Tjernobyl-olyckan
Det började med en rutinmässig säkerhetskontroll, men ledde till 1900-talets mest allvarliga kärnkraftsolycka. Olyckan bidrog också till Sovjetunionens fall.
För 30 år sedan började världen förstå konsekvenserna av en kärnkraftsolycka. Det enorma kärnkraftverket Tjernobyl som ständigt spydde ur sig moln av rök och aska var för många en representation av Sovjetunionens stora ambitioner. Verket började användas på 70-talet och låg i Ukraina, ungefär 16 kilometer nordväst om staden Tjernobyl. Vid 1984 användes fyra aktiva reaktorer. Varje reaktor kunde producera en gigawatt elektricitet och hela verket stod för ungefär tio procent av Ukrainas produktion av elektricitet. Men Sovjetunionen ville mer. Ytterligare två reaktorer byggdes 1986, och målet var att göra Tjernobyl till ett av världens största kärnkraftverk.
Verket var också en stor arbetsgivare för lokala arbetare och en hel del människor flyttade till regionen för att arbeta på verket. Staden Prypjat byggdes 1970 för att inhysa närmare 50 000 anställda och deras familjer, bara cirka tre kilometer från kärnkraftverket. Det kanske inte var den vackraste byggnaden, men den var enormt viktig för regionens ekonomi och ett bevis på att Sovjetunionen var lika tekniskt avancerade som de rivaliserande länderna i väst.
En av dem som arbetade på verket var Aleksandr Akimov. Han blev den 26 april 1986 ansvarig för en rutinmässig säkerhetskontroll av reaktor fyra. Bara två veckor senare dog han av allvarlig strålningsförgiftning efter det som skulle räknas som 1900-talets värsta kärnkraftsolycka.
Verket var i allra högsta grad effektivt när det gällde att generera elektricitet, men det fanns vissa tveksamheter gällande säkerheten. De fyra reaktorerna var av typen RBMK som producerade både plutonium och elektricitet. Det betydde att de var något annorlunda från standardmodellerna. Man använde till exempel en unik kombination av grafitmoderatorer och vattenkylning. Dessutom var reaktorerna instabila vid låg energi, vilket i första hand berodde på hur verkets styrstavar var designade.
Sovjetunionen var en ”intressant” plats år 1985. Inom bara fem år skulle de kommunistiska styret krascha totalt och unionen upphöra att existera. En utveckling som skulle påverka en hel generation ukrainare. När Tjernobyl-olyckan skedde var de gamla värderingarna dock i högsta grad aktuella. Det gamla talesättet ”kunskap är makt” var regeringens grundprincip. Trots detta var det många som inte visste vad det var som höll på att hända. Det var bara ett fåtal som visste om att Tjernobyl-verket inte hade byggts med de reaktorbyggnader som kunde hindra att radioaktivt material spreds. Den här typen av konstruktioner fanns i de flesta kärnkraftverk i andra länder. Det faktum att reaktorbyggnaden saknades betydde att det radioaktiva materialet inte skulle kunna lagras på ett säkert sätt. Om det skulle ske en olycka skulle radioaktivt material spridas i närområdet och orsaka stora skador på miljö och människor.
Det här hemlighetsmakeriet skedde inte bara gentemot andra länder, utan också inom unionen. Aleksandr Akimovs chefsingenjör Anatolij Djatlov hävdade att han inte kände till att det skett tidigare olyckor på verket, när sovjetiska myndighetspersoner desperat letade efter någon att skylla på efter olyckan. Det kan låta konstigt att man inte ville att maktens representanter skulle ha tillgång till
viktig information om den utrustning de arbetade med, men sådan var kulturen på den här tiden.
Det finns motstridiga uppgifter om vad som egentligen hände under katastrofen. Vissa menar att Akimov och de andra ingenjörerna inte ville genomföra testet, men att de pressades till det av Djatlov. Djatlov skulle senare neka till detta och hävda att allt på verket var normalt och att ingen kände sig orolig över att göra testet. Testet gick ut på att undersöka om reaktorn kunde köras på elektricitet som genererats av reaktorns egna turbiner. Man tänkte sig att det kunde vara en backup som skulle hålla igång reaktorn om något skulle gå fel. Det ledde till att flera säkerhetsfunktioner som skulle ha påverkat testet med flit stängdes av.
