Förs­ta ste­gen på må­nen

Ögon­vitt­ne

1900-talet i text och bild - - Innehåll -

Kloc­kan 20:18 den 20 ju­li 1969 blev Neil Armstrong och Buzz Ald­rin de förs­ta män­ni­skor­na på må­nen. Det är ut­an tve­kan mänsk­lig­he­tens hit­tills störs­ta pre­sta­tion. Un­ge­fär 380 000 kilo­me­ter där­i­från drog per­so­na­len i kon­troll­rum­met på NA­SA:S Mis­sion Con­trol Cen­ter på John­son Spa­ce Cen­ter i Houston, Tex­as, en lätt­na­dens suck. De ha­de till­sam­mans just kla­rat en av de svå­ras­te och tek­niskt mest kom­pli­ce­ra­de upp­gif­ter­na i mänsk­lig­he­tens histo­ria. Da­tain­gen­jö­ren Jack Gar­man var fes­tens mitt­punkt. Han ha­de lyc­kats räd­da he­la upp­dra­get från ka­ta­strof ba­ra mi­nu­ter in­nan land­ning.

Gar­man var myc­ket yng­re än si­na kol­le­gor. Han bör­ja­de ar­be­ta på NA­SA som 21-åring år 1966 och kom di­rekt från uni­ver­si­te­tet. Det tog ho­nom se­dan tre år att bli be­kant med den da­tor som skul­le kon­trol­le­ra Apol­lo 11 på fär­den mot må­nen. När det väl var dags fick han upp­gif­ten att hål­la över­sikt över da­to­rer­na och i slutän­dan se till att land­ning­en gick bra. De här da­to­rer­na var minst sagt enk­la, men in­te lät­ta att ar­be­ta med.

”Det var kons­tigt och ovan­ligt att ett helt sy­stem och en far­kost styr­des av da­to­rer. Idag styrs till och med vå­ra bi­lar av da­to­rer, men på den ti­den var det in­te li­ka van­ligt. De fles­ta sy­ste­men var ana­lo­ga”, för­kla­rar Gar­man när han be­rät­tar om sitt ar­be­te i kon­troll­rum­met. ”De vil­le ha en ex­pert i kon­troll­rum­met och jag bör­ja­de job­ba i sup­por­ten för Apol­lo Gui­dan­ce Com­pu­ter (AGC). Jag spen­de­ra­de stör­re de­len av ti­den här.”

Det var hund­ra­tals män­ni­skor i kon­troll­rum­met på da­gen för mån­land­ning­en. ”Jag minns Buzz Ald­rin lugnt sä­ga ’Vi kan se damm nu’ när de när­ma­de sig må­nens yta”. Gar­man fort­sät­ter: ”Ra­ke­ten rör­de upp damm från må­nens yta. Vi ha­de gått ige­nom det här så många gång­er i oli­ka si­mu­la­tio­ner så det kän­des som att föl­ja ett ma­nus. Men vi ha­de ald­rig hört ho­nom sä­ga det för­ut! Han följ­de in­te ma­nus! Det var ett upp­vak­nan­de. Jag me­nar, vi viss­te att det var på rik­tigt – men än­då, wow! Det är nu det hän­der, nu lan­dar de.”

Det ast­ro­nau­ter­na in­te viss­te var att Gar­man ha­de gjort någ­ra vik­ti­ga för­be­re­del­ser som sä­ker­ställ­de att upp­dra­get gick som det skul­le den här kväl­len. Gar­man och hans grupp var an­sva­ri­ga för att han­te­ra al­la even­tu­el­la pro­blem som kun­de drab­ba de enk­la da­to­rer­na. Ett fel­med­de­lan­de ska­pa­de för­vir­ring bland någ­ra av värl­dens skar­pas­te hjär­nor.

Un­der en av si­mu­le­ring­ar­na in­nan land­ning kom det plöts­ligt upp ett fel­med­de­lan­de som kal­la­des ”Fel 1202”. Gar­man och hans kol­le­gor ha­de ald­rig sett det här fel­med­de­lan­det ti­di­ga­re. Gar­mans chef på den här ti­den, hand­le­da­ren Ste­ve Ba­les, vil­le av­bry­ta. ”Ef­teråt var flyg­di­rek­tö­ren för Apol­lo 11-land­ning­en Ge­ne Kranz, rik­tigt arg”, för­kla­rar Gar­man.

” Käns­lan var eu­fo­risk. Tänk att vi gjor­de det, vi lyc­ka­des fak­tiskt. De ’’ lan­da­de på må­nen.

