Så byggdes en grekisk gravkammare

Läs om de unika byggnadsverken där adeln i det antika Grekland gravsattes.

Det fanns två sorters mykenska gravkammare: kammargravar och tholosgravar. Den första varianten bestod till en början av en rombformad kammare som höggs ut i sten eller jord och avslutades med en fyrkantig stenpyramid på toppen. Man har inte funnit några exempel på sådana gravkammare i modern tid, men de finns beskrivna i protokoll från den gamla babylonska staden Uruk.

Den andra varianten, som blev den vanligaste gravkammartypen efter år 1500 f.Kr. var betydligt mer utarbetad. Tholosgravarna påminde om bikupor. De var koniska och hade kammare med valv. De var byggda av sten och tegel av lera. Tegelstenarna lades i en cirkel ovanpå varandra upp mot en avsmalnande mittpunkt. Hela valvet täcktes sedan med en jordhög (tumulus).

Ingången till dessa bikupekamrar gick via en lång korridor eller passage som kallas för dromos. Den avslutades i stomion, en stor trappa. Stomion bestod av en stor rektangulär stenöppning som vanligen flankerades av två stenpelare med en gigantisk stenmantel på topp. Över manteln fanns ett trekantigt hål som ofta dekorerades med en dekorativ reliefskulptur.

Inne, vid sidan av huvudkammaren, låg en förkammare som vanligtvis var fyrkantig. Den användes antingen till gravsättning av andra familjemedlemmer – eller mest troligt till förvaring av gravföremål som till exempel smycken och vapen. Det finns bevis för att både förkammare och huvudstomion var försedda med dörrar av trä.