva på mänsklighetens utveckling i en större skala. Det är något man kan vara stolt över, och det var jag. Att arbeta i en sådan bransch och få möjlighet att känna spänningen i att undvika de stora riskerna som kommer med ett sådant jobb, det är väldigt tillfredsställande. Det var inte direkt svårt att ta jobbet på allvar, till exempel att spendera alldeles för mycket tid där. Jag var väldigt stolt över att få bidra, och vara med och jobba med datorn ombord också. Sen var jag naturligtvis stolt över allt annat jag också fick chansen att göra på NASA.”
För Garman var Apollo 11 ett minne för livet, som dessutom kommer att leva kvar i historieböckerna som en av de största bedrifterna i mänsklighetens historia. ”Jag tvivlar på att den typen av prestation går att upprepa. I alla fall inte under min livstid. Vi kanske kan sätta en människa på månen eller något liknande, men det kommer att ta lång tid innan vi kommer dit. Även om vi skulle åka tillbaka till månen eller försöka landa på en asteroid skulle det inte vara samma sak. Det blir aldrig samma sak som den första gången.”
”Så länge det inte fanns några indikationer på att något var fel, till exempel att farkosten höll på att vändas upp och ner, var det okej.”