”Han kla­ga­de på si­mu­la­tions­kil­lar­na för att de sat­te igång en si­mu­la­tion som in­ne­bar att man tving­a­des av­bry­ta upp­dra­get, det­ta allt­så så snart in­nan den fak­tis­ka re­san till må­nen skul­le äga rum. Si­mu­la­tions­kil­lar­na sa ’ Ty­värr, men du har fel, det är ju me­ning­en att ni ska kla­ra er ige­nom det här’. Oj, vil­ket det stå­hej det blev.”

Kranz sa till Gar­man att hål­la koll på al­la möj­li­ga och omöj­li­ga fel­ko­der som skul­le kun­na dy­ka upp. Den unga da­ta­in­gen­jö­ren läs­te på och gjor­de en lat­hund som han kun­de an­vän­da un­der upp­dra­get. Nå­got som kan ha räd­dat he­la upp­dra­get ba­ra mi­nu­ter in­nan land­ning.

När Armstrong och Ald­rin när­ma­de sig må­nens yta kom det upp ett fel­med­de­lan­de som hand­la­de om att da­torn om­bord var över­be­las­tad. Sam­ma 1202-fel­kod som kom upp un­der si­mu­la­tio­nen. Pre­cis som i si­mu­la­tio­nen var det här fel­med­de­lan­det skäl nog att av­bry­ta upp­dra­get. Det­ta ef­tersom Ald­rin och Armstrong in­te skul­le kun­na sty­ra far­kos­ten om da­torn in­te fun­ge­ra­de. Tack va­re att Gar­man ha­de läst på om de oli­ka fel­ko­der­na var han den en­da i rum­met som för­stod att fel­med­de­lan­det in­te au­to­ma­tiskt be­tyd­de att de mås­te av­bry­ta.

”Jag tit­ta­de ner på min lat­hund och sa ba­ra att det var okej”, sä­ger Gar­man. ”Så länge det in­te fanns någ­ra in­di­ka­tio­ner på att nå­got var fel, till ex­em­pel att far­kos­ten höll på att vän­das upp och ner, var det okej. Det var ock­så den be­döm­ning som che­fer­na gjor­de. För att för­tyd­li­ga, lju­sets has­tig­het är ju gans­ka hög, men det är än­då nå­gon ljus­se­kund från må­nen till jor­den. Vi ha­de en för­dröj­ning i ra­di­o­kon­tak­ten och när lar­met gick tog det någ­ra se­kun­der in­nan vi kun­de hö­ra Buzz Ald­rin frå­ga om det. Sen tog det yt­ter­li­ga­re någ­ra se­kun­der in­nan vi kun­de sva­ra, samt var en li­ten för­dröj­ning då CAPCOM ( kom­mu­ni­ka­tions­sy­ste­met om­bord) ring­de upp och vi kun­de be­rät­ta att allt var okej. Sen fick vi läg­ga till den mänsk­li­ga re­ak­tions­ti­den. Det hann nog gå runt 20 se­kun­der in­nan de fick ett svar från oss. Det var väl­digt ner­vöst. Vi vet att det är en av an­led­ning­ar­na var­för Armstrong in­te helt för­stod var han be­fann sig (ovan­för må­nen), för att han in­te tit­ta­de ut ge­nom fönst­ret. De viss­te in­te var de ha­de lan­dat en lång stund ef­ter att far­kos­ten lan­dat. An­tag­li­gen på grund av den för­vir­ran­de oro som fel­ko­der­na or­sa­ka­de.” Ba­ra någ­ra se­kun­der se­na­re lan­da­de Apol­lo 11 ut­an pro­blem. Me­dan Ald­rin och

Armstrong fi­ra­de var det fest i kon­troll­rum­met på jor­den. ”Jag minns att Kranz gick runt och för­sök­te lug­na folk och bad dem gå till­ba­ka till si­na plat­ser. Vi be­höv­de fort­fa­ran­de gå ige­nom check­lis­tan för land­ning­en och gö­ra oss re­do att ta oss där­i­från”, sä­ger Gar­man. ”Det var en väl­digt eu­fo­risk käns­la. Vi ha­de fak­tiskt kla­rat det, vi gjor­de det. De lan­da­de på må­nen.”

