Gamla grekiska teatrar

När tragedin uppfanns sent under det sjätte århundradet före Kristus, och det tragikomiska satyrspelet runt hundra år före Kristus, blev de gamla grekerna tvungna att bygga många enorma teatrar som rättvist återgav skådespelarnas insats. Efter hand som århundradena rullade vidare – och teatrarnas popularitet växte – måste byggnaderna byggas ut för att motsvara de nya kraven. Många av de halvcirkelformade amfiteatrarna hade plats för över 10 000 personer och användes ofta till religiösa festivaler som till exempel Dionysia, ett stort firande av guden Dionysos.

Till en början var de gamla grekiska teatrarna bara enkla lösningar med anspråkslösa bänkar för publiken, men det dröjde inte länge innan de hade växt till kompletta, helgedomsliknande byggnadsverk. Det inbegrep stora avsatser med stenbänkar, en stor scen för musik och skådespel, ett intrikat nätverk av rum bakom scenen, ingångar och vikdörrar samt ett stort urval av utsmyckade och dekorerade kulisser. Dessa finesser i kombination med de gamla grekernas förkärlek för festivaler gjorde att teatrarna intog en central roll gällande att befästa och sprida grekisk kultur – något som romarna senare anammade.

Teatrarna var vanligen byggda av sten, ofta med amfiteaterns stenbänkar placerade sluttande, medan traditionell byggteknik överfördes från offentliga byggnader och tempel till uppförande av pelargångar, kulisser och ingångar. Det är intressant att det största, tekniska mästerverket vid byggandet av dessa teatrar var den utmärkta akustiken, där utformning och vinkel på sätesplacering och materialval (kalksten var populärt) fungerade som ljudfällor. De filtrerade bort lågfrekventa ljud som mummel från publiken, och förstärkte skådespelarnas högfrekventa röster.

Så här byggdes och användes de enorma amfiteatrarna.