När testet började var det uppenbart att någonting var fel. De försökte trycka på knappen för nödavstängning, men ingenting hände.
Djatlov sa senare i en intervju: ”Jag kunde inte tro mina ögon. Det fanns inget sätt att förklara det hela. Det var uppenbarligen inte normalt. Något hemskt hade hänt. Det var en katastrof.”
Efter bara någon minut sprängdes taket till reaktor fyra i luften och strålning spreds. De omkring tolv människorna som befann sig i kontrollrummet, bland dem Akimov och Djatlov, utsattes för stora mängder strålning och fem av dem dog strax efter av akuta strålningsskador. Strålningsnivån i de värst drabbade delarna av reaktorn beräknades uppgå till 5,6 röntgen per sekund (R/s). En dödlig dos ligger på runt 500 röntgen fördelat på så mycket som fem timmar. Det betyder att delar av personalen utsattes för dödliga doser under mindre än en minut.
Tyvärr hade den dosimeter (ett verktyg som mäter strålningsgraden hos ett objekt eller en person) som vanligtvis kunde mäta upp till 1 000 R/s blivit begravd under bråten efter explosionen och ytterligare en dosimeter med samma skala fungerade inte. De dosimetrar som fanns kvar mätte bara upp till 0,001 R/s och signalerade helt enkelt att strålningsnivån låg över detta värde. Därför kunde personalen endast utröna att strålningsnivån låg över 0,001 R/s. De visste alltså inte att strålningen var livshotande.
På grund av de här mätningarna antog Akimov att reaktorn var intakt. En slutsats som han kom fram till trots att rester av grafit och reaktorbränsle låg strödda över byggnaden och en annan dosimeter visade på mycket höga värden. Den mätaren sågs som ”defekt”. Vi vet inte om Akimov faktiskt trodde på att reaktorn var intakt eller inte. Det vi vet är att han befann sig i byggnaden med sin personal fram till morgonen därpå och skickade anställda att pumpa vatten i reaktorn, utan skyddsdräkter.
Men strålningen var inte det enda problemet. Trots de tydliga säkerhetsrutinerna hade ett mycket antändligt material, bitumen, använts i konstruktionen av reaktorn och turbinhallens tak.
Delar av det exploderade taket från reaktor fyra landade på reaktor tre, vilket orsakade flera bränder på taket. En brandman från Tjernobyl var först på plats och försökte släcka bränderna. Fokus låg på att släcka eldarna runt reaktor tre och fyra och se till att kylsystemet i reaktor tre fungerade som det skulle.
En av brandmännen, löjtnant Leonid Teljatnikov intervjuades i tidningen People Magazine några år senare: ”Det var en stjärnklar natt. Jag hade ingen aning om vad det var som hade hänt. När jag närmade mig kärnkraftverket kunde jag se brinnande skräp överallt, det såg ut om tomtebloss. Sedan lade jag märke till ett blåaktigt sken ovanför ruinerna av reaktor fyra och flera omgivande bränder. Det var obehagligt tyst.”
Brandmännen lyckades till sist kontrollera branden, men eftersom ingen av dem bar skyddskläder var strålningsskador och dödsfall oundvikliga. Det gällde speciellt för de brandmän som arbetade på taket. Sex av dem dog av strålningen och många fick livslånga men. Deras insats vid kärnkraftverket var otroligt viktig. En explosion i reaktor tre kunde ha lett till explosioner i alla fyra reaktorerna och världen skulle då ha drabbats av en ännu större katastrof.
Trots personalens och brandmännens ansträngningar läckte det ut strålning från verket på en skala som man aldrig tidigare upplevt i modern historia. Sovjetunionens motstånd mot att offentliggöra information, även när de egna medborgarna var i fara, skulle leda till ännu fler dödsfall. Den närliggande staden Prypjat evakuerades inte direkt efter händelsen och invånarna var ovetande. Många av dem blev sjuka och klagade på en metallisk smak i munnen innan de fick allvarliga anfall och började kräkas.