Gar­man be­skri­ver att stäm­ning­en i kon­troll­rum­met var kus­lig un­der land­ning­en. ”Det kän­des som att va­ra en skå­de­spe­la­re i en pjäs”, för­kla­rar han. ”Du övar och övar, och se­dan är det plöts­ligt dags för pre­miär. När ri­dån går upp finns det en verk­lig publik på plats och stäm­ning­en är helt an­norlun­da. Det känns näs­tan li­te kus­ligt. Det är så nä­ra jag kan kom­ma att för­kla­ra vad jag me­nar med just ordet kus­lig. Vi ha­de gått ige­nom ru­ti­ner­na fle­ra gång­er och gjort si­mu­la­tio­ner av al­la möj­li­ga sor­ters pro­blem. Vi ha­de till och med gjort tes­ter av far­kos­ten där vi kun­de be­trak­ta skep­pet från upp­skjut­nings­plat­sen. Se­dan var det plöts­ligt dags att gö­ra det på rik­tigt och man får en så­dan wow-käns­la. Det hän­der fak­tiskt. In­te kus­ligt som i att det in­te hän­der på rik­tigt, ut­an att käns­lan verk­li­gen var så. Det var i all­ra högs­ta grad på rik­tigt.”

Det var en enorm pre­sta­tion för Gar­man och hans kol­le­gor. ”Jag tror att det är en spe­ci­ell käns­la när du får ar­be­ta med nå­got som verk­li­gen lig­ger i topp. Jag me­nar in­te det på ett över­läg­set sätt, men det är in­te sam­ma sak som att job­ba i fa­brik el­ler livs­me­dels­in­du­strin – el­ler ens in­om ut­bild­nings­vä­sen­det. Du job­bar istäl­let med att dri­va på mänsk­lig­he­tens ut­veck­ling i en stör­re ska­la. Det är nå­got man kan va­ra stolt över, och det var jag. Att ar­be­ta i en så­dan bransch och få möj­lig­het att kän­na spän­ning­en i att und­vi­ka de sto­ra ris­ker­na som kom­mer med ett så­dant jobb, det är väl­digt till­freds­stäl­lan­de. Det var in­te di­rekt svårt att ta job­bet på all­var, till ex­em­pel att spen­de­ra all­de­les för myc­ket tid där. Jag var väl­digt stolt över att få bi­dra, och va­ra med och job­ba med da­torn om­bord ock­så. Sen var jag na­tur­ligt­vis stolt över allt an­nat jag ock­så fick chan­sen att gö­ra på NA­SA.”

För Gar­man var Apol­lo 11 ett min­ne för li­vet, som dess­utom kom­mer att le­va kvar i histo­rie­böc­ker­na som en av de störs­ta be­drif­ter­na i mänsk­lig­he­tens histo­ria. ”Jag tviv­lar på att den ty­pen av pre­sta­tion går att upp­re­pa. I al­la fall in­te un­der min livs­tid. Vi kanske kan sät­ta en män­ni­ska på må­nen el­ler nå­got lik­nan­de, men det kom­mer att ta lång tid in­nan vi kom­mer dit. Även om vi skul­le åka till­ba­ka till må­nen el­ler för­sö­ka lan­da på en as­te­ro­id skul­le det in­te va­ra sam­ma sak. Det blir ald­rig sam­ma sak som den förs­ta gång­en.”

”Så länge det in­te fanns någ­ra in­di­ka­tio­ner på att nå­got var fel, till ex­em­pel att far­kos­ten höll på att vän­das upp och ner, var det okej.”

En mängd vik­tig in­for­ma­tion vi­sa­des på de tre skär­mar­na. Till ex­em­pel av­stånd­nings­mät­ning­en samt li­ve­sänd­ning­ar från far­kos­ten. Kon­troll­rum­met (MOCR) i Houston, Tex­as var cent­rum för ett glo­balt nät­verk av team som ar­be­ta­de med Apol­loupp­dra­gen. Den här per­so­nen var an­sva­rig för att pla­ne­ra och ha över­sikt över al­la stör­re ma­növ­rar och be­döm­de om det var dags att av­bry­ta ett upp­drag el­ler ej. Ast­ro­nau­ten som an­sva­ra­de för kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan kon­troll­rum­met och rymd­far­kos­ten kal­la­des CAPCOM. Sam­ord­na­ren höll koll på da­to­rer­na om­bord på Apol­lo. Ste­ve Ba­les satt på pos­ten och Jack Gar­man rap­por­te­ra­de di­rekt till ho­nom. Den här per­so­nen var an­sva­rig för he­la upp­dra­get. Vid Apol­lo 11ti­den var det Ge­ne Kanz som ha­de den be­fatt­ning­en. Jack Gar­man satt i ett av de sju sup­port-rum­men, (SSR) men han kom of­ta in i kon­troll­rum­met för att ta­la med sam­ord­na­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.