Sovjetiska myndighetspersoner började evakuera människor i Tjernobyl- området inom 36 timmar efter olyckan. De sa till invånarna att situationen var tillfällig och att de kunde lämna sina ägodelar i hemmen. En månad senare hade alla som både inom 3 mils radie, 100 000 människor, evakuerats.
De lokala myndigheterna agerade långsamt, men kan ändå ses som proaktiva i jämförelse med den nationella responsen. Folk fick i allmänhet inte höra om incidenten förrän flera dagar senare och det skedde då via ett 20 sekunder långt tillkännagivande på tv: ”En olycka har skett i kärnkraftverket i Tjernobyl och en av reaktorerna skadades. Man arbetar med konsekvenserna av olyckan.” Den enda anledningen till att uttalandet sändes var på grund av det som samtidigt hände i Sverige.
Måndagen den 25 april, 55 timmar efter explosionen i reaktor fyra ljöd alarmet på kärnkraftverket i Forsmark. Man hade upptäckt höga strålningsnivåer från ett radioaktivt moln som kom från Sovjetunionen. När Sovjetunionen fick frågor om vad som hade hänt var svaret ganska
”Brandmännen lyckades kontrollera branden, men eftersom ingen av dem bar skyddskläder var strålningsskador och dödsfall oundvikliga.”
förutsägbart: de förnekade allting. Det var först efter att de skandinaviska länderna gick ut med sina nyheter som Moskva uttalade sig med citatet ovan.
Dagen efter incidenten påbörjades en utredning och reaktor 1 och 2 stängdes ner. Den sovjetiske officeraren Pikalov satte sig i en bil full av känslig teknisk utrustning och åkte förbi avspärrningarna för att mäta strålningsnivåerna. Han kom fram till att grafiten i reaktorn brann och att det gav ifrån sig enorma mängder strålning och värme. Strax därefter evakuerades Prypjat. Men man begick fler misstag efter det.
Det första var att de försökte släcka bränderna med vatten. Problemet med det var att den höga temperaturen gjorde att vattnet separerade till fristående väte- och syremolekyler. Det ledde sedan till ytterligare explosioner och ännu högre temperaturer. Därför släcktes inte bränderna, utan fick snarare mer syre. Efter tre misslyckade försök började myndigheterna kasta sand, bly och borkarbid på reaktorn från helikoptrar. Detta gjorde att temperaturen sjönk, men alla i helikoptrarna dog kort därefter (av icke-relaterade sjukdomar, enligt myndigheterna i Moskva). Det tog tio dagar innan branden i reaktorns kärna var helt släckt.
När elden var släckt började man söka efter en syndabock. Att peka ut den dåliga utrustningen och tekniken skulle ha varit helt förödande.
Man kunde omöjligt erkänna att det mäktiga Sovjetunionen låg efter när det gällde teknik eller säkerhet. Då var det mycket bättre att skylla på den mänskliga faktorn. Mer än 25 medlemmar i det kommunistiska partiet fick avgå till följd av deras roll i katastrofen. Sex av dem som arbetade på Tjernobyl anklagades för att ha brutit mot säkerhetsrutinerna under experimenten i reaktor fyra. Djatlov anklagades för att ha skickat fyra anställda att inspektera den brinnande reaktorn utan att varna dem om strålningsrisken. De bedömdes alla vara skyldiga.
Regeringen hade äntligen hittat några att skylla på, men precis som strålningsläckan i reaktor fyra kunde olyckans politiska konsekvenser inte kontrolleras. En av Tjernobylkatastrofens stora konsekvenser var att bidra till Sovjetunionens fall.
Det som hände i Tjernobyl orsakade stort lidande, men var också en vändpunkt i Sovjetunionens historia och en av de bidragande faktorerna till dess upplösande.
Det var ett bevis på att det i slutet av 1900talet i Europa inte gick an att en stormakt brydde sig så lite om sin befolknings säkerhet. Det var som den sista sovjetiska presidenten Michail Gorbatjov senare skulle skriva: ” Tjernobyl-katastrofen har mer än något annat öppnat upp för större yttrandefrihet, till den punkt där det system som vi befann oss i och var vana vid inte längre fungerade.”